Smörlyckan

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
Smörlyckan
Ägogränserna från skifteskartan markerade på en modern karta. Vid tiden för skiftet ägdes lotterna 1-2, 5-6, 11 och 14 av tegelbruksägare Nils Jönsson. Lotterna 10, 16, 19 och 21-23 ägdes av garverifabrikör C Thelanders sterbhus. Flera av hans lotter övertogs sedan av handlare L M Westrup, som redan innehade nr 17 och 18. Förutom staden innehade övriga lottägare endast en lott vardera.
Smörlyckan, skifteskarta 1882 av Herman Kull. Stadsing. B12.

Idag brukar Smörlyckan användas som benämning på en liten husklunga vid Getingevägen, men betecknade förr ett betydligt större, i det närmaste trekantigt, område. I norr begränsades det av Getingevägen, och i öster gick Smörlyckan fram till stadens gräns mot Östra Torn, nu ungefär motsvarande Ideonområdets västgräns. Den oregelbundna sydgränsen har ingen motsvarighet i dagens stadsbild, men följde ungefär en linje från centralblocket till Sparta. Smörlyckan finns omnämnt för första gången 1672. Lycka anger att det var ett uppodlat, inhägnat område och "smör" att det var ovanligt fruktbart.

Innehåll

Vångalag och tegelbruk

Enligt 1704 års karta var Smörlyckan då obebyggd och åkrarna var uppdelade på ett antal lotter. Lottägarna var organiserade i ett vångalag och från 1752 finns en skråordning bevarad. Varje år valdes en ålderman vars främsta uppgift var att tillse att hägnaderna omkring lyckan och dess grind hölls i skick. Sysslan gick på tur och var inte eftertraktad, ofta köpte man sig fri från den. Nästa gång Smörlyckan finns avbildad är på 1763 års karta, och då finns en mölla markerad ute vid Getingevägen, ungefär där patienthotellet nu ligger. Under senare delen av 1700-talet ägdes den av Pål Nilsson, och även länge efter hans död kallades den för Påls mölla. Mjölnaregården omnämns 1862 som belägen vid Annetorps kullar, och Annetorp kom den sedan att heta.

Lotten nr 2, precis norr om Annetorp, nämns i en uppgift från 1808 som tegelbruksplatsen, och där skulle finnas ett "tegelbrukshus". Några andra uppgifter om tegeltillverkning där finns inte förrän 1874. Lotten ägdes då av innehavaren till Annetorp, Nils Jönsson, och det året grundade han Annetorps tegelbruk. Utrustningen var modern, och redan från starten fanns där en ångmaskin, vilket Lunds tre andra tegelbruk då saknade. Bruket var 1876 det i särklass största i Lund med en produktion om ca en miljon murtegel, samt en del takpannor och förmodligen dräneringsrör. Produktionen höll sig sedan i stort på samma nivå fram till sekelskiftet. Bruket omvandlades 1904 till AB Annetorps tegelbruk och 1938 hade produktionen stigit till drygt två miljoner murtegel och 168 000 rör. Tegelmästaren Nils Jönsson var en gudfruktig man, ett tag ledare inom Evangeliska fosterlandsstiftelsen, och kallades för Vår fader. På vintern nändes han inte köra bort luffarna som sökt nattlogi vid tegelugnarna, och bruket kallades därför ibland för "Hotell Smacken". Jordbruket drevs jämsides med tegelbruket, och den gamla mjölnaregården fanns kvar även om byggnaderna succesivt hade ersatts med nya. Själva kvarnen revs dock förmodligen redan då tegelbruket anlades. En bit från tegelbruket, på lotten nr 14, låg "statarhuset" från 1875 i vilket tegelbrännaren bodde. Tegelbruket löstes in av staden 1949 och byggnaderna revs 1951-52. Det enda som idag minner om tegelbruket är den grop som kraftverket vid lasarettet ligger i. Det är den sista resten av brukets lertäkter.

Ännu ett av stadens tegelbruk var beläget i Smörlyckan. Det var Pålsjö tegelbruk, som tidvis gjorde Annetorp rangen stridig som stadens största. Det låg i den södra delen av Smörlyckan, på ett område som tidigare kallades för Ängs- eller Gräslyckan, och platsen för tegelbruksbyggnaderna korsas idag av Tornavägen. Tegelbruket finns med på 1853 års karta och grundades av handelsmannen O Jönsson som 1837 hade köpt området. Marken med "derå uppförda tegelbruk och torklada med dess tillbehör" köptes 1855 av handelsmannen Paul Isberg (1802-67) som även gett upphov till namnet. Pålsjö övertogs 1871 av byggmästare P C Sörensen, som drev det fram till sin död 1887, då A O Malmström övertog bruket. Förutom murtegel tillverkades takpannor och dräneringsrör. Ångmaskin fick man i början av 1880-talet. Tegelbruket köptes av staden 1949. Bolaget tilläts att fortsätta driften ett tag, men kort därefter revs byggnaderna. Redan 1910 hade staden träffat en överenskommelse om tippning av hushållsavfall i lertäkterna. 1947 var de dock i stort sett fyllda och tippningen upphörde. Dammarna inom teknisområdet utgör en sista rest av täkterna.

På tegelbrukets marker, invid den numera igenlagda östra delen av Pålsjövägen lät Malmström 1901 uppföra Pålsjö maltfabrik som var i drift in på 1940-talet. Lokalerna övertogs 1946 av en skrothandlare. Idag har matematiska institutionen uppförts precis väster om fabrikens gamla plats.

Trädgårdsmästare och handskfabrik

Smörlyckan skiftades 1882, vilket i stort sett endast medförde smärre gränsregleringar förutom att Lund fick merparten av sin jord samlad längst ut vid Getingevägen. Smörlyckan bestod av 28 lotter, men då framförallt Annetorp, men även garvaren C Thelander och handlaren L M Westrup, ägde flera lotter var antalet ägare endast femton.

Frånsett tegelbruken var endast fyra av lotterna bebyggda. Uppgifterna om husen är fåtaliga, men de antyder att åtminstone två av husen var tämligen nybyggda då skifteskartan upprättades. Troligen gäller samma sak för de bägge andra. På lotten nr 15, Fridhem kallad, fanns en trelängad gård som ägdes av lantbrukare Anders Håkansson. Strax bredvid låg två lotter som direktör L M Westrup hade köpt 1876, och troligen var det han som där lät uppföra gården som kallades för Nyhem. Efter det att han köpt upp även Fridhem kallades den för arrendegården och Nyhem för Westrups lantställe. Efterhand köpte han ytterligare lotter och markinnehavet omvandlades 1926 till AB Nyhem. Marken övertogs så småningom av universitetet som 1963 lät riva de bägge gårdarna. Träden som omgav dem finns dock ännu kvar och markerar deras forna läge.

Nere vid Tunavägen låg ytterligare två bebyggda lotter. Den östra, nr 27, av lantbrukare Per Åkesson. Den övertogs 1910 av trädgårdsmästare A Persson. Han och senare hans söner lät uppföra ett antal växthus på tomten. På tomten byggdes 1987 Holger Crafoords ekonomicentrum, men bakom det ligger fortfarande ett äldre boningshus, som mycket väl kan vara det som finns med på skifteskartan, och ett antal växthus.

Grannlotten i väster, nr 26, köptes 1918 av handskfabrikör Walfrid Nordström. Året därefter uppförde han där en handskfabrik kombinerad med ett garveri efter ritningar av A Persson. Rörelsen hade startats 1876 av hans fader Hugo Nordström. Fabriksbyggnaden har byggts om och till ett antal gånger och 1950 sysselsattes där 273 personer. I slutet av 1600-talet flyttades verksamheten till Portugal och lokalerna övertogs av Statens provningsanstalt. Nu används byggnaderna av universitetet.

Stadens nödbostäder

Trähusen. Foto stadsark.kont. 1964.

Lunds lotter låg samlade vid Getingevägen, längst ut mot stadsgränsen. Den yttersta lotten hade sedan länge varit i stadens ägo och kallas på 1763 års karta för Gästgivarelyckan. En del av marken tillhörde gården Emdala, som köptes av staden 1955.

Nödbostäderna uppfördes 1924-25 ute vid Getingevägen, strax nordöst om tegelhusen i Smörlyckan, väl avskilt från all annan bebyggelse. De kallades för "Trähusen", eller även för "Hollywood" då byggandet hade gått så snabbt. Under 1910-talet hade bristen på billiga smålägenheter blivit stor i Lund. Hur detta skulle avhjälpas diskuterades mycket, men när det kom till kritan visade sig stadens styresmän mycket tveksamma till att engagera sig i bostadsfrågan. Under trycket av den stegrade arbetslösheten uppstod på 1920-talet en ren bostadsnöd. Tillfälliga förläggningslokaler anordnades i gymnastiksalar och fabriker, ofta endast med en filt som avskärmning mellan de olika familjerna. När ytterligare 106 familjer våren 1924 anhöll om hjälp till en bostad beslöt stadsfullmäktige att låta uppföra fem provisoriska bostadshus på Smörlyckan och året därpå ytterligare fyra. Husen byggdes helt i trä och hade från början gulmålade fasader och svarta papptak. I ett av husen inreddes tolv s k bostadsrum om vardera 21 kvadratmeter medan de övriga innehöll vardera sex lägenheter om ett rum och kök. I medeltal bodde det fem-sex personer i varje lägenhet. Invånarna tillhörde de absolut sämst ställda i samhället. Männen var oftast utan fast arbete och alkoholismen var utbredd. Den säregna miljön har skildrats i ett häfte "Folket i trähusen" sammanställt av Per Stjernquist. När bostadsbristen började lätta såldes 1931 två av husen till bortflyttning. Resten byggdes så småningom om till större lägenheter, men de sista brändes ned 1964-65 då Kemicentrum uppfördes.

Universitetet tar över

Under början av 1900-talet hade Lund ambitionen att få kontroll över merparten av den jordbruksmark som låg närmast staden och man förvärvade också ett par lotter i Smörlyckan. Den mesta marken i Smörlyckan samlades dock under 1900-talet på tre privata ägare, de bägge tegelbruken samt AB Nyhem. De största obebyggda områdena fick dock myndigheterna att kasta sina ögon på marken och 1947 upprättades en stadsplan som i stort sett reserverade hela Smörlyckan för offentliga ändamål. I planen gavs Tornavägen i stort sett sin nuvarande sträckning och en del äldre vägar skulle läggas igen. Den västra "snibben" reserverades för lasarettet medan resten var avsett för universitetet. Planens genomförande förutsatte att de bägge tegelbruken skulle läggas ned och deras ägare reagerade också starkt. Pålsjös ägare påpekade upprört att planen omöjliggjorde brukets planerade tillbyggnader. Agnes Malmström, som ägde maltfabriken, konstaterade att hon inte skulle kunna utnyttja sin fastighet då tillfartsvägen skulle läggas igen.

I sitt svar nöjde sig stadsarkitektkontoret med att konstatera att tegelbruken ändå förr eller senare måste läggas ned då leran tog slut, och dessutom var teglet de tillverkade inget vidare. Agnes Malmström fick veta att "fastighetens läge i förhållande till institutionsområdet nog omöjliggör att hänsyn kan tagas till enskilda önskemål". Stadsplanen antogs av stadsfullmäktige. Under de närmaste åren löste staden och universitetet in den mesta marken och företog sinsemellan ett antal komplicerade ägoregleringar. En del av universitetets mark utnyttjades under 1950-talet för nybyggnader, men merparten kom att ligga outnyttjad till i början av 1960-talet då institutionsbyggnader för den nyinrättade Tekniska Högskolan uppfördes, merparten ritade av Klas Anshelm.

Det stora samlade markinnehavet i offentlig ägo har medfört att områdets äldre struktur i stort sett totalt har utplånats såväl vad avser bebyggelse som gränser och vägar.

Smörlyckans bostadsområde

Foto stadsarkivet. 1900-talets början.
Smörlyckans bostadsområde.
Göingegatan - Albogatan

Lotten nr 10 vid Getingevägen köptes 1902 av grosshandlare P J Hagander och kolhandlare Bror Ryberg. Den drivande tycks ha varit Hagander, och på hans begäran upprättades 1902 en styckningsplan som delade upp området i 35 byggnadstomter. Tomtförsäljningen kom snart igång och under åren 1903-05 bebyggdes 23 av tomterna. Därefter upphörde byggandet för flera år framöver.

En mindre komplettering skedde dock 1913 när ägaren till grannlotten i söder, nr 4, lät stycka av fyra tomter ute vid Getingevägen i direkt anslutning till den övriga bebyggelsen. Av husen som uppfördes där återstår idag endast ett. Flertalet av husen i Smörlyckan uppfördes av småfolk såsom hantverkare, arbetare och en del byggnadsarbetare. I varje hus fanns flera små lägenheter. Några var uppförda på spekulation och såldes vidare så snart de var färdiga. Så gjorde t ex gårdsägaren Anders Persson och byggnadssnickaren E H Thun som med kort tids mellanrum uppförde vardera två hus. Flera av husen uppfördes dock för byggherrarnas egna behov.

I en intervju 1978 berättade en av Smörlyckans äldre invånare: "Tomterna såldes i första hand till hans (Haganders) egna arbetare. De fick även köpa tegel och timmer av honom. Han var hård. Han hade inget gott eftermäle". Per Jonsson Hagander sysslade med trä-, spannmåls- och kolhandel, se Spoletorp. Till tomtköparna lånade han ut pengar med tomten och husen som säkerhet. Det gick inte alltid så bra. Hälften av tomterna såldes någon gång av överexekutorn efter det att ägaren hamnat på obestånd, och oftast var det Hagander som köpte tillbaka husen. För en del av tomterna skedde detta flera gånger. Hagander lät själv också bebygga tre av tomterna. Området har idag en tämligen renodlad bostadskaraktär, men tidigare har där funnits flera livsmedelsbutiker och skomakerier, ett slakteri, en stenhuggare som tillverkade gravstenar, en repslagarebana och en kemisk tvättinrättning.

På ömse sidor om Albogatan låg sammanlagt sex tomter som Hagander inte omedelbart kunde sälja, men som 1907 köptes av byggmästaren Lars Persson som arrenderade ut dem till kolonilotter. De tre tomterna norr om Albogatan köptes 1916 av en trädgårdsmästare och efter att ha sålts ytterligare några gånger hade de 1935 förvärvats av kapten Josef Klefenberg i Malmö. På tomterna lät han uppföra tre i det närmaste identiska hyreshus i funkis, ritade av arkitektparet Carlsson & Lönegren. Husen ligger med gaveln mot gatan och är uppförda av reveterat trä och utgör ett karaktäristiskt inslag i gatubilden. De tre tomterna på andra sidan av Albogatan hade 1928 förvärvats av vagnmakare Nils Ekdahl, och 1937 lät han Björn Lönegren rita ett förslag till bebyggelse på även de tomterna. I skala och placering överrensstämde förslaget med bebyggelsen på andra sidan gatan, men Ekdahl lyckades aldrig genomföra projektet. Tomterna såldes istället till tre skilda personer, och på två av dem uppfördes 1945 två sena funkishus, ritade av Nils Ernstsson. Inom området har senare enbart några smärre kompletteringar gjorts.

Litteratur

  • Larsén, Lena: Smörlyckan i Lund (5p-uppsats vt-78 SG 006), Kulturgeografiska institutionen, Lund 1978 (swe). 
  • Stjernqvist, Per: Folket i trähusen: om fattigdom i samhällets utkanter under mellankrigstiden, Kalmar nation, Lund 1986, Småskrifter / Kalmar nation i Lund, 0281-1820 ; 2 (swe). Libris 572228. 

Bevaringssynpunkter

Bebyggelsen inom Smörlyckans bostadsområde utgör en väl sammanhållen miljö, där merparten av husen har uppförts under en begränsad period, vilket ger området dess värde. Byggnaderna ligger något indragna på relativt stora tomter, oftast med ett rejält mellanrum mellan de olika husen. Den äldre bebyggelsen är genomgående uppförd i rött till brunrött maskinslaget tegel. Skalan är måttlig. Från början fanns där endast envåningshus, frånsett ett större hörnhus som också gick under namnet "Tvåvåningen". De flesta hade obrutna takfall mot gatan, och endast i ett par fall förekom frontespiser mot gatan. Några av kvartershörnen har dock markerats av något mera påkostade hus med hörnuppbyggnader.

Husen har en relativt enkel karaktär men uppvisar ändå en omsorg om detaljerna. Flera är försedda med mönstermurning är i vitt kalksandtegel som effektfullt kontrasterar mot de röda tegelfasaderna. Taken var ursprungligen pappklädda, men är nu oftast täckta med eternitplattor, vilket är ett material som är väl anpassat till husens karaktär. I stort sett hela den ursprungliga bebyggelsen finns bevarad. Ett par av husen har dock genomgått mera genomgripande ombyggnader, och de flesta har försetts med nya fönster- och dörrsnickerier av en modern utformning. Trots detta har området i mycket behållit sin ursprungliga karaktär. Det har en individuell prägel och bebyggelsen har inga direkta motsvarigheter i Lund.

  • Om- och tillbyggnader skall i skala, material- och färgval anpassas till den äldre bebyggelsen. Ingen ytterligare inklädnad eller putsning av tegelfasaderna bör accepteras. Kupor eller fönster i takfallen mot gatan bör om möjligt undvikas.
  • Utformningen av fönster- och dörrsnickerier är väsentlig för husens karaktär. De skall utföras i trä och bör täckmålas i relativt mörka färger, företrädesvis grönt. Vid byte bör man bibehålla respektive återgå till den ursprungliga utformningen.
  • De höga cementtrapporna utgör en karaktäristisk detalj. De äldre kvarvarande bör bibehållas.
  • Grönskan utgör ett viktigt element i stadsbilden. De planterade förgårdarna liksom de grönskande trädgårdarna bör lämnas intakta.
  • En restriktiv hållning bör intas till olika typer av reklamarrangemang.
  • Eventuell nybebyggelse skall i skala och material val anpassas till den äldre. Speciell omsorg bör ägnas utformningen av detaljer som fönstersättning, entréer och takfot.
Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda