Spoletorpshusen och sockerraffinaderiet

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
Spoletorpshusen och sockerraffinaderiet
Kv Raffinaderiet omkring 1928. Den äldre tomtindelningen markerad med rött. Siffrorna hänför sig till texten. Byggnadsåren är utsatta och inom parentes året för Raffinaderiets tomtköp. Bokstäverna hänför sig till tomtbeteckningarna.
Bruksgatan från söder med raffinaderiet i bakgrunden. Foto Ove Anderberg.
Lunds Kvarnbryggeri från nordväst, foto A W Rahmn/Kulturen.
Lunds Kvarnbryggeri från järnvägssidan 1888.
Raffinaderiet 1896.
Raffinaderiet efter utbyggnaden 1898.
Sockertoppstillverkningen.
Raffinaderiet från sydväst 1896 (foto Lina Jonn).
Raffinaderiet från sydväst 1901 (foto Jensen).
Efter ombyggnaden 1942-43. Foto Thordeman/Kulturen.
Soldater ur I 25 framför Raffinaderiet 1922/23. Foto i privat ägo.

Nordväst om staden låg förr Spoletorp eller Spolelyckan. När södra stambanan 1857 byggdes vidare norrut från Lund klövs Spoletorp i två hälfter. Den något mindre östdelen motsvaras idag av stenstadskvarteren mellan Clemenstorget i syd och Karl XII-gatan i nord. Nordgränsen gick igenom kvarteret Raffinaderiet och sydvästhörnet låg i trakten av nuvarande Trolle-Wachtmeisters park.

Området köptes 1873 av fabrikör Carl Bernlund och kyrkoherde Magnus Liljeblad och redan samma år begärde de att området öster om järnvägen skulle tas in i stadens planlagda område. Planläggningen var inget krav för att marken skulle kunna bebyggas, men genom intagande i stadsplan fick man rätt till gaturenhållning och belysning samt vakthållning, och inte minst viktigt, rätt att ansluta husen till stadens ledningsnät. Planläggningen drog dock ut på tiden och först 1889 kom byggandet öster om järnvägen igång, se Spoletorpsområdet

Innehåll

Spoletorpshusen

Marken väster om järnvägen planlades inte, och därmed fanns det möjlighet att där bygga enklare och billigare och tomtavstyckningarna kunde också påbörjas omedelbart. I nordkanten på Spolelyckan lades en väg ut, den blivande Karl XII-gatan. I öster anslöt den till en äldre markväg och i väster fortsatte den över järnvägsspåren. Längs västkanten på bangårdsområdet, vinkelrätt mot Karl XII-gatans förlängning, lades ytterligare en gata ut, den numera åter försvunna Bruksgatan som ursprungligen kallades Westra Bangatan.

Längs de bägge gatorna uppfördes 1875-1901 sju hyreshus med smålägenheter och de tillhör den tidigaste arbetarbebyggelsen utanför stadskärnan. Husen kom tidigt att kallas för Spoletorpshusen. Så benämns de på en karta 1896 och Bernlund använder själv benämningen vid en tomtförsäljning 1901.

Först ut var stationskarlen Per Persson som i det sydöstra hörnet av kv Raffinaderiet 1875 byggde ett envåningshus, med långsidan mot järnvägen, innehållande två 2:or (Spoletorp Aa). På granntomten i väster (Spoletorp Bb) uppförde husägare Lars Mattsson 1879 ett tvåvåningshus med sex 2:or och på vinden två enkelrum. Ett avskuret hushörn visar att huset var tänkt att ligga i ett kvartershörn. Inne på gården låg ett halvhus med en 1:a, brygghus samt ett bageri.

Utmed Bruksgatan såldes 1877 fem tomter (Spoletorp C-G) och 1901 ytterligare en (Spoletorp H), som bebyggdes med en sammanhängande rad tvåvåningshus. Bernlund eftersträvade en viss "stadsmässighet" för området och tomtköparna fick förbinda sig att bygga hus med tak av tegel eller skiffer. Längs Bruksgatan skulle gatan och trottoaren försättas i försvarligt skick och rännstenen stensättas. Köparen till Spoletorp Bb ålades att uppföra ett tvåvåningshus. Vad fastighetsägarna tyckte när området plötsligt förvandlades till ett industriområde framgår ej.

Flera av byggherrarna fick snart problem. Ett år efter det att husen var klara fick två av tomtköparna sälja tillbaka sina fastigheter (E och F) till Bernlund och Liljeblad för att klara sig ur sina skulder och Spoletorp C köpte BernIund 1882 på exekutiv auktion för att säkra sina fordringar. Om Spoletorpshusen se vidare fd Sockerkokaren.

SJ och staden tar över

På 1890-talet började man diskutera en utvidgning av bangårdsområdet och det fanns även planer på att flytta hela järnvägen något västerut. Det ledde till att SJ gjorde omfattande markförvärv på väster och 1913 köpte SJ av Bernlunds arvingar hela den delen av Spoletorpsområdet som ännu inte var uppstyckad till byggnadstomter, samt även de bägge tomterna E och F. Sedan bangårdsutbyggnaden fått en annan lösning längre norrut övertogs dock marken av staden i ett bytesavtal 1938. Den hade då redan avsatts som industriområde i Lunds första översiktsplan 1913.

Husen befann sig i förfall och i en tidningsartikel 26/8 1948 om det nya väster ges ingen ljus bild av Spoletorpshusen:

"Men mitt i allt berömmet av det moderna Väster får man inte glömma bort Bruksgatans trista bebyggelse. Här existerar de gamla bakgårdarna och husen verkar trista och grå, men vi får hoppas att folket här skall få andra bostäder, som mer svarar mot tidens krav. När bostadsbristens struptag släppt, bör det vara ett lämpligt tillfälle att också utdöma Bruksgatans åldriga byggnader. Ingen grå tristess bör bryta den tilltalande helhetsbilden som Väster kan utgöra. Vi hoppas att utvecklingen går dithän!"

Husen kom dock att stå ännu ett antal år, men 1962-69 köpte staden in de privatägda husen. E och F revs 1964 och de resterande 1971. På deras plats uppfördes 1982-83 den nya postterminalen.

Lunds Kvarnbyggeri och Mekaniska Snickerifabrik

Fabriken grundlades 1884 på tomten Spoletorp Cc inom nuvarande kv Raffinaderiet omedelbart norr om de bägge tomterna Aa och Bb.

Den 16 juli 1884 ansökte Carl Bernlund om lov att få uppföra en fabriksbyggnad "för bedrifvande af Såg- Hyfvel- o Kvarnbyggerirörelse". Det var dock nog enbart i rollen som markägare och eventuellt finansiär som Bernlund var behjälplig vid starten. Den egentlige initiativtagaren var nog snarare Hans Johan Nilsson, och den 18/10 lämnade han in en kompletterande bygglovsansökan i Lunds Kvarnbyggeri & Mekaniska Snickerifabriks namn.

H J Nilsson hade tidigare tillsammans med Carl Holmberg och Lorentz Jönsson 1878 startat Lunds Mekaniska Snickerifabrik i nuvarande kv Armaturen. Den lades dock ned efter en brand 1884. Den nya fabriken hade samma inriktning som den gamla, och förutom kvarnar bestod tillverkningen i huvudsak av olika sorters byggnadssnickerier såsom lister, dörrar och fönster. Köpekontraktet på den blivande fabrikstomten undertecknades den 22 juli 1884 av Nilsson och en Hans Jönsson från Arendala, och i november var fabriken klar.

Huvudfasaden vette mot järnvägen och planen var T-formad med ett gavelformat mittparti i två våningar, flankerat av två envåningsflyglar. Huset hade väggfält i gult tegel inramade av lisener och listverk i rött tegel och taket var täckt med "galvaniserad, korrugerad jernplåt". Huset kan sägas vara det första i Lund som uppfördes i en ren "fabriksstil", tidigare hade man använt sig av mera traditionella byggnadstyper. I mitten låg själva verkstadslokalen med ett större rum på varje våning och dessutom ett mindre kontorsrum på övervåningen. Den norra flygeln upptogs av ångmaskin med ångpanna och en ångtork för bräder. Därutanför stod en rikt utformad 70 fot hög skorsten. I den södra flygeln fanns stall för tre hästar, gödselstad och avträdesrum etc.

I april 1885 köpte Nilsson ut sin kompanjon och något senare köpte han till ett triangelformat område (Spoletorp Dd) väster om den gamla tomten. Där uppfördes ett nytt stall i trä, medan det gamla ändrades till magasin.

Firman hade startat i en lågkonjuktur med lågt byggande och ringa avsättning för snickeriprodukter, och 1886 gick företaget i konkurs. Verksamheten upphörde och huset köptes av fabrikör Carl Holmberg, för att bevaka fordringar eller av andra skäl är idag svårt att veta. Av byggnaden återstår idag mittpartiet, (11) på kartan här intill.

Sockerraffinaderiet Öresund

Fabriken grundades 1883 av ägaren till Øresunds chemiske Fabriker i Köpenhamn, kemiingenjören Vilhelm Jørgensen, sedan han inköpt ett skotskt patent på ett nytt sätt att raffinera socker. Verksamheten började i en mycket blygsam skala i ett par förhyrda lokaler i Malmö med Carl Jensen som föreståndare. Han skulle sedan under många år under titeln fabriksdirigent leda tillverkningen i Lund. Starten skedde vid en tidpunkt då den europeiska sockerindustrin led av en kraftig överetablering och de större sockerraffinaderierna såg med oblida ögon på den nye konkurrenten. Affärerna gick knackigt. Ägaren tröttnade och var starkt betänkt på att lägga ned företaget. Underhandlingar mellan Carl Jensen och gross handlarfirman L M Westrup & Son i Lund, som var raffinaderiets störste återförsäljare, ledde dock till att firman köpte rörelsen 1886.

Flyttningen till Lund 1888

Lokalerna i Malmö var provisoriska och 1888 inköptes den fabriksbyggnad som Lunds Kvarnbyggeri & Mekaniska Snickerifabrik hade lämnat. Avgörande var bl a läget intill järnvägen. Överflyttningen av maskinerna gick snabbt och den 22 februari 1888 kunde de nya lokalerna tas i bruk.

Under Wilhelm Westrups kraftfulla ledning expanderade företaget snabbt. Mängden raffinerat råsocker ökade från 430 ton år 1888 till närmare 9000 ton år 1900, och Öresund var då den av Lunds industrier som hade det största tillverkningsvärdet. Att man tidigt planerade för en omfattande utbyggnad framgår av att man redan 1889 köpte in ytterligare en stor byggnadstomt (Spoletorp A) i anslutning till den gamla tomten. För att skaffa nödvändigt rörelsekapital ombildades firman 1890 till aktiebolag.

En första utbyggnad skedde 1891 då fabrikslokalen försågs med en tillbyggnad i två våningar (12 på kartan) uppförd av byggmästare H O Forsberg.

Utbyggnaden 1892-93

Under de första åren hade Öresund enbart tillverkat krossad melis (d v s strösocker) som var den enklaste sockertypen att framställa. Det skedde genom "däckning", vilket innebar att föroreningar i råsockret avlägsnades genom centrifugering under vattenspolning. De övriga sockerraffinaderierna hade under en följd av år försökt slå ut den nye konkurrenten genom att sänka priserna på detta enda sortiment som Öresund tillverkade. Det ledde till att man vid en extra bolagsstämma 1891 beslutade påbörja planeringen för en utbyggnad till ett fullständigt raffinaderi med tillverkning av även sockerbitar och toppar. Innan planerna sattes i verket försökte Wilhelm Westrup vid en rundresa förmå de övriga bruken att höja priset på krossad melis under hot om att annars ta upp konkurrensen även inom det övriga sortimentet. Hotet togs inte på allvar, varvid Öresund genomförde sin utbyggnad.

Ånyo uppläts ansvaret för uppförandet av de nya byggnaderna på byggmästare H O Forsberg. I sydöst inköptes en tomt med ett 17 år gammalt bostadshus (Spoletorp Aa) som revs. I stället uppfördes ett tvåvåningshus (6) med tre större lagerrum och två smålägenheter. I norr inköptes en del av stadens mark (Wagnmansjorden 3). Därmed kunde fabrikslokalerna förlängas västerut med en trevåningsbyggnad (14). Vid östgaveln fick byggnaden en fem våningar hög uppbyggnad för ett benkolsfilter, bestående av tjugo 10 meter höga järnbehållare där sockersaften fick rinna genom benkol. På nordfasaden fanns ett utbyggt benkolshus där de 60 tonen benkol renades genom tvättning och glödgning. Större delen av den nya maskinutrustningen köptes från firman Selwig & Lange i Braunschweig, men en del kom också från nedlagda tyska bruk. Även ångpannehuset (13) fick en tillbyggnad och en ny, 135 fot hög, fabriksskorsten uppfördes (15). Norr om det nuvarande kvarteret byggdes ett större råsockerlager i trä (18). Den 26 september 1892 togs de nya lokalerna i drift, och i ett slag mer än fördubblades produktionen. 1893 förlängdes fabrikslokalerna ytterligare västerut med ett trevåningshus (16). För att säkra den ökade vattenåtgången anlades 1893 en 2 km lång ledning från en borrad brunn vid Höje å, varifrån vattnet pumpades.

Tomten Spoletorp Bb, bebyggd med ett bostadshus, hade kommit att omges av raffinaderiets område och inköptes 1895. Gårdshuset (2) byggdes om till kontor och blev senast 1897 påbyggt med ett råsockerlager (3) uppfört helt i korrugerad järnplåt. Även ett envåningshus i tegel (4) innehållande smedja och ett mindre brygghus tillkom troligen 1897.

Fortsatt expansion

För sin produktion var raffinaderiet beroende av råsockerleveranser. De äldre råsockerbruken var ofta redan uppknutna till olika sockerraffinader, och genom kartellbildningar försökte konkurrenterna också begränsa Öresunds tillgång till råsocker. Därför fick Öresund ofta i stället lita till dyrare, tullbelagd utländsk råvara. Problemen ledde till att man 1893 beslutade att startade ett eget råsockerbruk. Tanken var först att det skulle förläggas till Lund, men då marken kring staden till stor del redan var kontrakterad av andra bruk valdes i stället Svedala, och 1894 kunde det formellt sett fristående bruket tas i drift. För att ytterligare trygga råvarutillgången inköpte ett konsortium lett av Wilhelm Westrup 1898 aktiemajoriteten i Karlshamns Sockerbrksaktiebolag som tidigare hade haft engelska ägare.

Den enes död...

Den 5 januari 1896 brann sockerfabriken i Arlöv ned, vilket genast innebar ett kraftigt uppsving för Öresund, och 1896-98 genomfördes en större utbyggnad. Då benkolsfiltreringen var flaskhalsen i tillverkningen uppfördes ett nytt trevåningshus (8) för benkolsfilter och ugnar. Längs sydfasaden byggdes fabriken till med en tvåvåningsdel (7) med fem centrifugrum. För att få plats med nya ångpannor uppfördes 1898 ett nytt pannhus (13) på platsen för det gamla. Dess välvda tak ger gaveln ett karaktäristiskt utseende. Sydflygeln på den ursprungliga fabrikslokalen (11) byggdes på och till (11b) och (9). Samtidigt försågs lagerhuset (6) med en tredje våning. På så sätt åstadkoms en enhetlig sammanhängande fasad ut mot järnvägen. Väster om kvarteret köptes 1896 ytterligare ett stort tomtområde (Spoletorp B) och där uppfördes 1898 en magasinsbyggnad med väggar och tak av järnplåt (19), inrymmande även snickarverkstad, tunnbinderi och stall.

Raffinaderiets enorma vattenförbrukning, tidvis 1 kbm/minut, ledde till att man 1901 engagerade sig i AB Sliparelyckan. Bolaget skulle anlägga en bassäng i Sliparelyckan för insamling av regnvatten som sedan kunde säljas, se Sliparelyckan. För Öresunds del hade det blivit betydligt billigare än att pumpa vatten från de borror man hade vid Höje å.

En större magasinsbyggnad (5) uppfördes 1900. I en tillbyggnad från 1903 (10) fanns ett maskinrum och tre torkugnar på bottenvåningen, och på övervåningen ett rum för sågning av bitsocker. Raffinaderiets sista nybyggnad, som slöt kvarterets västfasad, blev 1907 ett stort trevåningshus (17) med tre magasin samt en fabrikslokal.

Byggnadsmiljön

Raffinaderiet var en processindustri, där råvaran skulle passera ett antal behandlingsstationer. Detta, tillsammans med att kraftöverföringen på ångmaskinens tid skedde mekaniskt, ledde till att fabrikationslokalerna koncentrerades till den norra delen av området. I söder låg kontors- och ekonomibyggnader samt tjänstebostäder. De bägge grupperna knöts samman av lagerbyggnader.

I huvudsak uppfördes raffinaderi- och lagerbyggnaderna utan innerväggar men med bärande pelare och balkar, vilket gav stora fria golvytor och en flexibel plan. Till en början bestod pelare och balkar av trä, men 1892 kom stålbalkar och gjutjärnspelare till användning i bl a filtertornet, och fr o m 1898 blev de allenarådande.

Bebyggelsen tillkom i flera omgångar, men var ändå påtagligt väl sammanhållen. Av byggnadsnämndens protokoll framgår det att utbyggnadsetappen 1896-98 ritades av stadsarkitekten A B Jakobsson, och man kan förmoda att han även svarade för flera av de andra byggnaderna. Som tidigare nämnts uppfördes den första byggnaden (11) 1884 med väggfält i gult tegel, inramade av lisener, sockel och en omsorgsfullt utförd gesims i rött tegel. Mittpartiet utgjordes av en avsatsgavel i två våningar. Som K-G Tapper visat kan byggnadens mått härledas ur olika geometriska figurer och det gyllene snittet. De följande byggnaderna utgör variationer på samma tema, där genomgående samma formspråk utnyttjades. Möjligen kan ångpannehuset (13) med sitt välvda tak få vara undantaget som bekräftar regeln.

Förmodligen fanns det en planering för de fortsatta utbyggnaderna redan 1892 då östgaveln på 6 utformades som en pendang till 11, och 1896-98 fanns definitivt en sådan planläggning. Då byggdes flera av byggnaderna i östfasaden på och till, och bl a försågs 6 med en tredje våning. På så sätt skapades en väl sammanhållen, men ändå varierad och rytmiskt glupperad fasad med gavelpartierna som framskjutande risaliter. En motsvarande, men något lugnare, utformning planerades för västfasaden, som dock kom att stå egendomligt oavslutad tills den sammanbindande lagerbyggnaden (17) uppfördes 1907. I sydfasaden var det horisontalerna som betonades. När (5) uppfördes 1900 delades dess fasad av en lisen i en större del, som motsvarade volymen av (6), och en smalare del närmare mitten. Förmodligen var tanken att senare åstadkomma en helt symmetrisk sydfasad genom att ersätta det äldre bostadshuset i mitten (1) med en nybyggnad. Nordfasaden hade en mera oavslutad karaktär och eventuellt tänkte man sig en fortsatt expansion norrut.

Nedläggningen

Gynnsamma skatteregler 1883-92 medförde en överetablering inom sockerindustrin. Den hårda konkurrensen ledde till bildandet av ett syndikat mellan ett antal sockerbolag, men försöken att hålla prisnivån uppe och produktionen nere var föga framgångsrika. Ur syndikatet föddes den s k sockerringen med ett närmare samarbete, och 1907 gick flertalet av de svenska sockerfabrikerna samman till Svenska Sockerfabriksaktiebolaget (SSA). Vid sammangåendet var Wilhelm Westrup pådrivande, vilket nog inte bara var en följd av Öresunds problem att säkra råsockerleveranserna.

Efter sammanslagningen stagnerade Öresunds produktion och i den första stora rationaliseringen inom sockerbranschen 1913 lades bl a fabriken i Lund ned.

Krutfabrik och cementgjuteri

Vid krigsutbrottet 1914 fullföljdes i hast ett beslut från 1907 att förlägga Södra Skånska Infanteriregementet I 25 till Lund. Till en början inhystes soldaterna i olika provisoriska lokaler men från troligen 1916 kasernerades de i fd Valskvarnen vid Lilla Södergatan och i sockenaffinaderiet.

Magasinslokalerna i den västra flygeln (5, 17 och 16), samt även (9) inreddes till logementen. I (17) fanns också köket och i (11-12) blev det tre föreläsningssalar och fem rum att torka kläder i. I (16 och 17) användes vardera ett rum till tvättning av bomull. I (10), i direkt anslutning till logementslokalerna, inreddes en krutfabrik med kokning och torkning av bomull. Torkningen skedde med varmluft i en för ändamålet särskilt konstruerad apparat. I mars 1928 lämnade militären staden och raffinaderiet. (Jmf Vipeholm)

Vid mitten av 30-talet stod många av lokalerna tomma. En del användes till magasin, mest för husgeråd men i (5) lagrades ett tivoli och i (15) jordbruksmaskiner. I (1 och 10) hyrdes ett tiotal lägenheter ut. I (11 och 7) var sex rum inredda till en kemisk fabrik, och i anslutning därtill två rum för tillverkning av "askplattor". I bottenvåningen på den västra längan sysslade Lunds Cementgjuteri med bl a trappstensslipning.

Salanders tar över

Salanders Fabriksaktiebolag var ett av Lunds stora företag inom färgeri- och textilbranschen. Deras gamla lokaler vid Bredgatan hade blivit för små och man planerade för ett nybygge nere på stadens nya södra industriområde. Andra världskrigets utbrott med följande höjda materialpriser satte dock stopp för planerna. Maskiner för 150 000:- var dock redan beställda från utlandet och levererades 1941. I ett brev till byggnadsnämnden meddelade Salanders att maskinerna därför, för att inte fördärvas, satts upp i raffinaderiet och tagits i drift. Man var också i färd med att köpa fastigheten av Sockerbolaget, men ville först veta om man skulle få lov att bygga om lokalerna.

Samma fråga hade varit upp 1938 men då ledde byggnadsnämndens motstånd till tomtköpet på södra industriområdet. Även nu vidhöll byggnadsnämnden sin ståndpunkt. Industrier skulle separeras från bostadsområdena och man var orolig för rök och aska från ångpannan. Ur luftskyddssynpunkt var det olämpligt med fabriker intill bangårdsområden. Det framgår dock tämligen väl att huvudskälet var ett helt annat. Stadens tjänstemän hade ännu inte släppt hoppet om det av SJ 1922 slopade projektet att flytta bangården västerut, och ville inte att investeringar i raffinaderiets byggnader skulle fördyra en markinlösen.

Salanders ville utnyttja de goda krigskonjukturerna och utlovade 75 nya arbetstillfällen om man fick utnyttja raffinaden, men hotade i förtäckta ordalag att annars flytta från staden. Stadsfullmäktige hyste större förståelse för bolaget och resultatet blev en kompromiss. Bolaget fick renovera den västra halvan, men inte göra något som fördyrade en inlösen av delen närmast järnvägen. Den obebyggda marken väster om kv Raffinaderiet fick staden köpa till ett lågt pris, och efter 35 år skulle staden ha rätt att lösa in hela fabriken. Om någon kom ihåg avtalet när tidpunkten för lösenrätten inträffade 1978 är tveksamt, men slumpen ville ändå att textiltillverkningen i raffinaden upphörde 1977. Dessförinnan hade Salanders 1972 överlåtit det spinneri och mattväveri som bedrevs i fastigheten till Svängsta. Mattväveriet skulle läggas ned 1973, medan spinneriet fortsatte till 1977. Därefter omvandlades raffinaden till ett industrihotell. Salanders fortsatte sitt färgeri vid Bredgatan fram till 1979, då även det upphörde. Salanders Fabriks AB finns dock ännu kvar och sysslar förutom med fastighetsförvaltning även med textil import-export.

Redan tidigare hade lokaler i raffinaden hyrts ut till andra företag. En svets- och sliphall anordnades 1970 för AlfaLaval, som stannade där till 1978, och 1972 flyttad Däckshopen in i (13). 1976-78 byggdes lokalerna i (6) om åt limnologiska institutionen.

Byggnadernas omvandling

I samband med Salanders förvärv genomfördes 1942-43 en genomgripande modernisering av västfasaden och av de anslutande delarna av nord- och sydfasaderna, efter ritningar av Mogens Mogensen. De småspröjsade gjutjärnsfönsterna, stickbågiga på de bägge undre våningarna och rundbågiga på den övre, ersattes av rakslutna funkisfönster av enhetliga format. Mittpartiets markering genom en uppstickande parapetmur och annorlunda fönstersättning slopades och avsatsgavlarnas uppbyggnader revs. Fasaderna putsades, vilket dolde gesimsens tegelartikulering, men fasadernas grundläggande proportionering kvarstod oförändrad. Det utskjutande benkolshuset på nordsidan revs, liksom den enklare gårdsbebyggelsen. Senare har även fönsterna på de övriga delarna av syd- och nordfasaderna samt mot järnvägen bytts ut.

Interiört har byggnaderna successivt anpassats för nya behov och hyresgäster. Bostadshuset (1) från 1879 revs 1982.

Kvarteret Raffinaderiet idag

Vid omvandlingen till industrihotell kläddes 1979-80 fasaderna som vette utåt in med ljusbeige fabrikslackerad plåt efter ritningar av Carl-Ossian Klingspor. En del gavelpartier markerades med orange plåt och flertalet av fönsterna är idag metallklädda. På något ställe sticker den ursprungliga gesimsen fram ur plåten. In mot gården är dock de ursprungliga fasaderna i grågult tegel med en artikulering i rött tegel i huvudsak bevarade. De har en påkostad gesims med bl a en sågtandsfris och därunder en konsolfris. Där finns också enstaka gjutjärnsfönster.

Byggnaderna inrymmer idag (1995) ett tiotal olika verksamheter. Förutom Salanders Fabriks AB är det bl a Däckshopen, ett par elbutiker, Bankes bokbinderi och en snickarverkstad samt Studiefrämjandet, sociologiska institutionen och diverse kontor. Många lokaler är kraftigt moderniserade men i (6) finns ett äldre trapphus, med trätrappa och ytterdörr, och också rum med spegeldörrar.

Väster om fabrikskomplexet ligger en lång envåningslänga klädd med beigemålad korrugerad järnplåt. Taket har utskjutande, profilerade bjälkändar. Huset är från 1898 och uppfördes som tunnbinderi och snickeri åt raffinaderiet, med ett mindre stall och vagnsport vid ena gaveln. Redan var väggar och tak klädda med järnplåt. 1924 byggdes huset om till stall åt det i raffinaderiet då förlagda regementet. 1939 hade stallet övertagits av Lunds Hyrverk, ett av stadens större åkerier med Lars Göransson som innehavare. Nu finns där en bilverkstad.

Litteratur

  • Jensen 1901
  • Tapper 1986
  • Darphin 1994
  • Äldre foton, om ej annat anges, ur Sockerbolagets arkiv, repro Kurt Fredriksson.

Bevaringssynpunkter

Lund var vid slutet av 1800-talet en stor industristad, men av de större industrierna är det idag enbart Sockerraffinaderiet Öresund som är någorlunda komplett bevarat. Gårdsfasaderna utgör i stort sett det enda exemplet som finns kvar i staden av den så typiska industriarkitekturen. Det skick husen har idag med sina plåtinklädda fasader begränsar dock det kulturhistoriska värdet kraftigt. Då stora delar av den ursprungliga arkitekturen troligen finns kvar under de senare inklädnaderna bedöms det dock som fullt möjligt att återställa husen. En sådan åtgärd skulle kunna ge komplexet en egen identitet och kraftigt höja dess attraktionsvärde.

Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda