Lilla Råby och Prennelyckan

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
Storskiftesdelning av Lilla Råby. H C Klerck 1785. Lunds lantmäteri A 271.
Lilla Råby och Prennelyckan
Gårdarnas markinnehav efter skiftet 1807 inlagda på en grund efter ekonomiska kartan 1912. Motorvägen instreckad. Observera att flera av gårdarna har kvar varsin tomt uppe i byn.
Arkivgatan från söder och Lilla Råby 9 ca 1901. Foto Jöns Mårtensson/Kulturen.
Nilstorp och Råbyvägen från norr. Foto 1960-talet/stadsark.kont.
Bomhusen 1958. Foto Stig Pålsson/Kulturen
Styckningsplan 1902 för Berndt Sjölins del av Lilla Råby 9. I norr trädgårdsmästarvillan vid S Esplanaden. Th Arkivgatan. Kv Kastanjen motsvarar D₂₃-D₂₉ & D₂₀-D₁₄. Lunds Lantmäteri C 350.
Arkivgatan från söder. T v det nya bostadshuset på Lilla Råby 9. Vykort/Kulturen.
Arkivgatan från söder 1904 eller strax därefter. Foto A W Rahmn/Kulturen.

Lilla Råby var en bondby som låg med själva bytomten tryckt ända upp mot staden. Norr om bytomten hade den inga marker, men i söder sträckte de sig ned mot Höje å. Lilla Råby omnämns första gången 1120 och stammar troligen från 1000-talet. Arkeologiskt är byn dåligt känd. Inom det område som enligt 1700-talskartor utgjorde bytomten (kv Dammgården och Gylleholm samt en remsa väster om Kastanjegatan) har ett par medeltida fynd gjorts, men inget som kan hänföras till tiden före 1200. Avsaknaden av äldre fynd kan antyda att byn flyttats inom de egna markerna, vilket i viss mån skulle förklara byns egendomliga läge i utkanten av de egna markerna, kloss intill staden. I ett stråk från bytomten ned mot motorvägen i sydöst har markerna också kraftigt förhöjda fosfatvärden, vilket anses indikera förekomsten av äldre bebyggelse, och öster om Gullregnsvägen är de extremt höga.

En glidning av byn norrut kan också beläggas i det historiska källmaterialet. Gården Lilla Råby 14 hade sin tomtplats i den södra delen av byn (nu kv Apeln 15), men på 1785 års karta är tomtplatsen markerad som öde. Ägaren till nr 14 innehade dock även den Ehrenbergska lyckan, en stadsjord omedelbart norr om Lilla Råby, och där fanns gårdsbyggnaderna till nr 14, jmf Ehrenbergska lyckan. Hade inte stadsjordens gränser karterats under 1700-talet kan man förmoda att även Ehrenbergska lyckan så småningom hade betraktats som en del av Lilla Råby.

Bytomten är registrerad som fast fornlämning och åtnjuter därmed lagligt skydd.

Innehåll

Hospitalsgården och Klostergården

Omkring en tredjedel av jorden i Lilla Råby utgjordes av "utsocknes frälsehemman" som ägdes av självverksamma bönder eller av borgare i staden som arrenderade ut den. Resten av marken innehades av två stora kyrkliga institutioner, S:t Peters kloster och Hospitalsgården. Förutom marken i Lilla Råby ägde S:t Peters kloster stora områden i Lund och i övriga Skåne. Marken förvaltades av en prior som bodde i Priorgården strax norr om Klosterkyrkan. Efter reformationen 1536 drogs egendomen in till kronan och förlänades ut. Priorgården användes som brukningsenhet för de närmast Lund belägna markerna. Då den 1664 förvärvades av biskop Peder Winstrup kallades den för S:t Peters klosters säteri. Winstrup ägde även Värpinge gård, senare kallad Trolleberg. Priorgården lades under denna och brukades antingen direkt därifrån eller arrenderades ut.

Helgeandshuset hade anlagts vid 1200-talets mitt för vård av fattiga och sjuka. Det låg på den östra sidan av St Södergatan, omedelbart innanför den södra tullen. Helgeandshuset fungerade som en form av klosterstiftelse och hade såväl kyrka som kyrkogård. Norr om kyrkan låg Hospitalsgården, som skötte Helgeandshusets jordar invid Lund. Helgeandshuset fanns kvar även efter reformationen. Hjonen flyttades 1780 över till Malmö hospital och även Helgeandshusets egendomar överfördes dit. Hospitalsgården fick dock ligga kvar för skötseln av vångarna i Lilla Råby. Hospitalsgården tillhörde även juridiskt sett Lilla Råby och dess placering inne i staden ställde till förtret för stadens myndigheter, då den inte var underkastad de regler för byggnaders prydlighet och brandsäkerhet som gällde för övriga tomtägare i staden. Först 1906 flyttades gården ut på markerna, se Stora Råby 32:13.

Sin starka koppling till Helgeandshuset och Hospitalsgården fick Lilla Råby troligen först efter reformationen. Under medeltiden tillhörde Lilla Råby inte Helgeandshusets socken, utan S:t Hans. S:t Hans låg vid Råbygatans södra del och ägde fyra jordar i Lilla Råby. Vid reformationen drogs de in till kronan och förlänades i början av 1600-talet ut till Helgeandshuset. Efter reformationen ingick Lilla Råby tillsammans med bl a Ö Torn och Källby i Lunds landsförsamling.

Marken skiftas

Lilla Råbys marker var uppdelade på tre vångar. Dynesvången låg väster om Malmövägen, Mellanvången öster därom och längst i öster Råbyvången. De olika ägarnas marker låg sammanblandade i vångalag. Varje vång var uppdelad i sexton lika delar. Därav hade Hospitalsgården sex delar, S:t Peters klosters säteri fyra och vart och ett av Lilla Råbys sex hemman en vardera. Lilla Råby genomgick 1785 partiellt storskifte, förmodligen på initiativ av ägaren till S:t Peters klosters säteri. Säteriet fick större delen av Dynesvången, och sätesgården, den gamla Priorgården, flyttades ut. Den fick därefter namnet Klostergården och har i sinom tid fått ge namn åt stadsdelen som nu ligger på dess plats. På Hospitalsgårdens lott föll den del av Dynesvången som nu utgör S:t Lars sjukhus, huvudparten av Mellanvången samt en äng i den östligaste delen av byns marker. Gårdarna i Lilla Råby fick dela på resten av Mellanvången samt Råbyvången. Deras åkrar kom ännu en tid att ligga blandade i vångalag.

Rige-Nils

I byn fanns 1785 sex bondgårdar om vardera ett halvt mantal, samt sju gatehus som endast hade mindre marker i direkt anslutning till husen. Flertalet av gatehusen ägdes av någon av gårdarna och var endast utarrenderade. Tre lydde under Hospitalsgården och endast ett ägdes av brukaren. Tre av gårdsägarna, häradshövding Carl Hadders, magister Nils C Liedbeck samt faktorn och blytäckaren Jöns Lundberg, bodde inne i staden och arrenderade ut jordbruket. De tre övriga gårdarna brukades av sina ägare. Rige-Nils hette egentligen Nils Larsson och var ägare till Lilla Råby nr 10. Efter att han förvärvat även nr 2 enskiftades de bägge gårdarna 1799 på hans begäran och han fick sin mark förlagd i ett stycke sydväst om Råbyvägen. Det sammanslagna hemmanet fick 1803 namnet Nilstorp, och gården flyttades ut på marken. Till den norra delen av området, i skälet mellan Råbyvägen och den numera igenlagda norra delen av Nilstorpsvägen, förlades ett gatehus som lydde under Lilla Råby nr 2. Tidigare hade där varit äng som översvämmades vår och höst. Vid arvsskiftet efter Rige-Nils 1847 styckades där av ett antal små tomter. De bebyggdes och 1850 bodde där 20 hushåll. Området förtätades ytterligare och vid 1800-talets slut fanns där ett gytter av små, låga hus. I Knudshusen, som de även kallades, bodde det mest småfolk, hantverkare och arbetare av olika slag. I vagnmakarehuset bodde tre vagnmakare efter varandra, och de fick lämna namn åt vagnmakarstycket på andra sidan Råbyvägen. Merparten av bebyggelsen fanns kvar till 1967 då den revs.

Dricka brunn i Lilla Råby

Råby källa låg noga räknat inte i Lilla Råby, utan på stadens marker precis öster om byn, se Stampelyckan. Idag är källan uttorkad och syns som en grund fördjupning ett tjugotal meter sydväst om Ulrikedals studenthus, men ännu in på 1900-talet användes den stundtals av ett trädgårdsmästeri för bevattning.

Det var omkring 1840 man kom det mineralhaltiga vattnet på spåret, och sedan Sundhetskollegium hade vitsordat vattnets förträfflighet tog brunnsdrickandet fart. Bokhandlare Åberg som arrenderade marken, köpte 1846 byggnaderna från den förfallna hälsobrunnen på Allhelgonabacken och flyttade dem till Råbykällan. Över källan restes en liten, rund paviljong med halmtak. En rödmålad träbyggnad innehöll salong, kägelbana och cafe. Däremellan låg på en hög stenfot dansbanan av hyvlad furuplank omgiven av ett grönmålat träräcke. I en anteckning, nu i Kulturens arkiv, berättar Hilma Kjederqvist om hur stadens blodfattiga ungmör på 1840-talet kl.6 varje morgon vandrade till Råbykällan för att av luft och vatten friska upp hy och krafter. På väggarna vittnade kvarlämnade kryckor om de många giktbrutna som hade blivit hjälpta. Till brunnssalongen drog 1849 ett tåg av studenter utklädda till bondbröllop, vilket lär vara embryot till studentkarnevalerna. En glimt av folkvimlet ges i en skildring från 1862:

"Kl. mellan 8 och 11 på qvällen erbjuder sig onekligen den lifligaste taflan för den, som vill se Lilla Råby i sitt esse. Mamseller och pigor, sjaletter och hattar, studentmössor och gesällfysiognomier, knoddar och filosofer, mopsar och vindthundar, spanskrörskäppar och knölpåkar, alla dessa heterogena subjekter knuffas, trängas, blandas om hvarandra, "durch einander und in einander", så att det hela blir en synnerligen komisk och intressant komposition. På dansbanan svänger man sig just nu i amoriner-valsen; kägelbanan mullrar som en åska; musiken, som i konsertsalen utföres af sångare och sångerskor från "das Vaterland", ljuder olympiskt. Glasen klinga i restaurationen bachanaliskt. Man äter, man dricker, man pratar, man suckar, man skrattar, man disputerar, man filosoferar, man kurtiserar, man (slåss).

Det är vid dessa Råbyfester, som månget Hymens band i hemlighet blifvit knutet. Mången liten "tärna från landet", som ursprungligen heter Anna, och sedermera under namnet Annette uppträdt såsom värdshusflicka på «Lilla Råby» har här gjort sin lycka. Hon snart fått en trånande Werther i grefve A, eller baron B, eller i professor C,...". Brunnsdrickningen upphörde på 1860-talet och stället förföll till en simpel krog med diverse oordning, varefter det stängdes. På platsen anlades en handelsträdgård som efter ägarens nyfödda dotter kallades Ulrikedal.

Råbykungen och Kejsaren

De fyra gårdar som fanns kvar i byn efter enskiftet av Nilstorp slogs så småningom samman till två och 1807 enskiftades även de. Den ena, Lilla Råby 1 och 14, fick sin mark samlad i söder, längst bort från byn och erhöll 1859 namnet Råbyholm, se Råbyholm och Hospitalsgården. På den gamla tomtplatsen, i det sydvästra hörnet av Arkivgatan/Brunnsgatan, uppfördes ett antal småhus, troligen på 1850-talet. Efterhand delades tomterna ytterligare och vid 1800-talets slut fanns där inte mindre än tolv tomter, de flesta med flera hus. Lilla Råby 2 hade vid skiftet tilldelats en ny tomtplats i det nordöstra hörnet av Arkivgatan/Änggatan. Det är osäkert om den utnyttjades innan gården flyttades ut men 1842 fanns där en lång länga uppdelad på tre lägenheter. Strax därefter uppfördes ytterligare hus på tomten. Av den äldre bebyggelsen var det bara Lilla Råby nr 9 (som hade sin mark samlad uppe vid byn), gatehuset nr 5 (som ägdes av brukaren) och Hospitalsgårdens tre gatehus, som låg kvar uppe i byn efter det att skiftena genomförts fullt ut. Jöns Bengtsson, som ägde nr 9, hade även förvärvat nr 3, men några år efter hans död 1810 delades egendomen mellan hans bägge söner och nr 3 kom så småningom att införlivas med Råbyholm. Den andre sonen, Bengt Jönsson, stannade däremot på Lilla Råby 9, eller Gylleholm som den senare kallades, till sin död 1863. Han var ett original vars rykte levde långt in på 1900-talet. Han kallades Råbykungen för sin marks och sina pengars skull, och kungatiteln höll han styvt på. "Kungagården" eller som den senare kallades Sjölinagården, låg länge kvar vid Arkivgatan, först 1965 revs det sista gårdshuset.

Det var inte för sina pengar "Kejsaren" hade fått sitt namn, snarare tvärtom, men "Kejsardöttrarna" var kända för sin skönhet. Han bodde på Lilla Råby 4, ett gatehus under Lilla Råby 10. När Nilstorp (Lilla Råby 2 & 10) enskiftades flyttades även gatehuset ut och förlades längst ut på Råbyvägen i gränsen mot Stora Råby. Kejsaregården brann, men på dess plats låg länge några småhus som kallades för Bommahusen efter landsvägsbommen mellan Stora och Lilla Råby. Husen fick 1984 lämna plats åt en bullervall längs motorvägen.

Bebyggelsen breder ut sig

Vid slutet av 1800-talet började den lediga tomtmarken i staden ta slut och bebyggelsen började på allvar tränga utanför den gamla stadsvallen. Den från landet inflyttade befolkningen bosatte sig gärna i stadens utkant där hyrorna var lägre. Då Lilla Råby låg utanför stadens område var det också möjligt att uppföra hus utan de krav som byggnadsstadgan ställde på bebyggelsen i staden. Ej heller var det längre självklart för bondsöner att överta sina fäders yrke. När Lilla Råby 9 1892 delades mellan Råbykungens barnbarn Sjölin var också dess historia som bondgård all. De tre systrarna fick bo kvar på den gamla gården och sin mark fick de tilldelat sig längst i söder. På gårdstomten byggde senare en av systrarna sig ett ännu bevarat hus.

Veterinären Nedolf P Sjölin hade lämnat Lund och på hans lott föll marken öster om Arkivgatan. Området styckades 1898 upp till arton byggnadstomter som snart blev sålda, och merparten också bebyggda. Den ende av bröderna som fortsatte att bruka jorden var Berndt Sjölin. På sitt område som sträckte sig mellan Arkivgatan och Kastanjegatan från Södra Esplanaden i norr till strax nedom Gylleholmsgatan i söder, anlade han ett trädgårdsmästeri. Uppe vid S Esplanaden byggde han sig ett hus. Efter några år följde han broderns exempel och lät 1902 stycka upp den södra delen av sin mark i 34 byggnadstomter. Planen förutsatte utläggandet av tre gator och 1904-05 sålde Berndt åtta tomter, nu kv Kastanjen. Staden såg med ogillande på den oreglerade bebyggelse som växte upp utanför dess gränser och 1907 köpte man hela Berndt Sjölins återstående markinnehav. De planerade gatorna utfördes endast i den utsträckning som de redan frånsålda fastigheterna krävde. Merparten av marken uppläts sedan som koloniområde tills dess att den på 1960-talet togs i anspråk för studenthus.

Sergeanten Nils Anton Sjölin fick sin mark söder om Berndts. En bit indraget på tomten uppförde han sitt hus och ut till Arkivgatan planterade han en allé. När Revingejärnvägen drogs fram snett över hans mark såg han till att järnvägen i samband med expropriationen även fick lösa in den överblivna norra biten. Att han inte gjorde en helt dålig affär framgår väl av ett minnestal över honom.

Förutom Lilla Råby 9 var det bara de två, under Hospitalsgården lydande, torpen 11 och 12 som hade något större markinnehav kvar i byn. Efter beslut av K Maj:t såldes de 1897 respektive 1893 till två privatpersoner. Förvärven förde inte lycka med sig, utan bägge köparna dog kort därefter. Arvingarna till nr 11 lät år 1900 även de stycka upp sin mark. Längs områdets mittaxel stakades den blivande Apelgatan ut och på dess bägge sidor lades ett antal byggnadstomter ut.

Prennelyckan

Prennelyckan var en uppodlad odaljord som lydde under staden. I söder och öster gränsade den till Lilla Råby, och emellanåt rådde tveksamhet om vart den faktiskt hörde. Prennelyckan nämns första gången 1704 då den ägdes av Jean Liefert. Namnet antyder att den tidigare har tillhört någon medlem av släkten Pren, belagd i Lund på 1600-talet. Prennelyckan delades senare i två områden. Det västra, nr 1, med det där belägna trädgårdsmästeriet skildras i kvartershistoriken för kv Tullbommen. Nr 2 i öster ägdes av den kände läkaren, professor Arvid Florman. Han testamenterade den 1835 till en stiftelse för de fattigas hjälp. Den Flormanska stiftelsen administrerades av Sodalitium Majus Lundense som arrenderade ut marken till jordbruksändamål tills man bedömde att man kunde få bättre avkastning genom att sälja marken för bostadsbebyggelse.

Vid byggandet av Lund-Revinge järnvägen köpte järnvägsbolaget 1904 Prennelyckan 1. En del av marken utnyttjades till stationsområde, men för den norra delen upprättades 1905 en plan omfattande två kvarter. I det västra, kv Beväringen, bebyggdes merparten av tomterna inom ett par år. Det andra kvarteret, kv Prennelyckan, blev dock liggande. Ett par år under 1920-talet fanns där ett cementgjuteri, men 1935-39 uppfördes där bostäder.

Järnvägen kommer

Järnvägen var under många decennier en inflammerad fråga i Lund. En koncession på järnväg Lund-Revinge hade beviljats 1895, men då SJ vägrade ansluta banan till sin bangård stöp projektet. När man 1898 blåste nytt liv i tanken förutsattes därför att banan skulle få en egen station. Denna gång gick det bättre och 1903 konstituerades Lund-Revinge järnvägsaktiebolag. Merparten av aktierna tecknades av Lund stad och resten av övriga kommuner längs banan, leverantörer och enskilda. P g a villkoren i aktieteckningen måste arbetena starta före utgången av 1903, vilket också skedde den 28 december. Den 27 maj 1905 invigdes banan. Framför allt var det militärer till Revingehed och sockerbetor som transporterades på den. Banan blev, lindrigt uttryckt, aldrig någon guldkantad affär, och de ekonomiska problemen ledde till att Lund 1911 fick överta banan. För att öka transportintäkterna tog styrelsen 1914 initiativet till att undersöka sten- och grusförekomsten i Hardebergatrakten och driften kom snart igång. Stickspår lades ut till stadens "Nya materialgård" i kv Stenkrossen. Där sattes en stenkross, driven av stadens motorvält, upp, och drätselkammaren fick användning för sitt tidigare inköpta sorteringsverk. I Revingelyckan byggdes en vågbod. Dånet från stenkrossen, som startade halv sju på morgonen, fick en student att dra igång en protestkampanj, men verksamheten expanderade snabbt och när kraftförsörjningen ordnats flyttades krossen ut till brottet. En särskild styrelse för stadens sten- och grusaffärer tillsattes 1919 och 1936 övertogs den lönsamma verksamheten av ett privat bolag.

De stigande förlusterna och konkurrensen från landsvägstrafiken ledde till att järnvägen efter mycket vånda lades ned 1939. Godstrafiken fortsatte dock att rulla, bettrafiken fram till 1955 och först omkring 1960 började sten- och grustransporterna att avta för att helt upphöra 1964. Spåren revs upp 1966.

Staden tränger på

I boken «Min stad» ger Nils Ludvig en glimt av Lilla Råby vid sekelskiftet.

"Inhysingarna i de små husen var mest arbetare med fattiga livsvillkor och många barn. Föräldrar norr och söder därom räknade sig alltför goda att låta sina barn komma i närheten av den utkanten. På ena sidan om utfartsvägen löpte stans räligaste dynggrop, utan att himlen kunde spegla sig i blänket av det sämsta lundaborna ville bli av med. Den öppna kloaken förskräckte med sin lukt och smitta. Annars har jag idel goda minnen av hus och människor därnere".

I Lilla Råby och Nilstorp bodde hantverkare, handlare, trädgårdsmästare, grov- och fabriksarbetare, men även en del villaägande tjänstemän. Jordbruksbefolkningen var i mindertal. Den oreglerade landsbygdsbebyggelsen som trängde alldeles inpå staden var länge till förtret för stadens styresmän, då den inte behövde följa kraven i 1874 års byggnadsstadga på minsta tomtstorlek och gatubredd, prydlighet m m. Även på andra sätt uppstod problem. I byggnadsstadgan krävdes det att gammal stadsdel skulle skiljas från ny av en Esplanad. En sådan projekterades också under 1880-talet i gränsen mellan Lund och Lilla Råby. Med den norra körbanan som helt föll inom Lunds marker var det inga problem, men den södra utfördes bara i den allra västligaste delen där marken på bägge sidor lydde under staden. Sedan tog Lilla Råby emot och vägen kom inte längre. Först sedan området inkorporerats kunde den södra körbanan föras ytterligare en bit österut. Än är dock inte S Esplanaden utlagd i sin helhet, och lär väl aldrig bli det.

Den statliga oregelbundenhetskommittén hade 1882 föreslagit att delar av Lilla Råby skulle inkorporeras med staden. Landsortskommunen motsatte sig bestämt förslaget och då området var glest bebyggt och man inte trodde att det skulle bli föremål för någon livligare byggnadsverksamhet så sa staten nej. Frågan väcktes åter i en motion 1897. Förutom stadens behov av expansionsutrymme framhölls det att områdena utanför staden hotade att bli en sanitär olägenhet samt att det var olämpligt att stadens ordningsmakt inte kunde ingripa där. För att i viss mån kontrollera byggnadsverksamheten köpte staden 1907 ett stort område i Lilla Råby. Inkorporeringen drog ut på tiden men till sist beslutade K Maj:t att delar av Lilla Råby 1913 skulle införlivas med Lunds stad. I huvudsak gällde det områdena kring Arkivgatan, Kastanjegatan och Apelgatan samt den norra, tättbebyggda delen av Nilstorp. Totalt berördes 70-80 hus med 1.223 invånare. Året därefter hade stadsarkitekten upprättat ett stadsplaneförslag för området som bl a innebar att Arkivgatan och Apelgatan skulle breddas och att nybebyggelsen skulle läggas i gatulinjen.

Bebyggelsen och bevaringssynpunkter

Lilla Råby är i dag en nästan helt utplånad by. De enda hus som finns kvar från bytiden, och därför värda speciell uppmärksamhet, är två sammanbyggda bostadshus som på 1840- och 50-talen uppfördes på nr 2:s tomtplats, idag det nordöstra hörnet av Arkivgatan/Änggatan. På nr 1:s tomtplats i det sydvästra hörnet av Brunnsgatan/Arkivgatan fanns också länge rester av den täta småfolksbebyggelse som uppstod på platsen sedan gården flyttats ut. Det sista huset revs dock 1983. Längre klarade sig Lilla Råbys gamla fattighus något längre västerut på Brunnsgatan. Det finns omnämnt 1813, men ersattes troligen på 1860-talet av ett nytt. Sedermera omvandlades det till bostadshus och på 1930-talet bodde där Lilla Råbys ros, en dam vars rykte levde länge, även om det inte var det bästa. Huset revs 1988 för att bereda plats åt ett parkeringshus. Ändå finns det i gränser och i den senare bebyggelsens gruppering kvar mycket som berättar om Lilla Råbys äldre historia. Av de gamla åkernamnen lever en del kvar i nybebyggelsen längre söderut. Hävdaryggen är ett felplacerat namn, tidigare var det ett smalt, högt beläget, åkerstycke väster om Malmövägen. Järnåkra är rätt placerad medan Karhögsåkern låg längst i öster.

En stor andel av bebyggelsen i Lilla Råby är uppförd vid sekelskiftet och har tillkommit som samlade utbyggnadsetapper efter det att en fastighetsägare bestämt sig för att stycka sitt markinnehav. Först ut var veterinären Nedolf P Sjölin när han lät stycka sin andel av Lilla Råby 9 på Arkivgatans östra sida. Merparten av tomterna bebyggdes under en femårsperiod fr o m 1898 med en enhetlig tegelhusbebyggelse. Området har en speciell, relativt enkel, lantlig karaktär som saknar motsvarigheter i Lund. Dominerar gör envåningshusen i gult tegel, uppförda med två lägenheter på bottenvåningen och en, eller ett par rum på vinden. Mittpartiet markeras ofta av en frontespis och fasaderna dekoreras av en list under takfoten och ibland murade bågar över fönsterna. Oftast har husen utskjutande takfot med profilerade bjälkändar. Två av kvartershörnen markeras av något större tvåvåningshus i rött tegel. I det sydligaste kvarteret, Hälsobrunnen, lades djupa tomter ut som i flera fall utnyttjades för yrkesmässig odling. Enstaka hus har rivits, men framför allt har miljön påverkats genom den förtätning i kv Hälsobrunnen som skett under det senaste decenniet. Byggnaderna avviker såväl i skala, fasadmaterial som detaljer från den äldre mera lågmälda bebyggelsen, och tenderar att dominera över denna. De många utfarterna utgör ett olyckligt inslag i miljön.

  • För att områdets speciella karaktär även i fortsättningen skall vara uppfattbar bör eventuell nybebyggelse underordna sig den äldre. Eftersträvansvärt är att kvarterets gröna gatulinje åter upprättas.

På andra sidan gatan ligger huset som sergeant Nils Anton Sjölin byggde åt sig på sin lott. Byggnaden är av samma karaktär som de övriga längs Arkivgatan och hjälper till att bygga upp den speciella miljön. Genom sin förnämare placering, djupt indraget på en stor trädgårdstomt, markerar det sin särställning. Troligtvis är det äldre än den övriga bebyggelsen och kan tänkas ha tjänat som förebild för denna.

Kvarteret Kastanjen är en rest av en betydligt mera omfattande styckningsplan. 1904-08 uppfördes där tre hyreshus i två våningar i en relativt enkel tegelarkitektur. Speciellt hörnhuset på nr 1 uppvisar dock en god detalj omsorg. Till samma grupp hörde ytterligare två hus som sedermera har fått lämna plats åt Korpamoen.

Apelgatan bebyggdes ca 1900-1908. Trots att merparten av husen är samtida med, eller endast något yngre än de vid Arkivgatan så har den en annorlunda, betydligt mera varierad, karaktär. Hushöjden skiftar och här finns såväl mera villabetonade hus som små hyreshus. Taksilhuetten är livlig med frontespiser, gavelpartier och takkupor. Fasadmaterialen varierar och inslaget av dekorativa detaljer och mönstermurningar är större än på Arkivgatan. Överhuvudtaget ger bebyggelsen intryck av att vara avsedd för en något mera välbeställd skara. Variationen sker inom en bestämd ram och måttlig skala, vilket gör att miljön ändå känns väl sammanhållen. De små släppen mellan husen är en karaktäristisk detalj. I senare tid har två hus uppförts på gatan. Trots att de i mycket avviker från den äldre bebyggelsen smälter de ändå väl in i miljön, framför allt beroende på att de håller skalan, har nyansrika fasadmaterial och uppvisar en omsorg om detaljerna. Under senare år har flera av husen längs gatan renoverats, inte alltid så pietetsfullt.

Vid Apelgatan möter vi också en för Lilla Råby ny kategori av byggherrar. Det är byggmästarna Nils Strand och Olof W Svensson som köpte upp samtliga tomter i den västra delen av Apelgatan. De byggde ett par hus innan de tvingades att sälja resten av tomterna. Tillsammans höll de samtidigt på med att uppföra två större hyreshus i kv Beväringen.

I kvarteret Beväringen längst i väst byggdes 1905-07 fem hyreshus varierande i stilar mellan jugend, nyrenässans och nationalromantik. Marken i kvarteret ingick i stadens planlagda område, och vid en jämförelse med den samtidigt uppförda bebyggelsen vid Apelgatan framgår det med all önskvärd tydlighet vilka större krav man ställde på stadsbebyggelse.

Under 1910- och 20-talet tillkom det endast några enstaka hus i Lilla Råby. Byggandet tog åter fart 1935 och nu är det ljusa putsade funkishus i tre-fyra våningar som uppförs. Förutom HSB:s produktion är det helt och hållet enskilda byggmästare som ansvarar för byggandet. I kvarteret Kastanjen uppförde Olof W Svensson ett par hus på resttomter och på Arkivgatan ett annat. Folkskolläraren John Malmros, som samtidigt bedrev en omfattande byggnadsverksamhet på andra håll i staden, stod för nybebyggelsen vid Änggatan. Det mest omfattande byggandet stod dock byggmästare Nils Tatis Andersson för.

Kvarteret Prennelyckan bebyggdes 1935-1939 och i enlighet med funktionalismen eftersträvade man en mera öppen bebyggelsegruppering. Husen har lagts i nord-sydliga längor medan den norra och södra gatufasaden inte har slutits. Byggnaderna har ritats av tre olika arkitekter men har ändå en enhetlig utformning. Byggnadsvolymerna är rena och putsfasaderna artikuleras framför allt genom fönstersättningen. Extra omsorg har också ägnats utformningen av de fristående gavelpartierna. På andra sidan gatan, i kv Beväringen, uppfördes ytterligare två hus som helt ansluter till bebyggelsen i kv Prennelyckan. Längs med gatorna ligger förgårdar som i flera fall avgränsas med tidstypiska järnräcken. Flera av putsfasaderna har senare klätts in med olika typer av fasadplattor, vilket kraftigt påverkar husens karaktär.

  • Ytterligare fasadinklädnader bör ej tillåtas. Önskvärt vore om en del av putsfasaderna åter kunde friläggas.
  • Fönster- och dörrsnickerier samt balkonger utgör viktiga detaljer som ej bör förändras i materialval eller proportioner.

När HSB uppförde sina hus i kv Krusbäret vid S Esplanaden bröt man helt med den traditionella bebyggelsegrupperingen och istället uppfördes tre fritt liggande lamellhus. Då de utgör det första exemplet på denna typ av bebyggelse i Lund har de ett speciellt intresse. Husen har senare klätts med fasadplattor.

  • Områdets öppna karaktär och befintliga bebyggelsegruppering bör bibehållas.

Under slutet av 1940- och 50-talet uppfördes ytterligare några hus, framförallt vid Revingegatan. I kvarteret Gylleholm vid Kastanjegatan upplät staden i omgångar 1959-62 sin mark åt studentbostadshus. Ytterligare en privat tomt köptes 1965 in för samma ändamål. Husens utseende varierar kraftigt, men de är samtliga ritade av Hans Westman. Av den bebyggelse som var knuten till Revingejärnvägen finns stationsbyggnaden, lokstallarna och sten- och grusaffärens våghus kvar. Av dessa är särskilt stationsbyggnaden värd omsorg, men även lokstallarna har ett lokalhistoriskt intresse. Spårområdet har längst i väster tagits i anspråk för parkering men i övrigt är sträckningen intakt.

  • Spåret bör bibehållas som ett sammanhängande stråk.

Vid stationshuset ligger ett boningshus från 1800-talets första hälft, som tidigare har ingått i den bondgård som fanns på Prennelyckan. Då det tillhör undantagen att den typen av byggnader har bevarats har de ett särskilt värde.

I Lilla Råby finns tre i stort sett samtidiga områden med äldre bebyggelse som har tillkommit under begränsade utbyggnadsperioder kring sekelskiftet: Arkivgatan, Apelgatan och kv Beväringen. De är särpräglade och kontrasterna mellan dem ökar ytterligare deras värde. För dessa gäller:

  • Ny-, om- och tillbyggnader skall i skala, materialval och färgsättning anpassas till den äldre bebyggelsen.
  • Omsorg skall ägnas dörr- och fönstersnickerierna samt utsmyckningsdetaljer såsom t ex putsdekorationer och taksmiden.
  • Träd och annan grönska mellan och framför husen utgör ett viktigt element i gatubilden och skall skyddas.
  • I anslutning till sekelskiftsbebyggelsen bör man inta en mycket restriktiv hållning till olika reklamarrangemang.

Litteratur

  • André/Eriksson 1983
  • Andrén 1984
  • BLHJ 1987
  • Ingers 1971
  • Nils Ludvig 1957
  • Nilsson 1862
  • sign Vale 1931
Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda