Källby - en utplånad by

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
Källbys ägor inlagda på en modern karta. Återstoden av den gamla byvägen och vägen mot Värpinge har markerats med rött, liksom den sträckning Höje å hade före uträtningen i början av 1970-talet. Siffrorna anger det ungefärliga läget för arkeologiska iakttagelser. Skrafferingarna anger fosfathalter på över 100 respektive 200 pp, vilka bägge indikerar förekomsten av äldre boplatser.
1 Hög, Lyckebacken, förmodad bronsålders gravhög. Tidigare har ytterligare en hög funnits intill.
2 Grävning av reningsdammar 1933: En grav från 800-talet, medeltida kulturlager och lösfynd från stenåldern (mellanneolitikum).
3 Kulvertgrävning 1937: Del av gravfält från yngre romersk järnålder och järnåldersboplats.
4 Kabelschakt 1952: Fem troligen tidigmedeltida gravar.
5 Gravhög med gravar från y stenålder och ä bronsålder, borttagen 1938.
6 1939 Flatmarksgrav romersk järnålder.
7-8 Boplatser stenåldern, ej undersökta.
9 Ledningsgrävning 1906: Handlykta av mässing 1400-tal.
10 Ledningsgrävning 1947: Kulturlager, tidigmedeltida??
11 Muddring 1950: Äldre stenskoning av åbrinken.
12 1950: Fynd av medeltida tegel.
13 1950: Lösfynd guldring 1400-tal.
14 Kulvertgrävning 1930: Nio härdar.
15 Grävning för kvävereduktionsdamm 1995: Kulturlager och flintföremål.
Enskifteskarta 1799 av E G Berg. Lunds lantmäteri B 295
Källby (utom skoljorden) av Axel Nilsson 1908. Lunds lantmäteri B 414.
"Stattena" (stg 1295) 1974. Foto Stadsarkitektkontoret.
Stg 1290 1968. Foto Stadsarkitektkontoret.
Byvägen från norr 1966. Tv Möllaregårdens ekonomibyggnad. Foto Hultzén/Kulturen.
Husen där vägarna mot Lund och Värpinge möts. Foto 1968 före rivningen av fd stg 1300, foto stadsark.
Husen där vägarna mot Lund och Värpinge möts. Foto 1995
Byvägen och bytomten från norr 1995.
Varje resande främling och varje daglig resenär mellan Malmö och Lund har säkert lagt mäke till den lilla korsvirkesgården med vita, lerklinta väggar och rödstruken trätimra och med en krans av lummiga träd runt omkring. Genom sitt vackra läge på sluttningen alldeles intill ån har den varit en idyll, omtyckt inte minst av våra landskapsmålare. (...) Den är nu delvis riven och landskapet har blivit en sevärd detalj fattigare.
— Skånes hembygdsförbunds årsskrift 1932

Av Källby återstår idag inte mycket mer än namnet. Förr var Källby en liten by belägen mellan Lund och Höjeå. Tillsammans med Östra Torn och Lilla Råby ingick Källby i Lunds landsförsamling, som 1944 i sin helhet inkorporerades med staden. Byns marker omfattade den västra delen av stadsdelen Klostergården, samt större delen av Åkerlund & Rausings industriområde. Själva byplatsen med en till tre gårdar låg omedelbart väster om nuvarande Källbybadet, där en hålväg ledde över Höjeå. Vägen finns kvar och går över dämmet till den vattenkvarn som tillhörde byns största gård. Den tycks stundtals ha legat ensam och "Källbymölla" fick ofta beteckna hela byn.

Markerna kring Källby ned mot Höjeå är rika på fornlämningar, och troligt är väl att Källby under järnåldern var en kringvandrande by som fick sin definitiva placering under 1000-talet. Någon entydig förklaring till namnet finns inte. Med källa har det inget att göra, snarare är det ordet "köl" i betydelsen smal höjdrygg eller jordstycke som ingår.

I skrifterna nämns Kielby första gången 8/12 1314 då kung Erik Menved förbjuder inbyggarna i Skåne att använda vägen till Malmö som löper från Lund, genom Källby vång och över Källby vad. År 1338 arrenderar riddaren Jens Uffesen Källby gods och egendom med mölla av nunnorna i Bosjökloster. 1339 beskrivs egendomen som en gård och en mölla som ger 1 mark havre och 2 mark råg i landgille. När kvarnen kom i klostrets ägo är osäkert. Enligt en betydligt senare rimkrönika skall dock Källbymölla ha tillhört det som klostrets grundläggare, Tord gelkare, skänkte till klostret vid grundandet 1181.

Efter reformationen överfördes Bosjöklosters nunnor 1560 till S:t Peters nunnekloster i Lund. Troligen överfördes då också Källbymölla till S:t Peters kloster, vars markinnehav bl a omfattade jord i Lilla Råby, gränsande till Källby i öster. Egendomen var i alla fall med när kungen 1650 pantsatte S:t Peters klosters mark, jmf Väster - Erikslund och Egna hem. Marken övergick därefter i privat ägo och köptes 1664 av biskop Peder Winstrup, som då redan ägde Värpinge väster om Källby. Värpinge och S:t Peters kloster kom därefter att ägas gemensamt, medan däremot Källbymölla såldes ifrån.

Enligt Björkelunds redogörelse arrenderade Peder Winstrup (död 1679) ut kvarnen till en Alexander Leverentz. År 1712 ägdes kvarnen av rådman Thomas Jyde i Malmö med Hans Swensson som arrendator. År 1725 hade kvarnen förvärvats av domprosten professor Martin Hegardt, och arrenderades då av av mjölnare Per Svensson och hans kompanjon Anders Ny. År 1730 innehade Per Svensson ensam arrendet på livstid. Han avlöstes av sin son Swen Persson, som innehade arrendet under Hegardts änka, den stridbara Liboria von Corsvanten, t o m 1747.

Innehåll

Enskiftet 1799

Enligt Björkelund tycks det 1662 ha funnits tre gårdar i byn. Störst var Källbymölla om ett hemman. En gård om 1/2 hemman hade tidigare tillhört Altar Sacerdotum vid domkyrkan, men innehades 1662 av Anders Persson. Den tredje gården bestod av 1/4 hemman. Därtill fanns ett par obebyggda ägor.

Under senare delen av 1700-talet förvärvade ägaren till S:t Peters Klosters och Trollebergs säterier hela Källby utom den s k Scholæ jorden. Ägorna låg då sammanblandade i ett vångalag, men på begäran av säteriets ägare enskiftades Källby 1799 varvid Scholæ jorden bröts ut och samlades i ett skifte närmast staden.

Skifteskartan 1799 är också den äldsta kända kartan över Källby. Där ligger själva bytomten intill en större uppdämning av ån. Från staden leder en mindre landsväg ned till byn och fortsätter sedan på dämmet snett över ån. På kartan är också en rätning av vägen inlagd. Närmast dämmet ligger den trelängade mjölnaregården med vattenkvarnen. Till kvarngården hörde också ett mindre jordområde på andra sidan ån. Sammanbyggd med kvarngården låg en större fyrlängad gård som delades av två brukare. Tillsammans arrenderade de en dryg 1/3 av säteriets mark i byn. Lite vid sidan om låg en mindre gård som innehades av husman Hans Svensson. På allmänningen intill byvägen låg ett litet hus, förmodligen en brytestuga för linberedning. Vid skiftet lades den nordöstra delen av byns marker ut till 16 smålotter för husmännen i Klosterhusen, och marken väster därom till 13 något större lotter för säteriets husmän i Värpinge, Flackarp och Kyrkoledshusen. Vem som tänktes arrendera den sydöstra delen av byns marker framgår inte av skifteshandlingarna. Bland markerna nämns också den Otterströmska och den Lundbergska jorden, namn som förmodligen minner om tidigare ägare.

Scholægrunden och Stattena

Skoljorden var en löningsjord åt rektorn, läraren och kantorn vid Katedralskolan. Jorden nämns första gången 1692, och troligen är det en gammal altarstiftelse vid domkyrkan som efter reformationen anslagits för det nya ändamålet. Det kan dock inte uteslutas att jorden skänkts till skolan redan under medeltiden. Vanligen arrenderades jorden av Källbymöllaren, vilket 1746 ledde till en längre tvist om äganderätten till jorden mellan Katedralskolans lärare och möllans ägare, Liboria von Corsvanten.

Vid enskiftet 1799 samlades skolans lotter ihop på den del av Källbys marker som låg närmast staden. Det var ett triangulärt område, ungefär motsvarande den plats där ishallen ligger idag. Samma år delades skoljorden i tre lika delar, en till var och en av de tre lärarna. De två västligaste lotterna fick en arrendator 1827, och i husförhörslängderna anges arrendator Nils Olsson som boende där sedan 1831, och då måste gården rimligtvis vara uppförd. Från 1877 finns gården omtalad som Stattena (=stå ensam), vilket har gett namn åt Stattenavägen. 1950/51 sålde Lunds stiftsnämnd, som då förvaltade de fd löningsjordarna, Skolejorden till Lunds stad. Byggnaderna, som tillhörde arrendatorn, löstes in 1955. Logbyggnaden hade då brunnit ned, men de övriga byggnaderna tycks ett tag ha hyrts av Lunds Hyrverks Förenings åkeri. De kvarvarande byggnaderna revs 1974.

Källby under 1800-talet

Då hela byn lydde under S:t Peters Klosters Säteri (förutom Skoljorden, som här lämnas därhän) är det svårt att finna äldre uppgifter om bebyggelsen. En viss ledning ger dock husförhörslängderna. Enligt dem tycks antalet hushåll i byn ha börjat öka omkring 1820. Ökningen fortsatte successivt till omkring 1860, då det fanns ca 14 hushåll i Källby. Det var mjölnaren och två "åbor", som väl brukade den gamla dubbelgårdens marker. Därtill fanns det åtta "husmän" som kan ha brukat större eller mindre lotter i byn. Där fanns också en rotesoldat samt ytterligare ett par hushåll som troligen inte hade någon jord. Där den 1855-56 byggda järnvägen korsade vägen mot Värpinge låg också en banvaktstuga. Efter 1860 tycks antalet hushåll i byn ha hållit sig tämligen konstant långt in på 1900-talet.

Källby 1908-09

Någon 1800-talskarta över Källby har inte påträffats, men en karta 1908 ger en god bild av byn. Ett par syneprotokoll från 1909 ger också en detaljerad beskrivning av gårdarna på bytomten. Tvärs över byns marker skar den 1856 färdigställda järnvägen, vilket har påverkat arronderingen. Trots det kan 1799 års indelning av marken till delar ännu skönjas. Markvägen mot Värpinge som förr slingrade sig från bytomten mot nordväst har gjorts snörrät och möter vägen mot Lund en bit utanför byn. Längs vägen låg ett antal gårdar, och på en mindre sträcka fanns en parallellväg med ytterligare ett par gårdar. Förutom två områden, i det nordöstra respektive det nordvästra hörnet, brukades alla byns marker av invånare i Källby.

Totalt fanns i byn 14 bebyggda tomter, varav sex var gårdar med tillhörande odlingsarealer. Tre av gårdarna väster om järnvägen hade vardera två bebyggda tomter. Om det beror på gårdssammanslagningar, eller om det rör sig om undantagsstugor, skall här vara osagt. På bytomten låg tre bostadshus utan odlingsmark, och i vinkeln mellan vägarna mot Lund och Värpinge låg ytterligare två.

På bytomten låg kvarngården kvar på sin gamla plats. Möllan var i drift till omkring 1900, men i samband med dikningsföretag längs med Höjeå rensades ån varvid dammarna till såväl Höjebromölla som Källbymölla löstes in och raserades. En mindre byggnad, som kan vara kvarnhuset, låg kvar in på 60-talet. Boningshuset var uppfört i korsvirke med halmtak. I dess ena del fanns tre boningsrum, och närmast vagnporten en drängkammare. På andra sidan porten låg hönshus och kök med en bakugn. Ekonomibyggnaderna hade i början av 1800-talet ersatts av en ny på andra sidan vägen. Även den var uppförd i korsvirke med halmtak och var inredd till stall, fähus och loge.

Dubbelgården som 1799 låg intill möllaregården delades förmodligen någon gång i början av 1800-talet. Den ena halvan fick nya byggnader omedelbart norr om den gamla tomtplatsen. Det var en fyrlängad gård med halmtak, uppförd i korsvirke med fyllning av råsten och lerklining. I den västra längan fanns bostaden, en inkörsport och svinhuset. Den norra längan var delvis brädbeklädd och inrymde kostall med tretton platser, loggolv, stall med fyra spiltor och en huggebod. I den östra längan, som var den största, fanns logen. I den södra längan, som inte slöt sin sida av gårdsplanen, fanns får- och hönshus. Gården, som är den som skildrades i inledningens citat, revs delvis omkring 1930 och var helt utplånad 1961.

Den andra delen av dubbelgården flyttades enligt uppgift ut på markerna 1850, och fick sin plats väster om järnvägen (senare stg 1290). Gården hade ett friliggande boningshus med ekonomibyggnaderna i ett U väster därom, och synes ha varit uppförd huvudsakligen i tegel. Byggnaderna revs av staden 1969. Gården hade då sedan 1700-talets slut brukats av en släkt i fem generationer.

Staden tar över

Efter greve Axel Trolle-Wachtmeisters död överförde arvingarna 1909 säteriets mark på Fastighetsaktiebolaget S:t Peders Kloster (från 1929 Fastighetsbolaget S:t Peders Kloster, Trolle-Wachtmeister). Bolagets syfte var att sälja tomtmark, och 1924-30 friköpte också fyra av husägarna i Källby sina tomter. Därefter kom Lunds stad att successivt köpa upp all bolagets mark i Källby. Staden har också förvärvat tre av de fyra friköpta tomterna.

För Källby vattenverks räkning hade staden 1906 köpt en mindre tomt i Källby, men de första större markförvärven skedde inför byggandet av reningsverket, då staden 1929 köpte en dryg tredjedel av Källbys marker. Området som låg omedelbart väster om Malmöjärnvägen var betydligt större än vad som behövdes för reningsverket, men det ansågs fördelaktigt att ha tillgång till ett större område för att där kunna utnyttja slammet som gödningsmedel. Med i köpet följde en gård (fd stg 1290) med boningshus, svinhus, ko- och häststall och loge.

I april 1938 beslutade stadsfullmäktige att den norra delen av stadens mark i Källby samt en del av Rådmansvången norr därom skulle läggas ut till industriområde. Beslutet togs utan sedvanlig stadsplaneprövning, och brådskan förklaras av att staden samtidigt överlät större delen av området till Åkerlund & Rausing, som fick marken gratis. Kommunen bekostade också vägar, ledningar och spåranslutning. Ett mindre bostadshus (Källbymölla 1⁴), som hamnat inom det nya industriområdet, inköptes samma år och revs strax därefter.

1939-40 förvärvade staden ytterligare mark i Källby för utvidgning av industriområdet och vattenverket, och med ett större markköp 1943 hade staden köpt i stort sett all mark väster om järnvägen. Den resterande delen av Källby, omfattande marken öster om järnvägen och den gamla byplatsen, köpte staden 1957. I köpet ingick också den s k Klostergården. Marken hade staden försökt förvärva sedan 1945, men hade inte tidigare kunnat komma överens med Fastighetsbolaget om villkoren. Där uppfördes 1962-65 bostadsbebyggelsen inom stadsdelen Klostergården, och 1966 stod också centrumanläggningen klar.

Avloppsverket

Lomma municipalsamhälle hade 1905 klagat hos länsstyrelsen över det stinkande åvattnet. Allt Lunds kloakvatten rann då ut i Höjeå genom två öppna kloakdiken med ett par översilningsängar som enda rening. Länsstyrelsen lät dock saken bero. Nya klagomål kom 1915 då utsläpp från Hildisch garveri inne i staden hade lett till en mjältbrandsepidemi bland boskapen utmed ån. Även den gången lyckades dock Lund undvika krav om rening av avloppsvattnet. Sedan fiskeriintendenten hade rapporterat en fiskdöd 1919 i Höjeås nedre lopp skred dock länsstyrelsen så sakta till aktion, och 1922 ålades staden att inom 3½ år sluta med utsläppen i ån. Genom återkommande ansökningar om uppskov lyckades dock staden dra ut på ärendet i några år. En utredning av VBB 1925 ansåg att avloppsfrågan skulle lösas genom att kloakvattnet i en ledning leddes direkt ut i Öresund. Det var nog tack vare stadsingenjör Magnus Wennström som man dock i stället beslutade att bygga ett reningsverk i Källby. Arbetena påbörjades 1929, och fortsatte med successiva utbyggnader under hela 30-talet.

Källby idag

Av Källbys äldre bebyggelse återstår idag endast bostadshuset på den enda tomt som staden inte lyckades köpa (Klostergården 2:2). Det är en liten 1800-talslänga, förmodligen i korsvirke, belägen i hörnet mellan vägarna mot Lund och Värpinge. De sista av de övriga byggnaderna försvann under 60-talet i samband med utbyggnaden av stadsdelen Klostergården. Man planerade då också att omvandla Höjeås dalgång till ett rekreationsområde. I det sammanhanget fanns också planer på att renovera Möllaregårdens gamla uthuslänga i korsvirke som låg alldeles intill vägen. Även denna revs dock 1969. Av byn finns idag en del av den grusade landsvägen kvar. Från Klostergården går den ned förbi den gamla bytomten, över kvarndämmet och vidare mot Flackarp. Vid bytomten kantas vägen av väldiga pilar, och by tomten markeras också av de förvildade trädgårdarna. Även den grusade vägen mot Värpinge finns kvar i sitt gamla läge.

Litteratur

  • Björkelund 1937
  • Jeansson 1965
  • Lundberg 1995

Bevaringssynpunkter

Inom Höjeådalgången finns rikligt med förhistoriska lämningar och Källbys gamla marker bör i sin helhet betraktas som ett fornlämningsområde.

  • Väsentligt är den att gamla byvägen bibehålls i sin nuvarande utformning. Bytomten bör fredas och eventuella ingrepp ske med utgångspunkten att platsens karaktär av bytomt skall markeras.
  • Positivt är om den gamla kvarndammen kan återställas, men i övrigt bör ingrepp i ån inte göras i anslutning till byn.
Foto troligen strax före 1900, A W Rahmn/Kulturen.
Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda