Professorsstaden

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
Professorsstaden
Finngatan från syd. Foto Oscar Bladh 1924/Kulturen.
Olshög och Hyphoffslyckan. Detalj ur 1875-76 års karta.
Styckningsplan 1882 över del av Hyphoffslyckan. Stadsing. C 254.
"Projekt till gatuanläggningar å det jordområde som i nordost närmast angränsar staden Lund", av A B Jakobsson 1884. Efter Kristenson 1986.
Kortet taget från hörnet Olshögsvägen-Tunavägen. Tv Botans häck och th kv Klockarelyckan. I bakgrunden Finngatan och längst tv kv Finn 13. Foto A W Rahmn mellan 1911 och 1915/Kulturen.
Finngatan vid seklets början. Foto A W Rahmn/Kulturen.

Professorsstaden är ett allmänt vedertaget namn som dock aldrig används i officiella sammanhang. Det finns inte utsatt på kartor och det har aldrig fastslagits vilket område det motsvarar. Vad som skall räknas till Professorsstaden finns det också många bud om. Att den omfattar villakvarteren öst och nordöst om Botan och institutionerna vid Biskopsgatan är de flesta ense om liksom att Sölvegatan bildar nordgräns och Professorsgatan och Tornavägen gräns i öster. Om var sydgränsen skall dras är oenigheten desto större och alla alternativ från Tunavägen i norr till Dalbyvägen i söder förekommer. Ett fenomen är att om man ber folk markera området på en karta så lägger de gränsen i en gata, diskuterar man istället vilka enskilda hus som ingår märker man snart att folk tänker i gaturum. Bortser man från större avskiljande gator som Tornavägen så är det viktiga inte i vilket kvarter huset ligger, utan vid vilken gata.

Här har avgränsningen av Professorsstaden skett utifrån äldre ägoförhållanden och följer i stort sett gränserna för Hyphoffslyckan, inom vars område det hela började, och jordegendomen Olshög, som var drivande vid tillkomsten av villastaden. Dock skall noteras att hyreshusbebyggelsen längs Sölvegatan, som på så sätt kommer med, aldrig har räknats till Professorsstaden. Området bebyggdes från två håll. Längs med Östervångsvägen kom det under 1910-talet en sammanhängande rad av mindre hyreshus och villor, i huvudsak uppförda av "enklare folk". Det är först under de senare decennierna denna bebyggelse har börjat räknas till Professorsstaden. Professorsstaden var ursprungligen villorna som vid seklets början uppfördes i anslutning till Finngatan. Namnet var naturligt, merparten av husen där är uppförda av olika professorer. I en tidningsartikel talas 1924 om "det s k professorskvarteret vid Finngatan" och i en annan artikel från samma år om "den alltjämt växande »professorsstaden»". Med det senare avsåg man den östra delen av Klockarelyckan där ett antal professorer vid denna tid höll på att uppföra stora villor. Något längre ut, på den södra sidan av Tunavägen, hade då redan ett par motsvarande villor uppförts. Framöver skulle dock professorerna framförallt hålla sig norr om Tunavägen. Under 1920- och 30-talen uppfördes i kv Gerda, längs med Helgonavägen, en sammanhängande rad professorsvillor, och även då det sista kvarteret inom området, kv Sången vid Professorsgatan, exploaterades under 1960-talet var de flesta byggherrarna professorer. Även på andra sätt framgår det att området norr om Tunavägen var den finare delen. På 1920-talet var markpriserna där 50% högre än söder om Tunavägen och medan nära hälften av tomterna söder om Tunavägen var bebyggda med två- eller flerfamiljshus, så utgjorde dessa endast 1/6 i området norr om Tunavägen, och då dessutom framförallt i den något yngre bebyggelsen.

Innehåll

Medeltida landskapsbild

Området avbildas för första gången på 1704 års karta, och troligen ger kartan även en god bild av de medeltida förhållandena. Området är då helt obebyggt och består huvudsakligen av uppodlade lyckor samt en del ängar. Ändå är det inga problem att känna igen sig. Från en port i stadsvallen vid nuvarande Trekanten leder två markvägar ut mot Smörlyckan respektive Ö Torn. Idag heter de Pålsjövägen och Tunavägen. I anslutning till vägarna går ett stråk av allmänningsjord, betesmark, men mellan vägarna ligger även den uppodlade Möllarelyckan och öster om den Tornasjö. Troligen blev dock sjön torrlagd redan under 1700-talet. I vinkeln mellan nuvarande Biskopsgatan och Pålsjövägen ligger Hyphoffslyckan. Söder om Tunavägen ligger Lunds Hospitalsjord (nuvarande Botan) och öster om den Galgevången, ett omfattande område som var uppdelat på ett stort antal olika lotter. Galgevången och Hospitalsjorden åtskiljs av en markväg (nu Olshögsvägen) och en annan väg delar Galgevången mitt itu, den nuvarande Östervångsvägen. En liten bäck som började i Möllarelyckan och slingrade sig ned genom Galgevången har bestämt Studentgatans läge.

Tegelbruk och missionshus

Sitt namn har Hyphoffslyckan fått efter en läkare av österrikisk börd, med d:r Johan Melchior Hÿphauf, död 1659, som 1647 köpte hela området. Redan 1704 var det uppdelat på två olika lotter med skilda ägare, och det är den nordvästra halvan vi här skall följa. Hyphoffslyckan gränsar i norr och väster till den statligt ägda Helgonagården och vid Sölvegatan markeras gränsen av två höga brandgavlar där bostadsbebyggelsen på Hyphoffslyckan tar slut och institutionsbyggnaderna på statens mark tar vid.

Området köptes 1852 av timmermästare A Malmqvist och murarmästare Joh. Stenberg som där tillsammans lät anlägga ett tegelbruk. Stenberg dog efter några år och tegelbruket såldes 1857 till färgerifabrikör C O Borg. I köpet ingick

"...Tegelbruksbyggnaderna och ett boningshus för Tegelmästare, tillika med de vid Tegelbruket nu befintliga inventarierna och tvenne dertillhörande hästkreatur, äfvensom derwarande råsten och för tegeltillverkningen uppslammad lera".

Vidare stadgades att säljaren skulle se till att den mark som användes för sädesodling gödslades. Tegelbruket såldes 1863 vidare till tegelrnästare Jakob Jönsson, och på 1875 års karta finns det Borgska tegelbruket, som det även fortsättningsvis kallades, avbildat. Intill den korsformiga ugnen ligger en stor L-formig lada, för torkning av råtegel, och en liten rund byggnad som förmodligen var lerälta. Närmare staden finns en lergrav markerad och ännu något längre åt sydväst tegelrnästarens bostad. Tegelmästaren Jakob Jönsson var en av ledarna inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och på flera sätt en speciell person.

I det nordvästra hörnet av Hyphoffslyckan uppförde han 1864 det s k Missionshuset som förutom hans bostad i en vinkelbyggnad inrymde församlingens samlingssal, Jönssons sal kallad. Mer om denna i historiken över kv Bispen.

Åren efter Jönssons död lät arvingarna stycka av en rad tomter längs gränsen upp mot Helgonabacken och där uppfördes 1867-68 ett antal mindre hus för enklare folk. När en tomtägare i nuvarande kv Bispen 1882 fick köpa till en bit mark föreskrevs det att tegelbruket först skulle ha rätt att "utgräva den till tegel användbara leran".

Hyphoffslyckan planläggs

Det är nog ingen överdrift att påstå att det är fysiska institutionen, nuvarande antikmuseet, som är upphovet till Professorsstaden. Fysikprofessorn Karl A Holmgren hade en tid sökt efter en tomt för den nya institutionsbyggnaden, när han fick veta att lämplig mark fanns i Hyphoffslyckan. Den var dock för dyr. Hela tegelbruket utbjöds på auktion medan Holmgren befann sig på en resa, men som så ofta när det gällde allmännyttiga ändamål ingrep då godsägaren och herren till Tuna slott Gottfrid Warholm, och inköpte tegelbruket. Därefter erbjöd han universitetet att för en billig penning köpa en lämplig tomt. Warholm arrenderade under något år ut tegelbruket till tegelmästare Wilhelmsson, men i februari 1885 revs tegelugnarna. Redan några månader innan köpekontraktet för Hyphoffslyckan skrevs på i dec 1882 hade Warholm låtit stadsingenjören A B Jakobsson upprätta ett planförslag över området, även innefattande den äldre bebyggelsen i gränsen mot Helgonabacken. Vid ett första ögonkast ser planen tämligen schablonmässig ut. Två korsande gator indelar området i fyra kvarter och i det ena hörnet har en stor tomt lagts ut för fysiska institutionen. Gatorna är dock påtagligt breda, hela 60 fot eller 18 meter. Förklaringen ges i ett "projekt till gatuanläggningar" som Jakobsson samtidigt arbetade med. Kring Allhelgonakyrkan skulle en fyrkantig plats, ungefär motsvarande Clemenstorget, läggas ut. Från den skulle en esplanad gå i en halvcirkel en bit utanför stadskärnan ned till Dalbyvägen. Finngatan var tänkt att ingå som en del i esplanaden.

Med Jakobssons plan över Hyphoffslyckan anhöll Warholm 1883 om att området skulle bli "såsom ny stadsdel intagen uti Lunds stadsplan". Han ville ha "qvarteren ordnade till hvad man kallar en »villastad»" och förband sig att genast borttaga "det gamla vanprydande tegelbruket" och tillsammans med de blivande tomtköparna bekosta nedläggning av gas- och vattenledningar samt gatornas stensättning. Som gatunamn föreslog Warholm Sölves- och Finnsgata, som ju bägge har anknytning till sagan om jätten Finn, som skulle ha bott på Helgonabacken. Av gatubredden skulle tillsvidare 20 fot läggas ut till förgårdar på respektive gatas ena sida. I byggnadsnämnden var man entusiastisk över Jakobssons gatuprojekt och tillstyrkte planen för Hyphoffslyckan. En ledamot reserverade sig då han fruktade att staden skulle drabbas av kostnader för gatubelysning och renhållning, och inte heller ville han ha en väg genom parkanläggningen på Helgonabacken. Dessutom hyste han ett, som det skulle visa sig, högst befogat tvivel på att gatuprojektet någonsin skulle genomföras. I stadsfullmäktige kom planen att möta ett betydligt större motstånd, bl a för att Warholm inte lyckats lösa in den nordvästligaste delen av Finngatan, som ingick i en äldre tomt. Detta ledde till en del syrliga kommentarer från Warholms sida innan planen slutligen efter långa diskussioner antogs.

Warholm ansträngde sig för att området skulle få en prydlig bebyggelse. Ett par tomtköpare fick förbinda sig att inte uppföra "billiga bostäder för arbets- eller fabriksfolk" och att inte inreda mer än två lägenheter på varje våning. I ett annat kontrakt föreskrevs det att "till stängsel mellan tomt och gata må icke användas höga vanprydande plank" utan istället "s k staket av måttlig höjd". Flera strävade efter att åstadkomma en representativ institutionsmiljö längs med Biskopsgatan. Fysikprofessor Holmgren hade av ägaren till Olshög utverkat att tomterna sydöst om fysiska institutionen inte skulle "i nuvarande egares lifstid säljas utan garantier för att fysiska institutionen skall förblifva fredad för störande grannskap". Närmast staden låg ett långsmalt stycke, Lindforska lyckan kallat, som en gång i tiden hade utgjort platsen för stadens vall och grav. Staden löste 1889 in arrenderätten till lyckan och skänkte den därefter till universitetet på villkor att den skulle planteras och inte fick bebyggas.

Från bryggeri till fastighetsbolag

Huvuddelen av Professorsstaden är belägen på de marker som förr utgjorde Olshögsgården. Den hade utökats successivt och i egendomen ingick delar av flera äldre lyckor. Det hela hade börjat med Möllarelyckan, som låg mellan Pålsjövägen och Tunavägen. Troligen har det aldrig funnits någon mölla på Möllarelyckan, utan förmodligen har den fått sitt namn efter någon mjölnare som en gång ägt den. Ännu på 1763 års karta är den obebyggd men i ett köpekontrakt 1790 omtalas åbyggnader. År 1823 köps den av ladufogden eller inspektorn Jöns Ohlsson, född i Billinge 1778 död i Lund 1846, och 1825 benämns gården Olshög. Nya byggnader uppfördes 1830 med fyra längor kring en gårdsplan, och i en femte, vinkelrätt mot baksidan på stallet, inreddes ett bränneri. På 1875 års karta heter det Olshögs bryggeri. Läget intill vägen från Östra Torn var strategiskt och det berättas om hur vägfarande passade på att stärka sig med ett glas öl. Jöns Ohlsson utvidgade successivt ägorna och när han 1837 sålde gården med allt lösöre (utom fyra uthyrda "jernkakelugnar" som undantogs för dotterns räkning) till sonen, handlare Olof Jönsson, så ingick även halva Hyphoffslyckan i nordväst samt Ängslyckan och ett par lotter i Smörlyckan i nordöst. Sonen utökade gården åt söder med ett par lotter inom Galgevången. I en brandförsäkringslängd i Torna och Bara kronofogdearkiv nämns 1846 att han skulle äga Olshögs tegelbruk. Några andra uppgifter om det tegelbruket är dock inte kända. Olof Jönsson var dock inte lika framgångsrik som sin fader utan fick 1854 sälja gården till en av sina borgenärer, svågern Nils Persson i Ystad.

Persson stod då som handlare men förvärvade senare titlarna riddare och konsul. Han fortsatte att utöka gården, framförallt genom köp av ytterligare lotter inom Galgevången. Omedelbart väster om Olshögsgården låg Klockarelyckan som innehades av Domkyrkan. Persson anhöll 1862 om att få byta till sig den mot mark i Smörlyckan då "denna jord som består av igenfyllda lergrafvar ligger alldeles intill Olshögs åbyggnader, hvadan någon försköning medelst plantering och dylikt vid stället hindras åt detta håll". Den något komplicerade markaffären skildras i Klockarelyckan, men bytet genomfördes och samtidigt rätades gränsen mot Helgonagården i nordväst. Persson brukade förmodligen aldrig själv gården. Egendomen arrenderades 1857 ut till kyrkvärden Sven Jönsson från Klagstorp. Arrendet övertogs 1862 av Gottfrid Warholm som innehade det till sin död 1906. Nils Persson dog 1888 och egendomen ärvdes av hans fyra barn, som hade antagit släktnamnet Gussing. Något år därefter styckades de första tomterna av från Olshög men i stort sett lämnades egendomen orörd fram till 1905 då den såldes till det av syskonen Gussing ägda fastighetsbolaget Olshög-Fridhem, med säte i Ystad. (Fridhem var en gård utanför Ystad). Därmed hade Olshögs omvandling till ett villaområde på allvar inletts.

Planläggning "i princip"

Professorsstadens stadsplanehistoria är komplicerad och bjuder på många säregna turer. I korthet berodde detta på att markägaren ville att området skulle intas i Lunds stadsplan så att tomtköparna fick en garanterad rätt att ansluta sig till stadens ledningar för gas, el, vatten och avlopp. Staden var i och för sig intresserad av att området stadsplanelades så att byggnadsstadgans krav på sundhet och prydlighet kunde tillämpas på den nya bebyggelsen och så att gatunätet kunde ges en lämplig utformning. Staden var dock inte beredd att ta de kostnader för lösen av platsmark, och framförallt för utläggning av huvudledningar, man skulle få om området intogs i stadsplan. När de första två tomterna styckades av från Olshög på 1890-talet hade man bara byggt på stadsplanen för Hyphoffslyckan.

När exploateringen på allvar skulle komma igång uppdrog fastighetsbolaget åt stadsingenjör A B Jakobsson att upprätta en plan över området. I planen anknöt han till sitt tidigare omnämnda gatuprojekt. Finngatan, som skulle bli en ringled kring Lund, fortsattes rakt fram till Tunavägen och ned längs med Botans östkant. En bit utanför Finngatan lades Studentgatan i en vid båge, och den var sedan tänkt att fortsätta ned till Dalbyvägen och Lunds östra station. Pålsjövägen rätades i görligaste mån ut. Dessa gator utgjorde tillsammans med Tunavägen stommen i planen och skulle ges en bredd på 18 meter. Områdena mellan dem indelades av mindre gator i ett rutnätssystem. I en kommentar skriver Jakobsson:

"Vid utarbetandet af förslaget har jag utgått från den synpunkten att området i sin helhet bör uppdelas i tomter lämpliga för bebyggande med egna hem med större eller mindre trädgårdsanläggningar. Området är för sådant ändamål särdeles välbeläget och bör i en framtid kunna utveckla sig till det förnämsta bostadsområdet i Lund".

Med Jakobssons karta ingick bolaget 1907 till staden med en anhållan om att området skulle intagas i stadsplan. Samtidigt förband man sig bekosta utläggning och stensättning av gatorna, men ville att staden skulle bekosta huvudledningarna. Detta ansåg drätselkammaren att staden inte kunde gå med på, utan att även ledningarna skulle bekostas av bolaget. Bolaget reagerade kraftigt och framhöll betydelsen för Lund av att området stadsplanelades, och jämförde även med förhållandena i andra städer. Skrivelsen avslutades med: "Det synes därför bolaget vara hårda och stränga villkor, I tänken Eder för bifall till ansökningen, och anser sig bolaget icke kunna förbinda sig till desamma". Därmed var positionerna låsta och ärendet togs inte upp till behandling förrän 1913 då ansökan avslogs. Trots detta kom byggandet så smått igång och 1907-16 uppfördes 21 villor inom området. Detta medförde senare problem när gatorna så småningom skulle rätas och breddas.

Helt stilla stod dock inte ärendet. Stadsfullmäktige hade 1908 uppdragit åt Malmös stadsingenjör, major A Nilsson, att "upprätta ett fullständigt förslag till stadsplan öfver Lunds stads hela område jämte de jordar, om hvilkas inkorporering med Lunds stad, fråga blivit väckt". Det väldiga arbetet stod klart 1913. Planen innebar ett definitivt brott med den tidigare rutnätsplaneringen. Mellan ett större system av diagonalgator lades ett mönster av oregelbundna kvarter ut. På skilda ställen fanns små insprängda gröna platser. Oregelbundenheterna i de enskilda kvarteren kan ofta förklaras utifrån markägoförhållandena. Stadsfullmäktige principgodkände planen, men tanken var att mera detaljerade planer skulle utarbetas efterhand som mindre områden intogs i stadsplan.

Byggnadsverksamheten i Professorsstaden skulle få ett brått slut 1917 då stadsfullmäktige beslutade om vilka villkor som skulle gälla för att ansluta utomplansbebyggelse till stadens ledningsnät. Byggnaderna skulle uppföras så att de inte stred mot principantagna planer och i enlighet med byggnadsstadgans bestämmelser för byggnader inom stadsplanelagt område. Gatumarken skulle kostnadsfritt överlåtas på staden och fastighetsägarna bekosta andelar även i huvudledningar. Genom att endast principgodkänna, men inte fastställa, stadsplaner lyckades staden såväl äta kakan som ha den kvar! Staden fick de styrmöjligheter en stadsplan medgav, men inte det kostnadsansvar som den samtidigt medförde. I beslutet förutsattes att mera detaljerade planer skulle utarbetas bl a för Olshögsområdet. En sådan upprättades också samma år av t f stadsingenjör Ivar Jakobsson. Den omfattade kvarteren väster om Studentgatan, medan kvarteren öster därom endast antytts, och följde helt "majorens" äldre förslag. Väster om Studentgatan hade "majoren" i sin tur, p g a befintliga förhållanden, i stort sett fått följa 1907 års förslag. Lasarettets utbyggnad hade dock omöjliggjort planerna på Finngatan som en ringled och dess förlängning ned till Tunavägen slopades därför, och bredden halverades. Ett hus från 1911 stoppade också effektivt möjligheterna att räta Pålsjövägen. Redan 1907 var Studentgatan till delar utlagd över en äldre bäck, men nu försköts syddelen österut så att den helt kom att följa bäcken. Förslaget remitterades till drätselkammaren som inte heller denna gång kunde komma överens med fastighetsbolaget om hur huvudledningarna skulle betalas. Planen lades ånyo i skrivbordslådan, denna gång med följden att byggnadsverksamheten stoppades fram till 1923.

Stadens agerande vållade kritik och det talas om hur enskilda tomtköpare, och då inte minst en styrelseledamot i Lunds hyresgästförening, frisörmästare Alb. Lindqvist, fick medla mellan staden och bolaget. Det började så smått lossna 1923 och byggnadsverksamheten kom så sakta igång för att explodera 1925, då nitton villor uppfördes, när ett slutgiltigt avtal träffats mellan bolaget och staden i huvudsak på stadens villkor. Den sedan 1917 bordlagda frågan om stadsplan togs åter upp och ett nytt förslag upprättades av stadsingenjör Karl Romson och stadsarkitekt John Anchert. I stort sett hade man följt 1917 års förslag, frånsett att man minskat en del gatubredder, men framförallt hade man tagit med hela Olshögs område, dvs även kvarteren öster om Studentgatan. För den delen var det ånyo "majorens" plan från 1913 som utgjorde utgångspunkten. Öster om Studentgatan hade "majoren" haft friare händer och man återfinner också där ett par av de för hans plan så karaktäristiska öppna små platserna. Den i Docentgatan justerades dock något och den andra skulle efter förändring i en senare plan så småningom bli Tornaplatsen. Dessa två platser är idag bland de påtagligare spåren efter "majorens" väldiga projekt. Stadsfullmäktige godkände planen 1924, dock återigen endast "i princip".

Mer än en av stadens tjänstemän drog nog en suck av lättnad när arbetet med Olshögsområdet kommit så långt, men snart skulle nya problem stunda. Juridikprofessor C G Bergman hade köpt ett antal tomter i kv Teologen och begärde nu att få ansluta en planerad villa på en av dem till stadens elnät utan att samtidigt behöva bidraga till kloakledningsnätet, vilket staden krävde. Staden avslog naturligtvis framställan och Bergmans överklagande till Länsstyrelsen kom som ett brev på posten. Det framgår rätt så väl att Bergmans syfte var att komma åt stadens politik att genom endast "principantagna" planer och långt gående krav för anslutning till elnätet övervältra kostnaderna för huvudledningar på enskilda tomtköpare. Bergman fick rätt, staden hade skyldighet att ansluta hans fastighet till elnätet utan att ta betalt för något annat än just elledningarna. I en "redogörelse" över ärendet är upprördheten bland stadens tjänstemän inte att ta fel på. "Vi kunna icke underlåta att stämpla professorn Bergmans åskådnings- och handlingssätt såsom synnerligen antisocialt och innebärande ett bevis på en bristande samhällskänsla, som vi här i staden hittills varit förskonade från", hette det. Staden överklagade till Kungl. Maj:t, och förlorade 1927 återigen. Samtidigt blev man påmind om skyldigheten att låta stadsplanen växa i takt med bebyggelsen. Bergman bebyggde aldrig sina tomter.

Tankarna på en ny ringväg kring Lund, Tornavägen som skulle gå i en båge och mynna ut i Kung Oscars väg, medförde att man 1927 ändrade planen för Olshögsområdet. Denna gång skedde det i form av en fastighetsregleringsplan och det var kvarteren kring Tornaplatsen som ritades om. Bebyggelsegränsen försköts något österut, in på Tunas marker, och för första gången följde planområdet inte exakt gränsen för Olshögs marker. När Tornavägen väl byggdes fick den ett östligare läge, men Professorsgatan markerar den ursprungliga sträckningen.

Till slut skulle dock Professorsstaden verkligen få en "riktig" stadsplan. Den antogs av stadsfullmäktige 1929 och omfattade en mycket stor del av Lunds ytterområde från Dalbyvägen i syd till järnvägen i nordväst. Planen fastställdes av Kungl. Maj:t 1931 och för Professorsstaden innebar den endast mindre justeringar.

Från kråkslott till typhus

Professorsstadens äldsta villor möter vi på Finngatan. De är individuella skapelser och i huvudsak uppförda av olika professorer. Den äldsta (kv Hyphoff 2) uppfördes 1889 efter ritningar av Henrik Sjöström i en rik medeltidsromantisk tegelarkitektur. Byggnaden är sammansatt av flera olika volymer och taksilhuetten livas av ett torn. Den har sin nära förebild i den fjorton år äldre Quennerstedtska villan i kv Kråkelyckan. Därefter följer ett par byggnader där man tycker sig ana en viss tvekan om hur en villa egentligen borde se ut. Göteborgsarkitekten Carl Nissens villa från 1897 (f d kv Hyphoff 3, sedan Institutionen för kyrkohistoria) ger en viss association till järnvägsarkitektur. I fasaderna har teglets rika färgverkan utnyttjats medan takets stora träkonsoler för tankarna till uppsvensk träarkitektur. Byggnaden snett över gatan (kv Saxo 2) från 1903 har i mycket karaktären av ett hyreshus. I hörnet mot Sölvegatan (kv Saxo 3) ligger Lunds mest renodlade jugendvilla, ritad av Salomon Sörensen 1902. Putsfasaderna blir vid denna tid allenarådande inom Professorsstaden och kommer att vara så en bit in på 20-talet.

I stort sett all äldre villaarkitektur är mer eller mindre påverkad av den engelska villan. Klarast syns detta i professor Bromans villa från 1908 (kv Hyphoff 5). Den engelska villan skulle planeras utifrån den enskilda familjens behov och inte utifrån representationens krav. Rummen grupperades fritt kring en stor hall och sovrummen förlades till övervåningen. Fönstersättningen var fri och skulle dikteras av de varierande krav de olika rummen ställde. Planen var oregelbunden och avspeglar sig ofta i flera byggnadsvolymer under separata takfall. En tyskinspirerad variant av den engelska villan möter vi i två villor ritade av Oskar Hägg 1907 och 1909 (kv Saxo 8 och 7).

Karaktäristiskt för dessa är de breda, dominerande gavelpartierna, de tunga taken och stora volymerna, samt i viss mån de indragna små altanerna i anslutning till entréerna. Det verkar ha funnits en klar strävan att få en representativ bebyggelse längs med Finngatan, medan ett par aningen enklare villor, ritade av Th Wåhlin 1908, förlades till Gerdagatan (kv Saxo 5 och 6). Ytterligare ett par villor som uppvisar påtaglig släktskap med Häggs hus uppfördes 1912-13 vid Gerdagatan i kv Finn.

Villornas karaktär förändras annars relativt tydligt ca 1910. Den vilda experimentlusten överges liksom den fria planen. Villorna samlas inom en kvadrat eller rektangel och under ett takfall. Fasaderna får åter ett regelbundet utseende. Vid Tunavägen uppförs 1910 två villor i enlighet med de nya idealen. Den ena (kv Professorn 16) är ritad av den välbekante uppsvenske arkitekten Erik Hahr. Byggnaden har karaktären av en envåningslänga, övervåningen döljs av ett mycket högt, obrutet takfall. Villan har en sparsmakad karaktär där väggarnas spritputs kontrasterar mot det tjärade trävirket i bl a gavelspetsarna. Betydligt lättare är en, väl snarast barockinspirerad, villa, eller i "herrgårdsstil" som det hette på den tid huset uppfördes, belägen vid Pålsjövägen på kv Finn 13. Huset ritades 1911 av Axel Stenberg och kännetecknas av det valmade mansardtaket och den välvda frontespisen som markerar mittaxeln. Ursprungligen underströks dess karaktär ytterligare av en strikt trädgårdsanläggning. Längs Östervångsvägen uppfördes 1912-16 en rad betydligt enklare, men nog så intressanta, villor. Därnere möter vi också en annan kategori av byggherrar än uppe i Professorsstaden.

P g a tvistigheter mellan Olshögsbolaget och Lunds stad uppfördes det inga hus inom området 1917-22, men efter det att en uppgörelse nåtts släpptes ett uppdämt behov loss och under resten av 20-talet byggdes 46 villor.

Under tiden hade villabyggandet spridit sig till ett betydligt bredare befolkningsskikt, men fortfarande fanns en viss social uppdelning bl a beroende på de högre markpriserna, och de i viss mån större tomterna, norr om Tunavägen. Det hade också utvecklats en typ av standardvilla i 1½ plan med en nära kvadratisk plan. För att öka utrymmet på övervåningen har den ofta mansardtak och en frontespis, eller ett vinkelställt gavelparti, som ofta är asymmetriskt placerat. Många av dessa lite enklare villor är ritade av den så produktive byggnadskontrollanten vid stadsarkitektkontoret, Alfred Persson. Under 20-talets senare del kommer också det mörkröda handslagna teglet på allvar i bruk som fasadmaterial och längs Tunavägens östra, och Studentgatans södra, del har vi sammanhängande rader med byggnader i detta material. I kv Klockarelyckan vid Tunavägen uppfördes 1925 ett par villor, ritade av Carl Andrén. De knyter genom sina volymer nära an till Hahrs villa längre ut på Tunavägen. De försågs med höga korsvirkesprydda frontespiser som utgör ett karaktäristiskt inslag i gatubilden. Två av Lars Kolmodins villor, ritade 1925 och 1926, är placerade i kvartershörn och har genom sin kubiska karaktär och två våningars höjd en säregen resning. I den yngre av dem, kv Olshög 8 som är putsad, understryks vertikaliteten av pilastrar, men den markerade gesimsen ger ändå byggnaden ett lugn. Kv Gerda 7 i mörkt brunrött tegel är mera sparsmakad med vertikala försänkningar i anslutning till fönsterna. Samma sorts tegel går igen i domkyrkoarkitekten Eilert Graebes strama omdiktning, från 1926, av herrgårdstemat (kv Professorn 4), där teglet kontrasterar mot de vita putsfälten i anslutning till fönsterna. Det förnämsta exemplet på 20-talsklassicism utgörs av Carl E Rosells villa från 1925 på kv Östervång 18. Den är nästan renskrapad på dekorationer men genom sin volym och en säker gruppering av fönsterna erhåller den ändå ett förnämt utseende. Tre sinsemellan likartade villor av Rosell uppfördes 1932. Det är stora, slutna volymer där murverket i tunt romerskt tegel har en skivartad karaktär. De flacka taken döljs av markerade takfötter. Den mest påkostade (kv Finn 2) har dessutom sparsmakade putsdekorationer, medan de bägge andra (kv Gerda 11 och 19) är aningen enklare.

Drygt en tredjedel, eller 65 stycken, av Professorsstadens hus uppförs under 1930-talet och stadsdelen blir i stort sett fullbebyggd. Byggnadsverksamheten domineras av olika byggmästare, och då framförallt av Nils Tatis Andersson, Olof Karlsson och Helmer Lindgren i nämnd ordning. Med Stockholmsutställningen 1930 hade funktionalismen slagit igenom på bred front i Sverige. En viss konservatism märks dock hos en del enskilda byggherrar som låter uppföra 1½-planshus vilka egentligen hör det föregående decenniet till. Annars är det mest 2-planshus som nu byggs. Taken är flacka, ofta valmade och en markerad, kraftigt horisontellt utskjutande takfot skall ge intryck av att huset har plant tak. Effektfulla gavelpartier får man när man kombinerar den horisontellt utskjutande takfoten med ett flackt sadeltak och låter takfoten "skära in" i gaveln. Teglet som fasadmaterial behåller sin popularitet och ofta kombineras det med ett kraftfullt listverk i anslutning till fönsterna eller med enstaka stora cementprydnader. Även under 30-talet har Alfred Persson en omfattande produktion och från denna tid stammar ett par av hans mera lyckade hus (kv Olshög 3, kv Sankt Knut 7) där han har arbetat med en funktionalistisk putsarkitektur, men försett den med ett markerat listverk i anslutning till fönsterna och takfoten. En mera "typisk funktionalistisk putsarkitektur" möter vi i kv Tornasjö, längs med Tornaplatsen och Sjögatan, där en rad byggnader med gaveln mot gatan bildar en väl sammanhållen enhet. Även i kv Humanisten, längs med Tornavägen, låter Nils Tatis Andersson 1936-38 uppföra en enhetlig rad med mindre hyreshus. Över genomsnittet höjer sig framförallt två villor. Den av Frans Evers på kv Sankt Knut 5, från 1934, får sin karaktär av den dominerande takfoten som likt en skiva skär in i gavlarna. En mjukt rundad veranda på trädgårdssidan har lånat sina drag från fartygsarkitekturen. Den påkostade portalen i brunt tegel med sin klara anknytning till 20-talet utgör ett säreget brott men kontrasterar läckert till den vita putsen. Hans Westmans villa från 1939 på kv Humanisten 12 är betydligt mer renodlad. De rena, vita fasaderna har karaktären av skivor i vilka ett par större, säkert placerade, fönsteröppningar har tagits upp. Under slutet av 30-talet börjar funktionalismen i sin ursprungliga tappning ebba ut och 1938 respektive 1939 uppförs två villor av Hans Westman i kv Professorn, som fortfarande ter sig fullt moderna. Den på nr 8 öppnar sig mot solen med en lång indragen balkong längs med hela sydsidans övervåning. Ett djärvt utskjutande pulpettak lämnar balkongen ett regnskydd. Westmans egen villa med bostad och kontor ligger på nr 10. Huset är sammansatt av en mängd olika volymer och inte för inte har den kallats för Lunds Louisiana. Lekfullt blandas det gula teglet med olika sorters vitmålad panel. Generösa fönsterytor släpper in trädgården i vardagsrummet. Genom sina många volymer för huset tankarna bakåt till den engelska villan.

Under 1940-talet uppförs endast ett hus i Professorsstaden. Under 50-talet kommer en viss kompletteringsbebyggelse på diverse resttomter. Tre stora påkostade villor är uppförda av Åkerlund & Rausing för deras direktörers räkning. Den som ritades av Klas Anshelm 1953 (kv Musiken 2) intar en särställning. Längs med taknocken har byggnaden delats i två volymer och genom sin användning av fasadteglet markerar Anshelm att det numera endast har en dekorativ och inte en konstruktiv funktion. Ytterligare en byggnad (kv Östervång 3) i Å&R:s regi tillkommer 1963 efter ritningar av Bernt Nyberg. Det är en ombyggnad men så genomgripande att huset får bedömas som ett nytt. Det är en modernistisk byggnad av en närmast skulptural karaktär. Utformningen av de enskilda detaljerna har ägnats en imponerande omsorg.

Under 1960-talet uppförs en kompletteringsbebyggelse inom kv Sången, och 1970 bebyggs den sista lediga tomten i Professorsstaden. Inom denna sista utbyggnadsetapp var merparten av byggherrarna återigen professorer. Därmed borde man ha kunnat sätta punkt för Professorsstadens byggnadshistoria. Byggandet har dock fortsatt, men numera på avstyckade tomtdelar. Första gången skedde det på en tomt i kv Professorn 1965, men annars är det ett fenomen som hör 70- och 80-talen till. Avstyckningar av s k skafttomter har medfört att kvarterens fredade inre har exploaterats och även i stor omfattning till att de grönskande förgårdarna har hårdgjorts. Ett par av de yngre villorna har ägnats stor detaljomsorg. På kv Professorn 13 och 14 och kv Sången 2 ligger ett par byggnader där man har arbetat med slutna murverk som endast bryts av smala vertikala fönsterspalter. Bägge har omsorgsfullt utformade övergångar mellan vägg och tak även om de lösningar man valt är helt olika. Även Lars Asklunds bägge villor i kv Gerda, där lägre byggnadsvolymer har adderats till en högre länga, vittnar om känslighet i utförandet. Annars domineras de sista decenniernas byggande av typhus som med sina ostuderade detaljer och okänsligt utformade övergångar mellan olika material utgör ett främmande inslag i Professorsstaden.

"Föga rationella"

Universitetets utbyggnadsplan 1964. Rött markerar hus som skulle rivas, snedskrafferat planerade nybyggnader.

Bostadsbebyggelsen längs med Sölvegatan och delar av den längs med Finngatan bildar en enklav som på tre sidor omges av universitetsinstitutioner. Ur kartperspektiv är detta avbrott i det sammanhängande institutionsområdet mindre estetiskt och på 1940-talet började byggnadsstyrelsen systematiskt köpa upp bostadsbebyggelsen inom området, vilket man fortsatte med in på 1970-talet. I en utbyggnadsplan för universitetet 1964 konstaterades det att den äldre villabebyggelsen i kv Hyphoff var "föga rationella institutionslokaler" och man föreslog att samtliga, utom universitetets gästhem, skulle rivas.

I stället planerade man för något som kom att kallas för "Tåget", en lång rad av trevåningsbyggnader, ihopkopplade vid gavlarna, tvärs igenom kvarteret. Även i övrigt planerade man omfattande förändringar. I kv Saxo skulle ett P-hus uppföras, med fortsatt angiven utbyggnadsmöjlighet österut. Två administrationsbyggnader med parkeringsplatser i vinkeln skulle ersätta den äldre bebyggelsen i kv Absalon och även i kv Bispen förutsattes rivningar. På sikt tänkte man sig också att universitetet skulle ta över de tre kvarteren mellan Gerdagatan och Pålsjövägen. En av "Tågets vagnar" har uppförts och i kv Absalon har småfolksbebyggelsen i gränsen upp mot Helgonabacken ersatts med Humanisthuset. Annars blev det inte så mycket av med utbyggnadsplanerna, kanske framförallt för att tekniska högskolan slök de tillgängliga medlen. I stället går utvecklingen åt andra hållet. Ett hyreshus i kv Bispen har sålts och man diskuterar att åter sälja den äldre villabebyggelsen. Även andra hot mot området har förekommit. Först 1976 avskrev kommunen i praktiken de länge högaktuella planerna på ett större parkeringshus i kv Hyphoff.

Litteratur

  • Holmgren, Karl Albert Victor: Till Lunds fysiska institutions gynnare och vänner., Lund 1886 (swe). Libris 2709286. 
  • Kristenson 1986
  • Kristenson, Hjördis: Vetenskapens byggnader under 1800-talet: Lund och Europa, Arkitekturmuseet, Stockholm 1990 (swe). ISBN 91-85460-32-X. Libris 7749304. 
  • Lund: universitet och högskolor : förslag till utbyggnadsplan, Helsingborg 1964 (swe). Libris 2105495. 
  • Stavenow-Hidemark, Elisabet: Villabebyggelse i Sverige 1900-1925: inflytande från utlandet, idéer, förverkligande, Stockholm 1971, Nordiska museets handlingar, 0346-8585 ; 76 (swe). Libris 357388. 

Bevaringssynpunkter

De äldre planförslagen syftade till att slå vakt om Professorsstadens karaktär som villastad och att säkra grönskan och luftigheten. I stadsplanen, som fastställdes 1931, har man längs med gatorna avsatt förgårdar som inte fick bebyggas. För att stadsbilden skulle bli prydlig, och för att skydda kvarterens inre bestämdes det att husen skulle läggas i en fastslagen byggnadslinje och att de maximalt fick sträcka sig 12 meter in från denna. Husen fick inte ligga närmare grannes tomtgräns än 4½ meter, eller 6 meter om det var ett tvåvåningshus. Byggnadsnämnden fick också bestämma åt vilket håll gavlarna skulle vetta. Stadsplanen gäller än, men hade den följts är det många av de senare avstyckningarna som inte hade kunnat fullföljas.

I Professorsstaden har under årens lopp uppförts många påkostade hus i skilda stilar och material. På flera håll finns det dock kortare gatusträckningar som är väl sammanhållna. Att uppställa generella regler för hur tillkommande bebyggelse bör utformas för att anpassas till den äldre låter sig knappast göras. En regel hade dock kanske kunnat vara att nya hus skulle vara arkitektritade för platsen. Merparten av den äldre bebyggelsen har klarat sig bra genom åren och inga hus har rivits. Dock kan vissa tendenser till en allför "vild" färgsättning märkas, vilket kan förklaras av ett behov av att göra husen mer pittoreska än vad de är. Särskilt de putsade funkishusen har dock i flera fall fått utvändiga tilläggsisoleringar, vilka totalt förryckt husens proportioner.

  • Om- och tillbyggnader skall i skala, färg- och materialval anpassas till den befintliga byggnaden. Ytterligare fasadinklädnader bör ej accepteras.
  • Flera byggnader är försedda med höga, obrutna takfall som utgör ett viktigt inslag i gatumiljön. På dessa bör takkupor och fönster ej tillåtas i de mot gatan exponerade takfallen.
  • Särskilda krav bör ställas på nybyggnaders arkitektoniska kvalité och de skall i skala, färg- och materialval anpassas till den befintliga miljön. Så utgör brädpanel normalt ett främmande inslag som ej bör accepteras. Detaljernas utformning skall ägnas omsorg och då speciellt takfoten. Carportar bör ej tillåtas utgöra ett dominerande inslag i gatubilden.
  • Grönskan utgör ett omistligt inslag i miljön och det gäller då speciellt större uppvuxna träd och förgårdarna. På förgårdarna bör traditionella växter väljas, medan t ex kryptujor hör den moderna villastaden till. Hårdgöring av förgårdarna i mera omfattande grad bör undvikas och vid eventuell utläggning av s k skafttomter bör utfarterna samordnas för att minimera ingreppen på miljön.
  • På ett par ställen förekommer större, äldre trädgårdsanläggningar som förutom högt egenvärde har stor betydelse för miljön. Det är angeläget att dessa ges ett skydd.
  • I villastaden är avgränsningen mellan gata och trädgård viktig och bör bestå av ett staket eller en häck medan högre murar och plank är oacceptabla. Äldre trä- och järngrindar bör bibehållas.
  • Av speciell dignitet är miljön kring Finngatan och flera av byggnaderna där bör kunna komma ifråga för en byggnadsminnesförklaring. Inför eventuella förändringar i den sammanhängande parkmiljön i kv Hyphoff måste stora krav ställas. Nybebyggelsen inom kvarteret måste bedömas synnerligen restriktivt även vad det gäller garage och uthus.
Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda