Spoletorpsområdet

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
Spoletorpsområdet
Karta över Spoletorp (A) och Kråkelyckan (B)
Karta öfver del av Spoletorp med förslag till indelning i Byggnadstomter. V Palmcrantz 1874. Stadsing. B220.
Spoletorpsområdet på 1896 års Lundakarta.

Det område som här kallas för Spoletorpsområdet uppfattas idag som en tämligen väl avgränsad enhet. Det domineras av en stenstadsbebyggelse där kvarterslinjerna sluts av rader med hyreshus. Inne i kvarteren finns en del mörka gårdar men också förvånansvärt många gröna oaser.

Innehåll

Lyckor och allmänningsjord

De gränser som området har idag är delvis beroende på 1800- och det tidiga 1900-talets stadsplaneläggningar, men går till delar även tillbaka på betydligt äldre förhållanden. Området är beläget omedelbart utanför den medeltida stadsbebyggelsen, och S:t Laurentiigatan i söder är utlagd över den gamla stadsvallen. Inom området fanns uppodlade lyckor och allmänningsjord där borgarnas boskap hölls på bete. I öster låg Kråkelyckan, som idag i stort sett motsvaras av kvarteret med samma namn. I väster låg Spoletorp eller Spolelyckan, vars västgräns gick ungefär vid nuvarande Byggmästaregatan. Kråkelyckan och Spolelyckan skildes åt av en markremsa som idag motsvarar Karl XI-gatan och en del av kvarteren på dess västra sida. Markremsan ägdes av staden och utgjorde en möjlighet att inifrån staden nå ut till stadens västra fäladsmark som tog vid utanför Spolelyckan och Kråkelyckan. På västra fäladsmarken lades vid slutet av 1700-talet vagnmannajordarna ut samtidigt som resten av stadens allmänningsjord delades upp på de olika husägarna i staden, se Möllevången 2:1. Kvarteren Plantagelyckan och Bryggeriet uppe vid Kävlingevägen utgjorde sydspetsarna av två markområden, Plantagelyckan respektive Möllevången, som sträckte sig norrut på ömse sidor om Kävlingevägen.

Kråkelyckan kan anas som ett inhägnat, uppodlat och obebyggt område på Erik Dahlbergs teckning över slaget vid Lund 1676. Frånsett ett par hus inom dess sydöstra del på den s k Tullhuslyckan synes kvarteret ha varit obebyggt ända tills dess att makarna Quennerstedt lät uppföra sin villa där. Se vidare Kråkelyckan. Spolelyckan är uppkallad efter matematikprofessorn Anders Spole, som ägde den på 1600-talet. På 1704 års karta, den äldsta över Lunds jordar, kallas Spolelyckan för Påskalyckan efter namnet på en annan ägare under 1600-talet, men området har, liksom Kråkelyckan, samma utsträckning som det kom att behålla in på 1880-talet. En trelängad gård uppfördes 1808 på Spolelyckan som därefter började kallas för Spoletorp. Se vidare Spoletorp. Huruvida det har funnits någon bebyggelse på platsen tidigare är inte känt.

Såväl Kråkelyckan som Spolelyckan var i enskild ägo åtminstone sedan 1600-talet. Hur gamla de är vet man inte, men frågan är om de inte avspeglar medeltida förhållanden och jordinnehav.

Området planläggs

När södra stambanan lades ut på 1850-talet drogs den tvärs över Spoletorp och egendomen klövs i en större västlig del och en mindre östlig. Spoletorpsegendomen köptes 1873 av fabrikör Carl Bernlund och kyrkoherde Magnus Liljeblad. Carl Bernlund var en driftig herre som deltog i ett flertal av tidens industriföretag. Tillsammans med Carl Holmberg startade han 1864 Carl Holmbergs mekaniska verkstad. Själv grundade han 1870 Lunds nya gjuteri. I början tillverkades mest spisar och kakelugnar av järn men företaget växte snabbt och inriktade sig på lantbruks- och industrimaskiner samt gjutgods. Efter Bernlunds pensionering bytte det namn till Rudelius & Boklund för att så småningom gå upp i AlfaLaval. När Bernlund och Liljeblad köpte Spoletorp, så var det inte för att bedriva jordbruk, utan tomtaffärer.

Under 1860- och 70-talen ökade befolkningen kraftigt i Lund liksom i de flesta svenska städer. Industrin befann sig i sin första stora expansionsfas och stora mängder folk drogs till städerna. Till följd av detta tog byggandet fart. För att reglera städernas tillväxt antogs i maj 1874 en för hela riket gällande byggnadsstadga. Där krävdes det att alla städer skulle ha en byggnadsnämnd. Planer skulle upprättas över städerna och nya områden fick inte bebyggas innan de hade planlagts. Det ställdes krav på tomternas storlek och gatornas bredd. Ny stadsdel skulle skiljas från gammal av esplanader. Till ledning för städerna hade mönsterplaner utarbetats. De bestod av strikta rutnätsplaner med inslag av större, radiella gator.

Den del av Spoletorp som låg öster om järnvägen var genom sin närhet till järnvägsstationen - Lunds nya tyngdpunkt - väl ägnad för bebyggelse, och samma år som Liljeblad och Bernlund köpte Spoletorp anhöll de om att stadsfullmäktige skulle anta en plan för uppdelning av området i gator och kvarter. En plan upprättades av lantmätaren V Palmcrantz och förutom en del av Spoletorp omfattade den Kråkelyckan som då ägdes av professor Ekelund. I planens södra del hade man lagt ut ett salutorg och ifrån det drogs två gator norrut, som kom att bli Spolegatan och Karl XI-gatan. Planen antogs av stadsfullmäktige 1874, endast några dagar innan beslutet om ny byggnadsstadga för rikets städer fattades. Trots att byggnadsstadgan inte skulle börja gälla förrän 1875 vägrade konungens befallningshavare att godkänna planen bl a med hänvisning till att den inte uppfyllde kraven på gatubredd i den nya byggnadsstadgan. I och med detta skulle det dröja innan en plan kom att upprättas och Spoletorpsområdet kunde bebyggas. Byggnadsnämnd skulle inrättas, andra områden var i behov av planläggning och i stadsfullmäktige hade man blivit orolig för att staden kunde drabbas av kostnader för gator och ledningar när området byggdes ut. Slutligen antog dock stadsfullmäktige 1880 en stadsplan för området upprättad av Lunds nye stadsarkitekt, August Bernhard Jakobsson. I stora drag påminner planen om Palmcrantz förslag, med den är uppgjord med en större säkerhet och står bättre i överensstämmelse med byggnads stadgans krav på regelbundna kvarter och vinkelräta gator. De i mönsterbladen omhuldade radiella gatorna fick Jakobsson "gratis" då han lade ut S:t Laurentiigatan över den gamla stadsvallen, som gräns mellan ny och gammal stadsdel. Den gjordes bred och på ömse sidor avsattes mark för förgårdar som skulle inhägnas och hållas i ett prydligt skick. Vid fastställelsen av planen var dock inte överintendentämbetet helt nöjt med att S:t Laurentiigatan inte hade planerats som en fullständig esplanad. S:t Laurentiigatan lades dock ut enligt planen och förgårdarna kom till stånd längs den begränsade del av gatan som blev bebyggd. Akacieallén planterades 1894. I stadsplanen placerades den planerade Allhelgonakyrkan i förlängningen av S:t Laurentiigatan på ett sådant sätt att dess västparti bildade fond i gatan. Nils Bjelkegatan, som var tänkt att dras tvärs genom kvarteret Kråkelyckan lades så att den skulle få kyrkans absid i fonden. Detta medförde dock att Allhelgonakyrkan inte skulle få en ren östvästlig riktning, vilket vållade en våldsam debatt. Framförallt var det boktryckaren Håkan Ohlsson som på teologiska grunder hävdade att kyrkan borde placeras rakt i öst-väst, och inte tillåtas att avvika från denna riktning endast för "...att den nya kyrkan icke skulle utgöra en lika prydlig fonddekoration för en gata...". Håkan Ohlsson vann så småningom striden och 1888 korrigerade Jakobsson stadsplanen så att kyrkan fick den "rätta" riktningen. Samtidigt såg han till att förskjuta Nils Bjelkegatan något söderut så att den skulle mynna mittför kyrkans västportal. Gatan genom kvarteret Kråkelyckan lades aldrig ut, trots propåer från staden, då i stort sett hela kvarteret ägdes av makarna Quennerstedt som på det bestämdaste motsatte sig detta. I stället såg de till att kvarteret förvandlades till en park. Tomtmark upplät de endast för olika ideella ändamål och då med krav på hur tomterna skulle utformas.

Företagare och tomtspekulanter

När stadsfullmäktige 1880 till slut antog stadsplanen för Spoletorpsområdet, så hade Lund precis kommit in i en stagnationsperiod. Flera av stadens företag gick dåligt, den kraftiga befolkningsökningen hade avtagit och för vissa år t o m förbytts i en befolkningsminskning.

Carl Bernlund hade inrättat en av Spoletorpsgårdens gamla ekonomibyggnader till sommarbostad åt sig själv, och 1880 sålde han det gamla boningshuset till medicine professorn Seved Ribbing. Efter sin pensionering uppförde Bernlund där även en påkostad tegelvilla åt sig själv. Under tiden hade Liljeblad dött och Bernlund köpte ut hans arvingar 1887. Marken arrenderades ut för odlingsändamål i väntan på försäljning. Först 1889 såldes en tomt för byggnadsändamål. Den låg vid Spolegatan i kv Påskalyckan och köptes av en murare som där samma år uppförde det första huset enligt den nya stadsplanen. Tomtförsäljningen och byggandet tog dock inte fart förrän vid 1890-talets mitt. Huvudsakligen kom tomterna att användas för olika industriändamål, och inte för bostadsbyggande som det ursprungligen var tänkt. I kvarteret Leksaken köpte disponent Arfwidsson 1895 tre tomter för Leksaksfabrikens räkning, och samma år uppfördes den ännu kvarstående fabriksbyggnaden. Resten av kvarteret köpte han för egen räkning några år senare. Hela kvarteret Brädgården köptes 1897 av timmerhandlare N P Lennartsson som där startade en ångsåg, och 1899 köpte han även hela kvarteret Utsädet där han uppförde olika lagerbyggnader. När han 1902 köpte norra halvan av kvarteret Påskalyckan, så var det nog endast för att spekulera i byggnadstomter. Trävarufirman Zickermans eftr, Larsson & Co hade tidigare legat söder om Clemenstorget, men köpte 1903 den norra halvan av kv Leksaken av disp Arfwidsson. Där startade de en brädgård som så småningom övertogs av N P Lennartssons firma. Firman finns ännu kvar medan den snickerifabrik som Oscar Persson startade i samma kvarter 1921 lades ned 1990.

I kvarteren längs järnvägen etablerade sig ett antal trävaruhandlare och firmor, men även andra företag som hade behov av närhet till järnvägens transportkapacitet. Här möter vi timmerhandlare C A Persson, grosshandlare P J Hagander - som sedan startade AB Bröderna Hagander, Lunds Stenkols och Foderämnes AB, Lunds Timmer AB och slutligen Svenska Lantmännens Utsädes AB. Ett mera udda företag var den vagnssmörjefabrik fabrikör L Höckert 1902 startade i kv Skjutsstallen.

Bostadsbyggandet inom området tog på allvar fart när N P Lennartsson 1897 sålde en tomt vid Clemenstorget till byggmästare Sv O Ljunggren som där uppförde ett större hyreshus. Aren därpå uppförde N P Lennartsson i rask takt ytterligare tre hyreshus i samma kvarter. Åren 1897-1905 uppfördes fjorton bostadshus i området och därmed var nästan alla tomterna bebyggda. I stort sett alla bostadshusen, utom N P Lennartssons, uppfördes av olika byggmästare och byggnadshantverkare i egen regi. I en del fall bosatte sig byggherren själv i sitt hyreshus, men ofta såldes de vidare efter bara något år. Flera av byggnaderna har haft karaktären av spekulationsobjekt och under årens lopp har flera av dem stundtals haft mycket täta ägarbyten. På sistone har en mera stabil ägarstruktur uppstått och det finns en tendens till att husen omvandlas till bostadsrättsföreningar.

Bostadsföreningar och en folkskollärare

Marken norr om Spoletorp togs i anspråk för bebyggelse under 1920-talet. Kung Oscars bro byggdes 1925-26. Kung Oscars väg lades ut, Spolegatan och Karl XI-gatan förlängdes upp till den och Erik Dahlbergsgatan tillkom. Marken ägdes till delar av staden och till delar av privatpersoner. Merparten av stadens mark uppläts till olika bostadsföreningar medan den privata marken i omgångar köptes upp och bebyggdes av folkskolläraren John Malmros. I planer och de relativt detaljerade byggnadsbestämmelserna fastslogs det bl a att marken endast fick användas för bostadsbebyggelse, men även att man inte fick hålla höns på tomterna. För att säkerställa att bebyggelsen fick en enhetlig karaktär föreskrevs det att byggnaderna inte fick dras in från den föreslagna byggnadslinjen, att takfoten skulle läggas på en bestämd höjd och att takfallet skulle ha en viss lutning. Längs Erik Dahlbergsgatan lades förgårdar ut som skulle planteras och inhägnas. När kv Erik Dahlberg bebyggdes fick stadsplanen avsedd verkan och husen, som uppfördes av olika bostadsföreningar, fick en mycket enhetlig karaktär. När folkskolläraren John Malmros bebyggde kv Plantagelyckan kom han dock snabbt på hur han skulle kringgå stadsplanens intentioner för att få ut en större lägenhetsyta.

Från historicism till funkis

De äldre tvåvåningshusen i kv Påskalyckan har renässansinspirerade fasader där ljusa putsdekorationer står mot en bakgrund av rött tegel. När hyreshusen längs Clemenstorgets nordsida påbörjades var såväl formspråket som skalan en annan än förr. De var också avsedda för en burgnare kategori av hyresgäster som tidigare normalt hade ägt sitt eget hus.

Byggnaderna ritades av arkitekt Henrik Sjöström som var klart inspirerad av den av C G Brunius på 1840-talet introducerade medeltidsinspirerade tegelarkitekturen där varje tegelsten utgör en modul vid uppbyggandet av fasaden. Tegelindustrin hade dock under 1890-talet fått möjligheter att tillverka mönsterplattor och tegel i en mängd olika former och färger, och husen vid Clemenstorget utgör en veritabel provkarta på allt vad tegelindustrin förmådde. De är byggda med material av en hög kvalité och med en maskinmässig precision och exakthet vid utförandet. De har både betonade vertikaler och horisontaler och byggnaderna har lånat drag från såväl renässansen som gotiken. Taksilhuetten är fantasifull med frontespiser och hörntorn prydda med järnspiror. Trots mängden av detaljer är fasaderna väl sammanhållna och gör ett harmoniskt intryck. När Henrik Sjöström 1903 ritade det första huset vid Spolegatan hade en ny stil gjort sig gällande och huset har vissa jugenddrag.

Ytterligare två stora hyreshus med jugenddrag uppfördes 1904 av byggmästaren Aug Malmros vid Spolegatan på ömse sidor av Nils Bjelkegatans mynning. Den övriga sekelskiftsbebyggelsen inom området fick en något enklare utformning, men även den har en medeltidsinspirerad tegelarkitektur med stor omsorg om detaljerna. Ofta är de uppförda av rött maskinslaget tegel med inslag av gult förbländeformtegel i bl a lister och gesims. Trots variationer inom sekelskiftsbebyggelsen finns det flera genomgående grunddrag. Bottenvåningarna har getts en större tyngd och den större murtjockleken i dessa markeras ofta av att fönsterna ligger i grunda blinderingar. I fyravåningshusen hålls oftast de bägge mellersta våningarna samman till en enhet. Den översta våningen särskiljs och höjden på den hålls nere genom en list som placeras i underkanten på fönsterna.

Tjugotalsklassicismen representeras av ett antal strama hus i kvarteret Erik Dahlberg. Vissa sparsmakade dekorationer finns i anslutning till portarna, men annars bygger de på en materialverkan där de rena, mörkröda tegelytorna står mot bottenvåningarnas bandrustik i ädelputs och de vitmålade fönstersnickerierna. Fasaderna artikuleras av burspråken. Aldrig förr eller senare har det byggts så gedigna hus med så högt ställda krav på material och kvalité.

I och med trettiotalet kommer den tidiga funktionalismens ljusa putsfasader. Man arbetar medvetet med volymerna och de hörnplacerade fönsterna är typiska stildrag. I bl a enstaka geometriska dekorationer kan man ana kvardröjande drag från tjugotalsklassicismen.

Bevaringssynpunkter

Området representerar en typ av stenstadsarkitektur som är litet företrädd i Lund. Merparten av byggnaderna är betecknade som värdefulla och hela bebyggelsemiljön är av stort kulturhistoriskt värde. Detta innebär att man även vid förändringar på byggnader som inte har betecknats som värdefulla skall iakttaga sådan hänsyn att deras anpassning till miljön inte försämras. Huvuddelen av bebyggelsen är tillkommen under två begränsade perioder, vid sekelskiftet och under tio år under tjugo- och trettiotalet, vilket ger den ett speciellt värde. Då det ånyo är akiuellt med en omfattande nybebyggelse inom området bör speciella krav ställas på denna.

I kv Spoletorp finns två envåningsbyggnader som har stor betydelse för förståelsen av områdets historia. Ett bevarande av dessa bör prioriteras.

  • Vid ombyggnader skall materialval och färgsättning anpassas efter byggnadens karaktär. Typiska detaljer som t ex järnspirorna på taken bör bevaras och kompletteras.
  • Fönster- och dörrsnickerier är viktiga element i arkitekturen. Byts de ut skall nya utföras lika de befintliga, eller då byte redan skett, lika de ursprungliga. Fönstersnickerier skall täckmålas.
  • I anslutning till sekelskiftsbebyggelsen, och då speciellt vid Spolegatan och Clemenstorget, bör man inta en mycket restriktiv hållning till skyltar och reklamarrangemang. I anslutning till butikslokalerna i 1920- och 30-talsbebyggelsen kan mera tillåtas.
  • Takfallen mot Spolegatan på tvåvåningsbebyggelsen i kv Påskalyckan är av stor betydelse för husens karaktär och ytterligare takkupor bör undvikas.
  • Förgårdarna utmed S:t Laurentiigatan och Erik Dahlbergsgatan utgör viktiga inslag i den ursprungliga stadsplanen. Förgårdarna skall hållas planterade och befintliga staket bibehållas. Även allén längs S:t Laurentiigatan bör bevaras och vid behov förnyas.
  • Planteringarna i kv Kråkelyckan är medvetet anlagda. Kvarterets karaktär av enstaka påkostade byggnader i uppvuxen park skall bibehållas. Andelen hårdgjorda ytor för parkeringsändamål mm får ej öka och bör helst reduceras.
  • I kv Bryggeriet finns två byggnader med stort kulturhistoriskt värde. Speciell hänsyn bör tas till dessa. *De ljusa putsfasaderna på trettiotalsbebyggelsen bör skyddas. Ytterligare inklädnad av dessa får ej ske. Det vore önskvärt om en del av de inklädda fasaderna åter kunde friläggas, då speciellt byggnaden kv Plantagelyckan 1 som har stora arkitektoniska kvalitéer.
  • Befintliga gatstensbeläggningar på gator och trottoarer skall bibehållas och eventuellt kompletteras. Speciell hänsyn bör tas till de partier med en äldre markbehandling, vari bl a ingår kullerstenspartier, som finns utmed Spolegatan.
  • I 1874 års byggnadsstadga krävdes det att tomt skulle hållas avgränsad från gatumark med ett prydligt staket. Detta är väsentligt för att bibehålla gaturummens slutna karaktär. Äldre staket och grindar bör bevaras.

Vid nybebyggelse inom området bör följande iakttagas:

  • Kvarterslinjen skall hållas. Inga indragningar av byggnadskroppen får ske.
  • Inför nybebyggelsen bör man studera den principiella uppbyggnaden av den äldre bebyggelsen så att nybebyggelsen kan anpassas till grundelementen i denna.
  • För området främmande element så som t ex burspråk i från fasaden avvikande material, bör undvikas.
  • För att påminna om områdets äldre historia är det positivt om det går att, i anslutning till nybebyggelsen, bevara även en del av de verksamhetslokaler som inte har markerats som värdefulla.

Litteratur

  • Améen 1984
  • Kristenson 1979 och 1986
  • Tapper 1986
Clemenstorget. Foto efter 1904 A W Rahmn/Kulturen.
Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda