Prennelyckan

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
Prennelyckan
Prennelyckan var en uppodlad odaljord, idag ungefär motsvarande kvarteren Beväringen och Prennelyckan, södra halvan av kv Apeln samt delar av kv Lund Södra. Den tillhörde de områden som administrativt lydde under staden, se Lilla Råby och Prennelyckan. Lyckan var delad i två delar, Prennelyckan 1 och 2. Nr 1 ägdes av vågmästare Carl Olsson som hade ett trädgårdsmästeri där tills området 1904 köptes av Lund-Refvinge Jernvägsaktiebolag. Delar av marken användes till stationsområde, men för resten av Prennelyckan 1 upprättades 1905 en styckningsplan omfattande 18 byggnadstomter, betecknade 1 A-S, i huvudsak uppdelade på två kvarter, samt två gator kallade Odingatan och Torsgatan. De senare är numera omdöpta till Norbergsgatan och Flormansgatan.

En del av tomterna i grannkvarteren såldes men marken i kvarteret Prennelyckan stannade i järnvägens ägo tills cementgjuterifirman Joh Malm & C:o köpte kvarteret 1920. Året därpå uppfördes vid Norbergsgatan en "materialbyggnad", en envåningslänga klädd med liggande träpanel. När John Malm dog 1925 såldes de två nordligaste tomterna och 1926 köpte en lantbrukare resten av kvarteret. Det skulle komma att dröja ännu ett antal år innan kvarteret blev bebyggt, men 1934 köpte eslövsbyggmästaren Johan Nilsson de två nordligaste tomterna och 1935 uppfördes där två fyravåningshus ritade av eslövsarkitekten Helge Barkenius. Samma år köpte byggmästaren Nils Tatis Andersson de resterande tomterna i kvarteret och 1939 var även de bebyggda. Huset på tomten nr 11 var ett hyreshus, men alla de andra fastigheterna ombildades under byggtiden till bostadsrättsföreningar. Även huset på nr 11 övertogs 1980 av en bostadsrättsförening.

I enlighet med funktionalismens idéer har bebyggelsen i kvarteret lagts i parallella nord-sydliga längor, medan den norra och södra kvarterslinjen inte har slutits. Bebyggelsen är dock för tät för att man skulle få den av funktionalismen eftersträvade ljusa och luftiga stadsbilden. Merparten av de ca 200 bostäderna kom att utgöras av smålägenheter. Över hälften bestod av ettor, medan det i hela kvarteret endast fanns fem treor, vilket var mindre än antalet enkelrum. Trots att tre olika arkitekter har varit verksamma i kvarteret har bebyggelsen en enhetlig karaktär, och man missar lätt att de bägge husraderna består av flera separata fastigheter. Det är de bägge av Helge Barkenius ritade husen i norr som har fått bilda gemensam utgångspunkt för hela kvarteret.

Genomgående drag var de ljusa putsfasaderna, den gemensamma takfotshöjden och de kraftiga takfotslådorna som skulle dölja de flacka sadeltaken och ge intryck av att husen hade plana tak. Förgårdarna längs med gatorna är ett karaktäristiskt drag. De skulle hållas planterade och inhägnades vanligen av låga, dekorativa järnstaket. I detaljerna skiljer husen sig åt och under de senaste decennierna har helheten i viss mån slagits sönder då flera fasader har klätts in med olika sorters fasadplattor. Det vore önskvärt om putsfasaderna kunde återställas. Speciell uppmärksamhet är de dekorationsmålningar som är bevarade i flera av trapphusen värda.

Fastigheter

Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda