Sankt Lars sjukhus

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
Sankt Lars. Klicka för att förstora och se husnummer.
Fågelperspektiv av Lunds Hospital. Ur: Bidrag till Sveriges officiella statistik 1884. Gen.Stab.Lit.Anst.
Stenhammars förslag till ett nytt hospital i Lund ca 1867. Riksarkivet
Överläkarevillan (12) med rabatter. Foto Hans Truedsson
Översiktsplan över Lunds Hospital. Bidrag till Sveriges officiella statistik 1884.
Utearbetslag. Foto Hans Truedsson, trol 1930-talet
"Plan öfver park och trägårdsanläggningen vid södra Sveriges sinnessjuckanstalt." H Flindt dec 1874. Medicinhist. museet.
Dagrum på 1:a klassavdelningen. Foto från seklets början, A W Rahmn/Kulturen.
Rastgård, troligen Asylen. Foto Medicinhistoriska museet
Flygfoto 1928. Aeromaterial AB/Kulturen
Matvagnar på väg från köket till Asylen. Foto A W Rahmn(?)/Kulturen.
Paviljong 81-86
Samuelssons "Bandby". Ur Gripen 2/72
Förbudsskylt

Uppbyggnaden av sinnessjukhusen, liksom en mängd andra vårdinstitutioner, är en del av 1800-talets samhällsomvandling i samband med industrialismen. Olika vårdkategorier identifierades och specialiserade institutioner byggdes upp för att individerna skulle kunna botas eller "återuppfostras" och göras nyttiga för samhället. Den ökande inflyttningen till städerna gjorde att gamla kontaktnät slogs sönder och möjligheterna att hantera avvikande individer i deras närmiljö minskade. Det har uttryckts som att husbondens roll i bondesamhället måste övertas av samhällets pedagoger.

Sedan medeltiden fanns det i Sverige ett antal helgeandshus och hospital för vård av sjuka och gamla. Efterhand kom de framför allt att bli en "förvaringsplats för dårar". Tillsynen över hospitalen lades 1773 på två serafimerriddare och från 1787 direkt på Serafimerordensgillet.

I början av 1800-talet får vi de första renodlade sinnessjukhusen i Sverige. Man hade då börjat betrakta sinnessjukdomen som just en sjukdom, en sjukdom med rationella orsaker som därmed kunde behandlas och botas. Inspirationen kom från 1700-talets upplysningsfilosofer som hävdade att allt i den mänskliga naturen var möjligt att begripa och att människan formades av sin miljö och sina erfarenheter. Däri låg också underförstått att den sinnessjuke skulle skiljas från den miljö som gjort honom sinnessjuk, men också att krav måste ställas på sinnessjukhusen. På 1850-talet riktades en utbredd kritik mot de gamla sinnessjukhusen som var inhysta i gamla, trånga, mörka och fuktiga byggnader som i sig ansågs kunna orsaka sinnessjukdom. Under åren 1851-60 beviljade riksdagen stora summor till en upprustning av centralhospitalen och i bl a Växjö 1857 och Stockholm 1861 invigdes stora nybyggnader. I valet av byggnadsstil undvek man inspärrningen som arkitektoniskt motiv. I stället var det byggnadernas ädla ändamål som skulle betonas. De skulle ges all den värdighet och bekvämlighet som var möjlig, och till det ändamålet valdes en klassicistisk byggnadsstil. I de flesta fall valde man en utbyggnad i anslutning till befintliga hospital, men i Malmö bedömdes hospitalet vara så dåligt att ett helt nytt fordrades.

Innehåll

Lund tur och retur

Sedan 1200-talet fanns det i Lund ett hospital för spetälska och ett helgeandshus för vård av sjuka och gamla, se Hospitalsgården. Efter reformationen slogs de bägge institutionerna samman. 1778 beslutades det att Lunds Helgeandshospital som ett led i centraliseringen av hospitalen skulle läggas ned till förmån för inrättningen i Malmö, som även fick överta dess jordegendomar. Beslutet genomfördes 1780.

En av riksdagen tillsatt kommitté föreslog 1850 att hospitalet i Malmö skulle flyttas till Lund, och ett ritningsförslag upprättades av arkitekten J F Åbom. Ingenting hände, men 1863 ansökte Malmöhus läns landsting om att Malmös hospital skulle flyttas till en tjänligare plats inom provinsen. Förslaget behandlades aldrig, men sedan en enskild person motionerat till 1865 års riksdag fick regeringen i uppdrag att utreda behovet av ett nytt hospital.

I utredningen som utfördes av Överstyrelsen för hospitalen föreslogs det att det nya hospitalet skulle förläggas till Helgeandshospitalets gamla marker vid Höje å, vilket tillstyrktes av regeringen 1867. Avgörande vid platsvalet var närheten till lasarettet i Lund och inte minst att man redan ägde marken. Det avskilda läget och närheten till Höje å var säkert också bidragande orsaker. Uppdraget att rita det nya hospitalet gick till P U Stenhammar. Under arbetet blev han också 1874 den förste arkitekt som anställdes av serafimerordensgillet. Det färdiga förslaget granskades av gillet och sändes efter smärre korrigeringar över till Överintendentämbetet för yttrande. Efter omarbetningar under 1869 och januari 1870 hamnade förslaget till slut hos regeringen. Där blev det liggande till december 1872 då man beslutade att det "tillföljd af de stegrande priserna å arbete och materialer, borde omarbetas, dels att taga i öfvervägande lämpligheten af paviljongsystemet vid hospitalets uppförande."

Det omarbetade förslaget låg klart 1873. Medel beviljades av 1874 års riksdag och i december samma år slöts byggnadskontrakt med byggmästare C H Hallström.

Hospitalet tar form

När Stenhammar skulle utforma sitt nya förslag hade han inga direkta förebilder i Sverige att utgå ifrån. Visserligen hade överläkaren vid Danvikens sinnessjukhus, som var starkt engagerad i byggnadsfrågan, redan 1837 framhållit att det var "långt tjenligare, att i flere och från hvarandra skiljda byggnader vårda de sinnessjuke, än att uppföra ett enda, om än aldrig så planmässigt och storartadt palats." Önskemålet var att fullständigt skilja de lugna patienterna från de "stormande". Det var dock endast i Göteborgs hospital, klart 1872, som det fanns ansatser till ett paviljongsystem, i det att de bägge flyglarna hade kopplats loss från huvudbyggnaden och gjorts fristående. I Göteborg organiserades visserligen byggnaderna i en rektangel, men det var snarare så att de övriga byggnaderna gömdes bakom huvudbyggnaden vid ena kortsidan, än att byggnaderna tillsammans byggde upp en anläggning. Förebilderna till borggården fann Stenhammar snarare utomlands än hemma.

Lunds hospital byggdes upp kring en för hela anläggningen gemensam mittaxel. Tyngdpunkten utgjordes av den helt symmetriska borggården, där mittaxeln utgjordes av förvaltningsbyggnaden och ekonomibyggnaderna. På ömse sidor därom grupperade sig fyra snarlika tvåvåningspaviljonger och kortsidorna slöts av långa envåningslängor. Paviljongerna närmast förvaltningsbyggnaden reserverades för de lugna patienterna, medan de stormande placerades längst bort. I parken betonades mittaxeln av en formklippt allé som förde från förvaltningsbyggnaden upp till den något högre belägna överläkarbostaden. Den flankerades av de bägge 1:a klasspaviljongerna för betalande patienter. De låg parallellt med borggården men i förnäm avskildhet från denna. Snett bakom överläkarbostaden, lite grann i skymundan, låg portvaktsbyggnaden med entrén till sjukhusområdet.

Söder om borggården, exakt i förlängningen av denna, placerades verkstadshuset och sysslomannens bostad. Likhuset förlades för sig själv norr om borggården. Bakom borggården, ned mot Höje å fick en del smärre ekonomibyggnader, stall, pumphus och pudrettbod, sin plats.

Hela anläggningen gavs en sned placering, såväl i förhållande till tomten som till väderstrecken. Detta medförde att överläkarevillan fick en representativ placering inom områdets högsta del, att ingen av paviljongerna fick helt nedskuggade fasader rakt i nord och att borggården hamnade i en jämn sluttning ned mot ån.

Stenhammar eller Kumlien?

S:t Lars byggnadshistoria kompliceras av att Stenhammar dog i februari 1875. Hans tjänst som Serafimerordensgillets arkitekt tycks Axel Kumlien ha övertagit redan i slutet av 1874.

På S:t Lars museum förvaras delar av två osignerade ritningsomgångar som enligt påskrift bägge inkom till Serafimerordensgillet den 8 sept 1874. Den ena omgången hade granskats av Överintendentämbetet 1873 och av K Maj:t 1874 och måste vara utförd av Stenhammar. Redan där hade borggården funnit sin slutgiltiga form, men från förvaltningsbyggnaden hade mittgången dragits ända fram till en entré och portvaktsstuga vid Malmövägen. Gången flankerades av två "lasarettsbyggnader" och uppe vid Malmövägen, i anslutning till en platsbildning, av sysslomannens och överläkarens bostäder. Att på detta sätt arkitektoniskt markera entrén var knappast särskilt lämpligt då ju grinden var oåterkalleligen låst för de flesta intagna.

I övrigt uppvisar planen ingen större skillnad mot hur det faktiskt blev, även om inte alla de mindre husen fanns med och att en del av dem har bytt plats. Vid en första blick på fasaderna verkar dock skillnaden vara desto större då de genomgående har utförts i holländsk renässans med omväxlande ljusa putsband och röda tegelband i en polkagrisrandning. Vid en detaljgranskning av fasadernas artikulering visar sig dock skillnaden mot det färdiga resultatet vara förvånansvärt liten trots att stilen bytts till nyrenässans.

Den andra ritningsomgången hörde enligt påskrift till "entrepenadkontraktet af den 16 december 1874" och den överensstämmer också i allt väsentligt med det som byggdes. Det är känt att Kumlien genomförde förändringar i Stenhammars förslag, men inte i vilken omfattning. Det är dock frestande att se den andra ritningsomgången som Kumliens förslag och att stilbytet och placeringen av överläkarbostaden i fonden av mittgången alltså skulle vara hans bidrag.

När Axel Kumlien utnämndes till Serafimerordensgillets arkitekt drev han tillsammans med brodern Hjalmar en arkitektfirma. Ritningen till överläkarvillan 1875 liksom övriga bevarade detaljritningar 1876-77 bär också bägges initialer. Axel Kumlien kvarstod som Serafimerordensgillets, och senare Medicinalstyrelsens arkitekt, fram till 1909. Under denna tid hann han rita 8 800 vårdplatser runt om i Sverige.

De bägge "lasarettsbyggnaderna" i Stenhammars plan var nog avsedda för nyinsjuknade eller "fysiskt sinnessjuka" (i motsats till de "psykiskt sinnessjuka"). De återfinns inskissade i motsvarande läge i en del senare planer, men påbörjades först 1918. De hade då vridits 90° och kom att gå under namnet nervklinikerna.

Torrklosetter och kakelugnar

De sex paviljongerna kring borggården innehöll vardera två avdelningar. Förutom i envåningsbyggnaderna (C-paviljongerna) för "oroliga och stormande" var avdelningarna uppbyggda enligt det vid denna tid mindre vanliga vertikalsystemet. Det innebar att alla avdelningarna sträckte sig över bägge våningsplanen med dag-, mat- och arbetsrum i bottenvåningen, medan övervåningen reserverades för sovsalar och sovrum. Detta gjorde att matdistributionen förenklades och att arbetsövervakning och nattvakt kunde utföras med färre anställda. Dock försvårades kommunikationen inom avdelningarna. Paviljongerna var utrustade med rinnande vatten och avlopp, men hade invändiga torrklosetter, som i C-paviljongerna tömdes från källaren. C- paviljongerna värmdes av cirkulerande varmvatten och i badrummen fanns särskilda kaminer för produktion av varmvatten. De övriga paviljongerna hade kakelugnar, som också skötte ventilationen, och i källarna fanns stora varmvattenpannor.

Parken

Parken består idag av höga träd med gräsmatta inunder, men hade tidigare en helt annan lummighet. Där fanns häckar, buskar och rabatter samt buxbomskantade gångar. Hans Truedsson berättar 1957 om hur personalen, som inte fick ta emot besök på bostadsrummen eller lämna sjukhusområdet utan permissionssedel, utnyttjade parken till "gouterade kafferep", men även om hur den inbjöd till "flirt och älskog". På slutet konstaterar han dock, uppenbarligen irriterad, att inte ens en katt längre kan gömma sig i den nu totalt förstörda parken.

I Stenhammars plan över sjukhusområdet utformades parken som en stram barockanläggning med raka gångar i ett regelbundet system. Samma schema uppvisar en plan av Kumlien 1875. Då hade redan överläkaren vid Malmö hospital sett till att uppdraget att formge parken hade gått till H Flindt i Köpenhamn. Flindts förslag från december 1874 kom också att ligga till grund för utformningen av parken, även om det fick modifieras pga en del byggnaders ändrade placering. Området närmast borggården fick en "regelbunden stil, som lämpligast för byggningarnes karakter" och den frambringar "skuggrika promenader, och bildar en lämplig söndring emellan anstaltens hufvudpartier." Även ett par av huvudstråken gjordes linjära, medan resten av området utformades som en engelsk park med gångar i stora mjuka bågar. I en annan beskrivning 1874 heter det att anläggningen skulle utföras i "s. k. landskapsstil, utom beträffande planen emellan Hospitalsbyggnaderna och Läkarbostaden, som hålles i s. k. Tysk stil".

Planen återfinns idag på S:t Lars museum, medan beskrivningarna finns på landstingsarkivet. För att få lä och skugga och för att "befordra det trefiga utseende, hvarpå en anstalt af detta slag i synnerhet kan göra anspråk" lades omfattande planteringar ut, särskilt längs kanterna. Man tog också "omvexlingen och skönhet i betraktande genom att inblanda en del mindre allmänna trädsorter, liksom äfven vattenpartier...", och ännu innehåller parken åtskilliga rariteter. I planen avsattes också en större plan till "kricketplats, kägelbana o. s. v.". Fruktträdgården, i det nordvästra hörnet, och köksträdgården, bakom köket ned mot ån, gavs en strikt utformning med raka gångar. Flindts planteringslista upptog bl a mullbärsträd, valnöt-, persiko- och aprikosträd. Alléerna skulle bestå av lind, kastanj och alm. Exakt i vilken grad Flindts program följdes har inte klarlagts. Under de första åren planterades 37 000 träd-, busk- och häckplantor i parken. Ett antal ovanliga träd fick man genom sysslomannens kontakter med chefen på lantbruksinstitutet i Alnarp. Utmed landsvägen uppkastades 1878 en vall som planterades med en hagtornshäck. En större damm anlades där nu medicinskt centrum ligger. En mindre damm, även den nu igenfylld, iordningställdes 1887 i det nordvästra hörnet, där tidigare lera för tegeltillverkning hade tagits. För privata gåvomedel anskaffades 1903 en djurkoloni med bl a påfåglar, rävar, rovfåglar och en rådjursflock. Ännu 1994 finns det ett hjorthägn inom området. För parken svarade en trädgårdsmästare, men den är tillkommen genom de intagnas arbete. Även skötseln utfördes av patienterna och under 1930- och 40-talen gick där 15 utearbetslag med sammanlagt ca 200 patienter. Möjligheterna att kunna erbjuda patienterna en meningsfull sysselsättning var också en starkt bidragande orsak till de omfattande nyttoodlingama.

Invigningen

Lunds hospital invigdes den 1 juli 1879 då de fyra första paviljongerna öppnades för 41 patienter. Fullt utbyggt skulle dock hospitalet kunna ta emot 350 intagna. Samma dag berättade Lunds Weckoblad entusiastiskt om den visning som hade föregått öppnandet:

"Det var i lördags eftermiddag en riktig folkvandring utom stadens södra tull. I vagn och till fots strömmade menniskor i tusental ut till den vid pass 15 minuters väg från staden belägna inrättningen för sinnessjuke. (...) Betraktandet af denna storartade anstalt, med all derå nedlagd kostnad och omsorg, väckte hos menniskovännen känslor af sann glädje, då han i tanken jemförde förr och nu. Han gladde sig öfver att den tiden var förgången, då den stackars vansinnige behandlades värre än brottslingar eller nästan som oskäliga djur: (...) Det har varit nyare tider beskärdt den afundsvärda äran att göra allt flere och flere fruktbringande upptäckter inom själssjukdomarnas förut nästan "terra incognita". Man har funnit dessa sjukdomars innerliga samband med störningar i den kroppsliga organismen och sålunda på rent rationelt sätt funnit vägen att återföra den sinnessjuke till kroppslig och andlig helsa, (...). Ljus och luft äro två grundvilkor för ett gynnsamt resultat i detta afseende. De ljusa och rymliga lokalerna visade ock att man sörjt för att rikligen tillgodogöra sig dessa oumbärliga hjelpmedel. Vatten är en tredje ej mindre vigtig hufvudfaktor härvidlag. Den förträffliga vattenledningen, som särskild för anstaltens räkning anlagts från den förbiflytande Höje å, förser de talrika och ändamålsenliga badlokalerna och tvättrummen m.m. med ymnigt och friskt tillflöde."

En regelbunden livsföring

Till en början präglades sinnessjukvården av en stor framstegsoptimism, vilket avspeglar sig i tidningscitatet ovan. Där fanns en stark tilltro till läkarvetenskapens möjligheter att finna verksamma behandlingsmetoder.

Mycket av den pedagogiska principen byggde till en början på en själslig påverkan. Genom en regelbunden livsföring, renlighet och ordning skulle den sjuke bringas till "ordning". Denna ordning och reda kom också att genomsyra hela den fysiska anläggningen i allt från det avskilda läget, bort från en förvirrande omvärld, till de enskilda byggnadernas strängt symmetriska placering. Varje vårdkategori fick sin avdelning i separat hus. De olika könen hölls noggrannt åtskilda och hela sjukhuset var uppdelat i två halvor, en nordlig, kvinnlig och en sydlig, manlig. I valet av väderstreck var det naturligtvis placeringen i kyrkan som gick igen. På detta sätt kunde de manliga respektive kvinnliga intagna genom varsitt trapphus nå kyrksalen i den centralt belägna förvaltningsbyggnaden utan att korsa varandras väg.

I vården tillmättes det regelbundna, meningsfulla arbetet en stor botande betydelse, och sjukhuset blev snart självförsörjande inom en lång rad områden. Man odlade själv sitt behov av frukt och grönt och skörden togs om hand och konserverades i köket. Vedhuggning och isupptagning till sommarens isskåp var typiskt manliga sysselsättningar, medan kvinnorna i sy- och vävsalar producerade merparten av de tyger och kläder som behövdes. Även sådant som borstar producerades på sjukhuset. Vid övertagandet av Hunnerupsmarken för uppförandet av Asylen 1891, passade man också på att överta driften av Hunnerupsgården. Vid samma tid inrättades också ett bageri och svinstallar. Överallt arbetade patienterna.

I 1:a klasspaviljongerna fick patienterna träna på det de i framtiden förväntades syssla med: umgängesliv.

En sluten värld

Anstalten var en sluten värld, inte enbart avseende det omfattande självhushållet, utan även i rent fysisk mening. Inspärrningen var inte något som enbart drabbade patienterna, utan även den lägre personalen. Borggården slöts av höga plank med låsta portar mellan paviljongerna. För att komma ut måste man passera genom förvaltningsbyggnaden där avdelningsnycklarna skulle lämnas. För större delen av personalen rådde bostadstvång inom området. Flera vårdare fick dela på varje bostadrum, och ofta låg rummen insprängda mellan patientsalarna. Parken var inhägnad, och för att komma ut genom portvakten fordrades en permissionssedel. Klockan 10 på kvällen (om sommaren 10.30) skulle man vara tillbaks på rummet, vilket kontrollerades. Relativt snart minskade dock det rent fysiska uttrycket för inspärrningen i det att planket mellan paviljongerna började rivas 1891, och efterhand gjordes inhägnaderna kring patienternas rastgårdar mindre dominerande.

Asylen

Framstegsoptimismen från 1800-talets mitt förbyttes så småningom i misströstan när framgången uteblev. I stället för kuranstalter blev sinnessjukhusen i allt högre grad förvaringsanstalter.

I 1858 års sinnessjukstadga slogs det fast att hospitalen endast fick ta emot botbara nyinsjuknade. Obotliga som var farliga för samhället skulle placeras på särskilda asyler, medan övriga kroniker skulle tas om hand av landsting och kommuner. Distinktionerna visade sig snart svåra att upprätthålla, och redan i sin första inspektions berättelse för Lunds Hospital varnar medicinalstyrelsen för att: "det nya och vackra hospitalet inom kort må blifva alltför betungadt med obotliga patienter".

Att hospitalet skulle kompletteras med en asyl förutsattes från början, och nordväst om borggården hade ett område avsatts för detta. Platsen var dock för liten och medicinalstyrelsen övertog i stället 1886 nyttjanderätten till en del av Hunnerupsmarken på andra sidan ån (om Hunnerupsmarken se vidare Klostergården 2:14).

Asylen ritades av Axel Kumlien, och vid utformningen av den nya anläggningen gav han den en grundstruktur som mycket nära ansluter till Stenhammars östra borggård. I asylen har dock Kumlien dragit ut huvudbyggnaden och ekonomibyggnaden utanför den fasta rektangel som bildas av de övriga byggnaderna. Därmed antar paviljongerna karaktären av flyglar till huvudbyggnaden. Mera om Västra Borggårdens uppbyggnad, se Hunnerup 1.

Asylen är uppförd i mörkrött maskinslaget tegel i en rikt artikulerad, för tidens institutionsbyggnader karaktäristisk tegelarkitektur, som i exakthet aldrig har överträffats. Asylen var en riksanstalt för förvaring av ett stort antal "obotliga" patienter, och i motsats till Hospitalet aldrig tänkt som en kuranstalt. De stora, tunga byggnaderna har också ansetts vittna om den nya tidens annorlunda, av resignation präglade vårdideologi. Påståendet har dock knappast något fog för sig utan säger nog mer om en senare tids negativa känslor inför det sena 1800-talets institutionsbyggnader. Det maskinslagna teglets skarpskurna exakthet kan idag uppfattas som kallt och opersonligt. Associationerna var nog annorlunda i en tid då allting var "handgjort". Noteras skall också att den västra borggården gjordes betydligt rymligare och grönare än den östra.

Byggnadsarbetena, som utfördes av en byggmästare A Ankarstrand, påbörjades 1887 och i april 1891 kunde den nya anläggningen tas i bruk. Den bestod då av administrationsbyggnad och verkstadshus samt fem paviljonger. Efter tillkomsten av den sjätte paviljongen 1893-95 hade Asylen plats för 836 patienter. Även Asylen anordnades enligt det s k veltikalsystemet. Kostnaden per vårdplats blev relativt låg då man kunde umyttja hospitalets kök, tvätt, vattenreservoar och anordning för elektrisk belysning. Byggnaderna värmdes med varmluftsapparater.

S:t Lars tillhörde Lunds landsförsamling som inkorporerades med staden 1944. Marken på andra sidan ån, där Asylen uppfördes, tillhörde däremot en annan kommun, nämligen Knästorp. När en inkorporering av den delen började diskuteras 1945 vållade det omfattande protester, bl a då kommunalskatten var högre i Lund, men den genomfördes i alla fall 1952.

Nya vårdideologier

Ändrade vårdmetoder och ändrade förhållanden i övrigt avsatte efterhand sina spår i byggnadsbeståndet.

I sinnessjukvården betonades länge de rent själsliga sjukdomsorsakerna. Bristen på framgångar ledde dock till att intresset i allt högre grad kom att vändas mot den framgångsrikare kroppssjukvården, och man sökte kroppsrelaterade sjukdomsorsaker. Med "sänglägesbehandling och övervakningssalar" försökte man härma kroppssjukvårdens metoder. Samtidigt slopades de mörka isoleringscellerna som en sista rest av en gången tids tvångsmedel, då de förhindrade att man hade tillsyn och kontroll över den sjuke. Sänglägesbehandling innebar just att patienten skulle ligga till sängs dygnet runt. I början av 20-talet, strax innan man åter började gå ifrån metoden, var 1/3 av de intagna sängliggande. Av betydelse för metodens stora genomslag var nog också en önskan att hospitalen skulle se ut som "riktiga" sjukhus. När de nya länspaviljongerna vid Lunds hospital invigdes 1895 var de tillsammans med två andra ställen de första övervakningsavdelningarna i Sverige. I all sin enkelhet innebar systemet att patienterna försågs med en kontinuerlig bevakning i stället för att låsas in på nätterna. För att spara personal fordrade såväl sänglägesbehandlingen som övervakningssystemet större salar, vilket åstadkoms genom sammanslagningar. Arbetet med att hugga ned de små, högt sittande fönstergluggarna i isoleringscellerna hade påbörjats redan 1884 men forcerades nu och var klart 1900.

Tjänstebostäder

Förhållandena för skötarepersonalen var länge miserabla och strax efter sekelskiftet låg personalomsättningen på 60-100% per år. De som inte avskedades för fylleri eller våld mot patient eller mer bagatellartade förseelser slutade ändå. Under de förhållandena fick man inte den bästa personalen och 1906 skedde en mycket uppmärksammad misshandelshistoria på Asylen. För att höja yrkets status och kvalitén på personalen genomfördes 1905 och 1908 löneregleringar, och 1906 fick personalen en halv fridag var 14:e dag. Pådrivande var nog också det hot direktionen kände från personalens trevande försök att organisera sig. Man började också flytta ut personalens bostadsrum från avdelningarna och 1906-07 inreddes bostadsrum på en del vindar. Även den högre personalen fick nya bostäder. Förvaltningsbyggnaden byggdes på med lägenheter 1907 och 1908 påbörjades en villa för hospitalsläkaren. De manliga skötarna fick ökade möjligheter att kvarstå i tjänst efter giftermålet och för dem uppfördes 1908-09 sydöst om Asylen två villaliknande hyreshus, som snm1 följdes av fler.

Hospitalen avskaffas

Distinktionen mellan hospital och asyl gick inte att upprätthålla i längden och upphävdes också formellt 1910. Vid 50-årsjubileet 1929 hade sjukhuset med 1306 intagna blivit det största i landet och sjukvårdspersonalen omfattade 291 anställda. I en minnesartikel samma år passade sjukhusets överläkare på att kritisera tanken bakom asylen: "Här hade man räknat ut, att man skulle skapa ett par riktiga billighetsanstalter i Lund och Uppsala, i vilka man skulle samla de kroniskt sinnessjuka från hela landet." Han påpekade att kronikervården behövde samma resurser som den övriga vården, och att det var olämpligt att placera de sjuka långt från hemorten.

På 20-talet frångick man sänglägesbehandlingen och arbetsterapin kom åter till heders. Man kände ett behov att finna en ny identitet för sinnessjukvården och att distansera sig från en gången tid. Som ett led i detta övergavs beteckningarna hospital och asyl. Namnet S:t Lars hade börjat användas 1925, men officiellt skedde namnbytet 1931 då även en ny organisation infördes. Hela sjukhuset indelades då i tre överläkaravdelningar och även de fd asylavdelningmna blev vårdavdelningar för akut sjuka.

Hibernalet 1954

När Hibernalet, en av de första typerna av psykofarmaka, kom till S:t Lars 1954 medförde det en drastisk förändring av sjukhusmiljön. En skötare har skildrat det på följande sätt:

"För oss går det en skarp gräns mellan tiden före och tiden efter medicinerna. Det var en märklig upplevelse när medicinerna kom. Stojet på de heloroliga avdelningarna tystnade. Dörrar låstes upp, interiören på avdelningarna förändrades. Visst upplevde vi det som positivt! Det var en upplevelse att kunna prata med en patient, som man aldrig hade fått ett vettigt ord ur och det visade sig att de visste betydligt mer än vi trodde. (...) Vi rev ner stängslet runt promenadgårdarna på en hel del avdelningar." (Ur: Andersson 1990)

Överläkare Bo Gerle skriver att förändringen upplevdes som ett "underverk" av "alla de som länge plågats av den gamla vårdens hjälplöshet". Samtidigt blev det "en nästan övermäktig uppgift att taga hand om, sysselsätta och förbereda för ett liv i frihet alla dessa «återuppväckta» patienter." Allt var dock inte enbart rosenrött, snart visade sig problem med kraftigt allergiska reaktioner hos personalen och överdoseringar. Många patienter passiviserades: "De blev utslätade på något sätt. Det var ett slags färg på dem som försvann."

Efterkrigstidens upprustning

I slutet av 30-talet planerades på S:t Lars i stället för det gamla köket en större nybyggnad med bl a apotek, laboratorier, röntgen, en psykiatrisk undersökningsstation samt patientbibliotek. Detta liksom olika upprustningsprojekt stoppades av andra världskriget, men togs ånyo upp 1946. Då det inte bara var i Lund som det fanns uppdämda behov gjordes dock i stället en generalplan för sinnessjukvården 1950-65. Där förutsattes en upprustning av "primärsjukhusen", och TBC-avdelningar skulle byggas bl a i Lund. För specialistutbildningen inom den tyngre psykiatrin skulle en professur inrättas vid S:t Lars (vilket skedde 1961) och en undervisnings- och forskningsavdelning byggas upp.

De bägge TBC-paviljongerna med drygt 120 platser stod klara 1954 och två år senare följdes de av ytterligare två paviljonger. 1957 hade S:t Lars över 1600 patienter. Byggnaderna placerades i sjukhusets gamla fruktträdgårdar och under 50-talet upphörde också sjukhuset att fungera som ett självförsörjande storhushåll. Svinstallet, den sista resten av det forna lantbruket lades ned, bageriet upphörde 1951 och tvätten 1955. I stället uppfördes 1959-60 en arbetsterapibyggnad.

En överflyttning av mentalsjukvården från stat till landsting hade börjat utredas 1956, och 1963 fastställdes detta till den 1/1 1967. Den föregicks av en kraftig utbyggnad. I Lund uppfördes 1964-65 två vårdpaviljonger och 1967 kunde såväl ungdomskliniken som den väldiga entrébyggnaden med bl a medicinskt centrum och sex vårdavdelningar invigas.

Avveckling

I överföringen av mentalvården till landstingen låg det också att S:t Lars miste sin funktion som centralsjukhus för en större region. Enligt en generalplan 1956 skulle S:t Lars och S:ta Maria i Hälsingborg ha Malmöhus län utom Malmö som sitt upptagningsområde. Hemtagningen av patienterna från Blekinge påbörjades 1957-58 och 1977-78 följde de från Kristianstads län efter. Under det sena 60-talet ifrågasattes de stora vårdinstitutionerna allt mer och patienternas möjligheter att med stöd klara sig själva diskuterades. Efterhand integrerades den psykiatriska vården alltmer med den allmänna sjukvården och 1978 slogs den lasarettsanknutna psykiatrin ihop med S:t Lars. Fr o m 70-talet prioriterades den öppna vården och en utflyttning i samhället allt mer, och olika typer av gruppboende utvecklades. Vid 100-årsjubileet 1979 hade S:t Lars 646 platser för psykiskt sjuka samt 164 platser i långvården, vilket var en minskning med 400 vårdplatser på fem år. En ny psykiatrisk vårdorganisation 1984 ledde till en ytterligare decentralisering inom landstinget. På S:t Lars finns nu mindre än 300 psykiatriska vårdplatser, varav drygt 1/3 inom åldringsvården.

Om man följer sinnessjukvården under en längre tid, upptäcker man snart det fascinerande förhållandet, som också har påpekats av Anders Åman, att den vid varje given tidpunkt precis tycks ha lämnat ett barbariskt förflutet bakom sig för att på en gång bli mycket mänskligare och vetenskapligare.

Rivningar och forskningsby

S:t Larsområdet har länge legat i stöpsleven. En tidig underförstådd kommentar om en framtida rivning var det kanske när det i S:t Lars årsberättelse 1963 talades om att inte fler gamla vårdpaviljonger borde byggas om.

Som ett led i ett pågående generalplanearbete presenterades 1972 en "bandby" ritad av Sten Samuelsons arkitektkontor. Landstinget visste att antalet vårdplatser skulle minska drastiskt och samtidigt ville man öppna området med andra samhällsaktiviteter som vårdcentral, försäkringskassa, post och apotek. Bandbyn var en tättbebyggd gata med "bostads- och behandlingsenheter" i en båge längs kanten på det östra området. Man ville få bort "ödsligheten" och bygga en normal stadsmiljö. Utmed ån skulle ett "rent" parkområde skapas. Man hoppades kunna bibehålla "vissa" äldre byggnader, däremot var det helt klart att Asylen "måste" rivas. "Kvalitéten är så dålig att det inte lönar sig att göra någonting åt dem."

När landstinget 1967 övertog sinnessjukvården hade staten förbundit sig att under 10 år bekosta rivningen av obehövliga byggnader. Detta utlöste vintern 1976/77 stor aktivitet inom landstinget som ville riva nio byggnader, bl a tre paviljonger i och omkring östra borggården och Asylens bägge gavelpaviljonger. Efter protester från bl a kommunen revs dock endast en paviljong och ett par ekonomibyggnader, eventuellt beroende på att byggnadernas tekniska system var sammankopplade vilket orsakade dyra omläggningar vid rivning.

Planerna på att riva Asylen låg dock fast och 1977 räknade man med att få in 6-800 bostäder där. När tömningen av Asylen i sin helhet väl skedde beslutades det dock 1985 att området skulle överföras till ett av landstinget nybildat bolag, Ideon Industripark AB. Det skulle bygga om lokalerna för uthyrning till lätt industri. Flertalet av paviljongerna är nu också ombyggda.

På det östra området öppnades 1978 ett lokalt sjukhem följt av en vårdcentral 1981. Det fanns också tankar på att utveckla den östra borggården till en form av "kulturell forskningsby". Vissa verksamheter med sådan anknytning flyttade också dit men i stort tycks projektet ha insomnat. Landstinget påbörjade 1994 också en uppstyckning av S:t Larsområdet då personalbostäderna öster om Asylen och det intilliggande fd koloniområdet köptes av HSB.

Arkitekterna och bebyggelsemiljön

Per Ulrik Stenhammars betydelse för den äldsta anläggningen har skildrats ovan. Efter hans död övertogs ansvaret för S:t Lars av Axel Kumlien. Under den tid han fungerade som medicinalstyrelsens arkitekt, t o m 1909, kan man nog utgå från att han i stort sett ritade alla ny- och ombyggnader inom området, även om det inte nu kan beläggas. Undantag finns dock, som en kägelbana 1883 och ett vedskjul 1885, bägge ritade av byggmästare A Linhard.

Stenhammar hade avgjort att östra borggården skulle byggas i en renässansstil, men Kumlien ändrade den från holländsk renässans till italiensk högrenässans. Förmodligen ritades flera av de äldsta småbyggnaderna som omger borggården av Kumlien. Jämfört med vårdpaviljongerna har de ett något annorlunda uttryck, ofta lite romantiska och med markerade gavelfält. Att skillnaden inte bara hänger ihop med byggnadernas olika karaktär kan man ana av att portvaktsbyggnaden (16), som lär vara ritad av Stenhammar, liksom vårdpaviljongerna hade valmade gavlar. Möjligen var den italienska högrenässansstilen mer eller mindre "påtvingad" Kumlien, men han behärskade den till fullo. Under årens lopp försåg han flera av östra borggårdens byggnader med på- och tillbyggnader, som är utförda med sådan säkerhet att de är svåra att urskilja om man inte känner till dem i förväg. När Kumlien 1886 ritade Asylen hade stilidealen förändrats och byggnaderna i mörkrött maskinslaget tegel uppfördes i en kraftfullt artikulerad tegelarkitektur. Det var också det röda maskinslagna teglet som Kumlien därefter kom att utnyttja för S:t Lars institutionsbyggnader (15, 19, 35 och 48), även om artikuleringsgraden minskades efterhand och ytan betonades i högre grad. En egenhet i Kumliens byggnader är att de vertikala tegelfogarna har gjorts utstående, med ett havcirkelformat snitt, medan de horisontella är släta. Kumlien ritade 1908 också ett antal tjänstebostäder. Överläkarvillan (13) i rött tegel och vitputsad överdel bär tydliga jugenddrag, medan två hus för gifta skötare (61-62) utfördes i en vid den tiden populär herrgårdsstil med enkla putsfasader och valmade mansardtak.

Tjänsten som medicinalstyrelsens arkitekt övertogs 1910-13 av Thure Stenberg. Hans enda insats i Lund består av tre stora villor (63-65), eller egentligen små hyreshus, för gifta skötare. De är utförda i en nationalromantisk stil där träpanel i gavelspetsar och kraftiga vindskidor kontrasterar mot putsade fasader. En betydligt längre verksamhetsperiod som medicinalstyrelsens arkitekt fick Carl Westman 1916-34. Även hans främsta insats vid S:t Lars bestod av ett par tjänstebostadshus (66-67), denna gång uppförda i en stillsamt monumental 20-talsklassicism. Han ritade också en känsligt utförd påbyggnad av vattentornet, samt ångpannehuset (20), en lågmäld traditionell byggnad i rött maskinslaget tegel. Under Westmans tid började man i högre grad utnyttja lokala arkitekter för mindre ombyggnader och under 20- och 30-talet var det ofta John Anchert, Lunds stadsarkitekt, som anlitades.

En ny köksbyggnad (37) uppfördes 1935-37 efter ritningar av Sven Markelius, men annars kom det att dröja in på 50-talet innan några större nybyggnader uppfördes och då var det Klas Anshelm som stod för ritningsarbetena. Inom den nordvästra delen av området uppfördes sammanlagt sex vårdpaviljonger (81-86). De ligger alla i nordsydlig riktning med entréerna mot väster. Paviljongerna utgör en intressant omtolkning av borggårdstemat enligt ett trädgårdsstadsideal och bildar ett attraktivt parkrum. Byggnaderna uppvisar i sin lågmäldhet en stor detaljomsorg och en säker sammanfogning av olika volymer. Terapibyggnaden (88) från 1959-60 saknar inte kvalitéer men utgör med sin bristande anpassning ett okänsligt inslag i borggårdsmiljön. Anshelm ritade också medicinskt centrum (90) där han genom att dela upp byggnaden i många volymer på ett effektivt sätt har lyckats dölja den faktiska storleken. Han ansvarade även för ombyggnaden av ett par äldre vårdpaviljonger, vilket dock inte vittnar om någon större uppskattning av den äldre arkitekturen. Till uppdrag i den mindre skalan hörde en fint utformad busskur samt förmodligen balkongerna på tjänstebostäderna.

Litteratur

  • Truedsson 1929
  • Truedsson 1957
  • Hägersten 1989
  • Andersson 1990
  • Gerle 1979
  • Stewenius 1979
  • Åman 1976

Bevaringssynpunkter

Bebyggelsen inom S:t Larsområdet är av en kvalité och under hela den statliga tiden ägnades byggnaderna en stor omsorg. Genomgående anlitades välrenommerade arkitekter och på S:t Lars finns byggnader av flera rikskända arkitekter som annars inte är representerade i Lund. Detta gör att bebyggelsen i sin helhet har ett betydande kulturhistoriskt värde.

Generellt gäller:

  • Om- och tillbyggnader skall i skala, färg- och materialval anpassas till den befintliga bebyggelsen.
  • Fönster- och dörrsnickerier utgör viktiga element i arkitekturen och de ursprungliga skall om möjligt bevaras. Vid eventuellt byte skall nya utföras lika de ursprungliga och täckmålas, för den äldre bebyggelsen i mörka nyanser.
  • För byggnaderna karaktäristiska detaljer som t ex ventilationshuvar och ståndrännor skall bibehållas.
  • Eventuella skyltar och andra reklamarrangemang skall anpassas till den enskilda byggnadens karaktär och får inte lov att ges en dominerande utfomming.
  • I den mån nybebyggelse skall tillåtas inom området måste långtgående krav ställas på placering och utformning.

Sankt Lars ingår i den första stora utbyggnaden av sinnessjukhus i Sverige. Det är den äldsta bevarade anläggningen enligt det s k paviljongsystemet och den första där detta genomfördes fullt ut. Den stora mängden av bevarade komplementbyggnader illustrerar hur sinnessjukhusen förr fungerade som självförsörjande enheter, och även deras hierarkiska uppbyggnad. De skiftande vårdideologier som kommer till uttryck i byggnaderna är också väl ägnade att belysa hur människosynen har förändrats på de 150 åren.

Den äldsta anläggningen är av hög arkitektonisk kvalité och möjligheten att se hur samma byggnadstil har tillämpats på olika typer av byggnader ökar deras intresse. Av inte mindre intresse är gestaltningen av området i sin helhet och byggnadernas inbördes placering.

  • Sammantaget är den äldsta anläggningen med den Östra Borggården och kringliggande komplementbyggnader av den digniteten att den bör kunna komma ifråga för en byggnadsminnesförklaring. Den bör därför också behandlas i paritet härmed.

Området mellan Östra Borggården och Höje å har alltid utgjort en ekonomidel med bl a köksträdgårdar, och dit har också ett antal ekonomibyggnader förlagts. I området ligger två byggnader vars värde kan diskuteras. Ångpannebyggnaden (20) representerar en typisk funktion. Byggnaden har en enkel karaktär och förändringen av fönsterutformningen har kraftigt minskat dess värde. Murverket och takfallet står dock ograverade och byggnaden markerar på ett positivt sätt vägen över Höje å. Köksbyggnaden (37) ritades 1935 av Sven Markelius, en av de mera framträdande arkitekterna under den tidiga funktionalismen. Huset är ett tidigt exempel på en långt driven modernism och har ett självklart arkitekturhistoriskt intresse. Genom senare förändringar har dock dess värde kraftig minskats. I sjukhusmiljön fungerar den mindre väl då den självsvåldigt vänder baksidan fram och godsidan ned mot Höje å.

  • Områdets karaktär av "ekonomidel" bör bevaras.

De av Klas Anshelm ritade paviljongerna (81-86) bildar ett trädgårdsrum med uppenbara kvalitéer, där de lågmälda tegelvolymerna samspelar med de öppna gräsytorna.

  • Vid en eventuell förtätning av området skall dess karaktär och kvalitéer tillvaratas.

Även den Västra Borggården (Asylen) har betydande arkitektoniska och kulturhistoriska värden. Den väl sammanhållna anläggningen uppvisar rikt artikulerade fasader med ett tegelhantverk av en kvalité som saknar motsvarighet idag. Av speciellt intresse är områdets intrikata uppbyggnad med dess olika möjligheter att läsa anläggningen. Asylen nås via bron över Höje å. Väsentligt är att denna entrésida inte förvanskas.

Ångpannebyggnaden (48) fungerar väl i miljön och bör så länge den finns kvar underhållas så dess anpassning inte minskar. Vill man återföra anläggningen till ett äldre utseende genom att lämna dess plats obebyggd, så kan det dock inte anses fel.

Paviljong 43 revs vintern 1976/77. I en stadsplan 1988 lades en byggrätt ut som ersättning för denna. Samma plan tillåter omfattande tillbyggnader av paviljong 42 och 45 mot Höje å-sidan och att borggårdens "öppning" mot söder byggs igen med en större trevåningsbyggnad.

  • Stadsplanen från 1988 står i strid med grundläggande antikvariska intressen och bör därför omarbetas.
  • Rivningen av paviljong 43 innebar ett ingrepp i en mycket känslig miljö. Mycket långtgående anpassningskrav måste därför ställas på en kommande ersättningsbyggnad.
  • Önskvärt vore om paviljongernas gamla, centralt placerade entréer mot borggården kunde återskapas.

Öster om Asylen ligger en väl samlad grupp med sju mindre hyreshus av villakaraktär, innehållande tjänstebostäder. Byggnaderna är ritade av välkända arkitekter och saknar motsvarigheter i Lund. Den bevarade torrdasslängan utgör en påminnelse om en gången tids förhållanden.

  • Vid omputsning bör de tidigare ljusa putsfasaderna, utan målade fönsteromfattningar, återställas. Onskvärt är att snickerierna i utformning och färgsättning återförs till originalutseendet.
  • Områdets öppna karaktär utan markerade avgränsningar mellan de olika husen bör bibehållas.

Parken utgör en integrerad del av sjukhusområdets arkitektoniska gestaltning. Genom nödvändiga rationaliseringar av skötseln och ett naturligt åldrande har parkens karaktär under årens lopp drastiskt förändrats och förenklats.

  • För att parkens karaktär och kvalitéer skall kunna tillvaratas bör en skötselplan upprättas på grundval av en kulturhistorisk analys av parken. Större solitära träd bör där ägnas speciell uppmärksamhet. Möjligheterna att genom enstaka punktinsatser ge parken en mera intensivt skött karaktär bör prövas.
  • Väsentligt är att en eventuell uppdelning av området på olika intressenter inte tillåts avspegla sig i en motsvarande uppdelning av parken. Dock vore det positivt om de gamla rastgårdarnas utsträckning åter kunde markeras genom låga häckar eller motsvarande.
  • Karaktären av fredad park skall bibehållas. Någon mera omfattande biltrafik inom området kan ej accepteras och p-platser bör företrädesvis läggas utanför området.
  • Av vägarnas utformning bör klart framgå att de är gångar i en park och inte stadsgator. En utbyggnad av de större vägarna till en "normal" gatustandard kan inte accepteras. De asfalterade ytorna bör minimeras. Gatlyktor och andra gatumöbler får inte tillåtas att bli ett påträngande inslag i miljön.
  • I över 100 år har Lunds södra infart dominerats av mötet mellan parken kring S:t Lars, vari enstaka påkostade byggnader har kunnat skymtas, och det öppna jordbrukslandskapet. Så bör det också förbliva.
  • Väsentligt är att kontakten mellan Hunnerupsgården och jordbruksmarken söder därom bibehålls liksom möjligheterna till ögonkontakt mellan sjukhusområdet och S:t Lars kyrkogård.
Foto B Lindgren, trol 1880. Kulturen
Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda