Jutahusen med omgivningar

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
Jutahusen med omgivningar
Prästelyckan, Möllarelyckan och S:t Månslyckan 1704. Överst Trollebergsvägen, t h stadsvallen och t v vägen som motsvarar Rådmansgatan och dess förlängning ned mot Stattenavägen.
Prästelyckan, Möllarelyckan och S:t Månslyckan 1788. Överst Trollebergsvägen, t h stadsvallen och t v vägen som motsvarar Rådmansgatan och dess förlängning ned mot Stattenavägen. 1788 har södra delen av Möllarelyckan införlivats med S:t Månslyckan.
Prästelyckan, Möllarelyckan och S:t Månslyckan 1876. Överst Trollebergsvägen, t h stadsvallen och t v vägen som motsvarar Rådmansgatan och dess förlängning ned mot Stattenavägen. På 1876 års karta har Svanevägen prickats in snett över de tre lyckorna.
Nuvarande Rådmansgatan och Jutamöllan från söder. Målning, foto Kulturen.
Del av stadsplaneförslag för bl a Jutahusen. A B Jakobsson 1906. Lunds Lantmäteri A 81.
Idrottsgatan från söder. Foto Ragnar Blomqvist 1927/Kulturen.
Bryggarevagnen, troligen i Jutahusen/Kulturen
Kvarnvingen 1
Foten 4 och 5
Trollebergsvägen

Det här behandlade området ligger omedelbart utanför den medeltida vallen och på 1704 års karta motsvaras det ungefärligen av ett sammanhängande uppodlat område som var uppdelat i tre lyckor. I öster gränsade det till stadsvallen, som skar genom det nuvarande kv Gasverket från dess sydöstra hörn och nästan rakt norrut genom det stora hyreshuset vid Trollebergsvägen. Fram till 1982 markerades läget av en fastighetsgräns och in på 1940-talet stod där en rad kastanjer som planterats då vallen under 1800-talets förra del lagts ut till promenadstråk. I norr begränsas området av Trollebergsvägen, Lunds gamla västra utfart mot Lomma och Värpinge, och det är de bägge orterna som i äldre tid normalt gav vägen dess namn. På en karta 1913 kallades den för Västra Förstadsgatan och först 1923 dyker det nuvarande namnet upp. I äldre tid har namnet Trollebergsvägen emellanåt avsett en del av den nuvarande Rådmansgatan, som utgör områdets avgränsning mot väster. Fram till 1947 fortsatte Rådmansgatan söderut, tvärs över järnvägen, och övergick sedan i Stattenavägen. Möllaresträtet var förr den vanliga benämningen på Rådmansgatans norra del. I söder gränsade området till ett mindre stycke av stadens gemensamma fäladsmark. Över fäladsstycket drogs 1856 järnvägen fram och den del av stycket som hamnade nordväst om järnvägen förenades så småningom med S:t Månslyckan.

Väster om Rådmansgatan bredde Rådmansvången ut sig, och av den har här en mindre del omfattande koloniområdet Haga och kv Uppfinnaren med Polhemskolan tagits med. Rådmansvången ägdes av staden vilket är orsaken till att den kom att utnyttjas för en del allmännyttiga inrättningar.

Som nämnts bestod det sammanhängande området av tre separata lyckor.

Innehåll

S:t Peters Klosters Prästelycka

Lyckan var den största inom området och gick även under namnet Klosterlyckan eller bara Prästelyckan. Den omfattade större delen av kv Gasverket samt kv Pastor Svane och tomterna öster därom. Marken hade ägts av Philippa Matsdotter men inköptes 31 december 1630 av S:t Peters Klosters och Norra Nöbbelövs pastorat för att tjäna som löningsjord åt prästen, dvs prästens lön utgjordes till delar av de inkomster han kunde erhålla från jorden. Till en början torde prästen ha brukat marken själv med hjälp av sitt folk, men under senare delen av 1800-talet arrenderades marken istället ut. Snett över Prästelyckan har Svanevägen dragits fram. Den finns inprickad på 1876 års karta men lades förmodligen ut först något senare. Lunds stad bytte 1961 till sig merparten av Prästelyckan mot ett par jordbruksfastigheter i Stångby, vilka av kyrkorådet framöver skulle förvaltas som en "prästlönetillgång". Inom det nordöstra hörnet av Prästelyckan har det påträffats ett mindre antal gravar, merparten efter halshuggna personer. Gravarnas ålder går ej att avgöra, men rimligtvis har de tillkommit innan marken blev löningsjord.

Prästelyckan omgavs på alla sidor av stadsjord, men då lyckan ägdes av S:t Peters Kloster fördes den till dess församling. Då staden sedan 1886 arrenderat en del av Prästelyckan för en utvidgning av Gasverket medförde detta att en del av Lunds gasverk låg i en annan kommun. Först 1914 inkorporerades Prästelyckan tillsammans med de övriga delarna av S:t Peters Klosters församling med Lund.

Sankt Månslyckan

Lyckan låg omedelbart söder om Prästelyckan och dess västgräns utgjorde en förlängning av Prästelyckans västgräns. Namnet har lyckan fått efter S:t Måns kyrka som låg i jämnhöjd med lyckan på andra sidan av vallen. Ifall det funnits någon ägokoppling mellan de båda eller om det bara är närheten som har givit upphov till namnet är okänt. År 1704 ägdes lyckan av rådman Lang. Lyckan utökades västerut, fram till Rådmansgatan, sedan den dåvarande ägaren, bryggare Åke Lundgren, under 1700-talets senare del även förvärvat sydspetsen av Mårten Möllares lycka. Därefter kom den att bära dubbelnamnet S:t Månslyckan och/eller Möllestycket. Genom avstyckningar 1839 och 1844 styckades lyckan upp i tre delar som så småningom fick beteckningarna S:t Månslyckan 2-4. S:t Månslyckan 1 längst i söder är senare tillkommen och utgjorde egentligen en del av stadens gemensamma fäladsmark. Under senare delen av 1800-talet fanns det ofta en nära koppling mellan ägarna till Jutamöllan och S:t Månslyckan.

Mårten Möllares lycka - Jutamöllan

Lyckan bestod av ett nord-sydligt jordstycke väster om Präste- och S:t Månslyckan. På 1704 års karta är den uppkallad efter sin dåvarande ägare Mårten Möllare. I väster gränsade lyckan till ett stråk med fäladsmark utmed nuvarande Rådmansgatan. Möllan var en skattelagd väderkvarn och 1704 en av stadens två väderkvarnar. Förmodligen är det den kvarnen som skymtar i bakgrunden på Erik Dahlbergs teckning över 3:e aktionen i slaget vid Lund 1676. Mjölnaregården var 1704 en av de mycket få bebyggda tomterna utanför stadskärnan, och låg i lyckans nordvästra hörn, nu hörnet Trollebergsvägen-Rådmansgatan. Liksom Lunds övriga väderkvarnar under 1700-talet hade möllan inte placerats inne på mjölnarens egen fastighet utan precis utanför, ute på den staden tillhöriga fäladsmarken, nu motsvarande kv Sparken 1.

Namnet Jutamöllan finns först belagt 1819 (senare även stavat Juda-, Jyda-, Gjuta-, och Guta-) och syftade på en tidigare ägare. Med Jyde avsågs en person från Jylland eller Danmark i allmänhet. Även namnet Klostermöllan förekommer. Kvarnen innehades 1740 av professor von Döbeln. Därefter följer ett hopp i ägarelängden som sedan lyder:

  • Pehr Andersson
  • 1819 drängen Sven Haraldsson
  • 1825 drängen Sjune Jönsson
  • 1832 möllesvennen Anders Bengtsson
  • 1841 fanjunkare J A Bergman
  • 1842 sergeant Frans J Berghammar (inköpt på executiv auktion efter brodern)
  • 1843 lantbrukare Carl Fr. Jungbeck
  • 1844 möllare Anders Christoffersson
  • 1850 husägare Per Åkesson, sålt till dottern
  • 1886 ogifta jungfrun Johanna Persson, senare gift Palmqvist

Som nämnts styckades lyckans södra del av under 1700-talets senare del och förenades istället med S:t Månslyckan. Ytterligare en del av Möllarelyckan med ett hus tycks ha sålts ifrån senast 1815. När drängen Sjune Jönsson 1832 sålde kvarnen ingick förutom själva Mölleplatsen endast en drygt 10 meter bred jordremsa, förmodligen längs med lyckans nya sydgräns. Den nästa möllaren köpte dock redan 1837 tillbaka "vid Gutamöllan belägna åbyggnader", men först 1850 förenades möllan åter med Möllarelyckan då Per Åkesson köpte såväl kvarnen som den del av lyckan som inte under mellantiden hade styckats upp i tomter. Hans dotter kom senare att bli kvarnens siste ägare. En uppstyckning av hela området i byggnadstomter påbörjades 1897 och även möllan fick lämna plats åt ett nytt bostadshus, färdigställt 1902. Möllaregården som låg uppe vid Trollebergsvägen skildras utförligare i beskrivningen av kvarteret Bollen.

Jutahusen

Omedelbart öster om Möllaregården låg enligt 1788 års karta en vinkelbyggnad tillhörig mjölnaren. Senast 1815, troligen tidigare, tycks huset ha styckats av från möllan. Inom området bodde nämligen 1810 11 personer fördelade på tre hushåll: möllaren i Jutamöllan; en f d möllare, troligen i det avstyckade huset, och en timmergesäll, förmodligen i Båtsmanshuset, se nedan. Av ett köpebrev 1835 framgår det att vinkelbyggnaden då styckats upp i minst två delar. Till en början kallades byggnaden för "ett hus vid Gutamöllan", men 1844 nämns det för första gången Jutahuset.

Tomten förtätades successivt tills där på 1860-talet låg fyra-fem bostadshus kring en gemensam gårdsplan. Efterhand styckades husen upp i allt mindre delar och 1876 var tomten indelad i nio fastigheter, en del endast bestående av ett par rum i ett hus. Husen revs 1932.

Jutahusen kom dock att beteckna betydligt fler byggnader. Som nämnts avskildes 1832 merparten av Jutamöllans marker från själva väderkvarnen. Marken köptes 1840 av drängen Sven Svensson som fram till 1846 lät stycka av och sälja fem byggnadstomter längs med Trollebergsvägen, nu motsvarande norra delen av kv Jutahusen. Vid försäljningen var tomterna längst i väster redan bebyggda medan de östra bebyggdes strax därefter. Liksom det ursprungliga Jutahuset förtätades området snabbt och de bägge större tomterna delades under 1850-talet upp i vardera fyra mindre tomter.

Den 5 juli 1881 kom elden lös i Jutahusen. Branden blev omfattande men i Lunds Weckoblads nästkommande nummer den 7 juli 1881 blev det bara några rader:

"Vådeld förstörde i Tisdags fm en del af de gamla, små och bräckliga bostäderna i de s.k. Jutahusen strax vid Vester tull. Huru elden uppkommit är ej kändt, men antages ett bristfälligt skorstensrör ha föranledt den. Det dröjde ej länge efter det eld först visade sig, innan på en gång 7 á 8 st. af de hopgyttrade husen, som bestodo af halmtäckta korsverksbyggnader, stodo i ljus låga, och den raskhet, hvarmed elden begränsades i den nära på sammanhängande husraden förtjenar allt erkännande. Genom olyckan blefvo 30-40 personer husvilla, hvarjemte flertalet förlorade det mesta af sitt oassurerade bohag." Det var bebyggelsen inom nuvarande kv Jutahusen som brann upp, medan husen längre västerut klarade sig. Branden medförde en reglering av bebyggelsen och de små tomtdelarna slogs åter samman. Återuppbyggnaden gick raskt och i september samma år fanns där den enhetliga rad med fyra envåningshus i tegel som ännu finns kvar. Även om det fortfarande var en utpräglad småfolksbebyggelse var de nya husen av en betydligt högre kvalité än de tidigare.

Till Jutahusen räknades ofta även de s k Båtsmanshusen, en husklunga väster om Rådmansgatan inom Polhemskolans nuvarande tomt, trots att de egentligen inte hörde dit. Bebyggelsen som låg på ofri grund hade i huvudsak tillkommit under 1800-talets första hälft. Den bestod av en stor mängd mycket små, sammanbyggda hus, enligt 1876 års karta då uppdelade på 21 tomter. Se vidare historiken för kv Uppfinnaren.

Jutahusen utgjorde en utpräglad småfolksbebyggelse. Flertalet av husen var små och enkla och den helt dominerande titeln bland fastighetsägarna var arbetskarl. I Lunds brottsstatistik från 1883 (vari även fylleriförseelser ingår) intog personer från Jutahusen en framträdande plats, tio år senare hade de dock bättrat sig betydligt. Även inom Jutahusen fanns det en klar social skiktning. På 1860-talet bodde det inom hela området ca 245 personer. Överklassen inom befolkningen utgjordes av möllaren och två grovbrödsbagare som hade varsin piga. De bodde alla i husraden utmed Trollebergsvägen där det även fanns en del hantverkare. Husklungan inom kv Uppfinnaren stod tydligt lägre på den sociala skalan. I en artikel har C G Brodén skildrat miljön vid tiden för sekelskiftet: Där "låg en rad gamla envånings- och enfamiljshus med små täppor på baksidan. I huset längst upp mot Trollebergsvägen bodde mamsell E. med sina inackorderingar av lätta gardet - och de gåvo alltid rikliga drickspengar när man gick ärenden åt dem. Denna husrada låg långt under vägens nivå; om vintrarna voro husen halvt översnöade och efter kraftigt och långvarigt regn förekom översvämningar." Troligen avser de berättelser om Jutahusen som Sven B Ek återgett i boken "Nöden i Lund" samma husklunga. Där berättas det att det bodde mycket fattigt folk i Jutahusen och att husen hade jordgolv.

"Det var en samling små hus ungefär i stil med den gamla byn Värpinge lite längre ut. I dessa s k Jutahusen bodde många sköna flickor, de flesta av utländsk härkomst. (...) Det var många mäns eldorado på den tiden. Det var Lunds glädjekvarter (...). Flickorna var riktiga skönheter men de ägde ej tillträde till Folkets park." (Där "offentliga flickor" enligt stadgarna var portförbjudna).

En ljusare bild lämnas i en intervju i SDS 11 juli 1987 där husen i kv Bollen beskrivs. "Hos farmor och farfar var det en idyll. De hade mycket svårt att förstå varför husen skulle rivas. Farmor tyckte om att tapetsera och höll så fint. Men visst var det enkelt. Vasken i köket var av trä och det fanns nergång till källaren med stampat jordgolv. En trappa upp hade de ett rum som bara kunde användas på sommaren".

Avstyckningarna tar fart

Avstyckningarna till byggnadstomter tog fart ungefär samtidigt inom två olika delar av det här behandlade området. Först ut var kyrkoherden P A Berggren som från Prästelyckan, troligen 1896-97, lät stycka av sex byggnadstomter utmed Trollebergsvägen. Tomterna arrenderades ut och bebyggdes med sex mindre, friliggande hyreshus.

Kanske var det detta som inspirerade makarna Palmqvist. Ogifta jungfrun Johanna Persson hade 1886 köpt Jutamöllan med tillhörande mark av sin far. I mjölnaregården fanns 1889 en butik inredd. Hon gifte sig med snickaren Per Jakobsson Palmqvist som sedan titulerade sig handlare. År 1897 lät makarna stycka av en tomt uppe vid Trollebergsvägen. Den utgjordes av en del av den gamla mjölnaregården samt en mindre grannfastighet makarna inköpt för ändamålet. I kontraktet förutsattes det att köparna skulle bygga ett nytt hus, vilket också skedde. Resten av området var dock svårare att exploatera då det avgränsades från Trollebergsvägen av en sammanhängande husrad och den enda möjliga tillfarten var ifrån den blivande Rådmansgatan i väster, längst bort från staden. Dit förlades också nästa tomt som styckades av 1898 (kv Bollen 10). Att huset inte orienterades mot Rådmansgatan utan mot den då ännu icke existerande Jutahusgatan visar dock att man hade en klar uppfattning om vad som komma skulle. Ar 1899 lyckades Palmqvist förvärva ett av småhusen uppe vid Trollebergsvägen, vilket revs. Detta möjliggjorde utläggandet av Idrottsgatan som tillsammans med Jutahusgatan i form av ett kryss skulle indela området. Därefter gick tomtförsäljningen snabbt och 1903 var alla tomterna sålda. Palmqvist tycks redan från början ha arbetat efter en bestämd plan. Han såg även till att gatorna lades ut med en tillräcklig bredd och att avlopp anordnades med täckta avloppsrör. Överhuvudtaget tycks Palmqvist ha varit mån om att få till stånd en prydlig stadsdel.

Marken planläggs - inte

Till en början intog stadens myndigheter en förhållandevis generös attityd gentemot den oplanerade bebyggelsen. En ansökan från 12 fastighetsägare 1899 om att få en gaslykta i Möllestråket (nu Rådmansgatan) bifölls och 1900 fick fastigheterna längs Jutahusgatan och Idrottsgatans norra del koppla in sig på stadens gas- och vattenledningsnät, naturligtvis mot bestridande av kostnaderna. Tidigt hade disponent F A Böckman förespråkat att området skulle få ordentliga sanitära förhållanden och år 1900 motionerade han om att området skulle stadsplaneläggas:

"Då en liflig byggnadsverksamhet sedan någon tid eger rum på det närmast söder om de s k Jutahusen varande området, så att för närvarande en hel liten stadsdel där uppstått, torde det vara skäl, att staden ingriper reglerande i denna byggnadsverksamhet. Denna har visserligen hittills försiggått efter en bestämd plan så att ordentliga gator blifvit utstakade, men en förändring häruti kan när som helst inträda, så att byggnader kunna uppstå, hvilka blifva i hög grad hinderliga för en framtida reglering. (...) Det kan ock ifrågasättas, huruvida ett så stort bebygdt område i stadens omedelbara närhet kunde lemnas utan polisbevakning, hvilken förutsätter en ordentlig belysning, samt huruvida ej de sanitära fördelarna af godt dricksvatten och kloakledningar därstädes kunna för staden i sin helhet vara af sådan vigt, att de bör af den samma bekostas, äfven utan att området är intaget i stadsplanen".

Byggnadsnämnden tog sig an uppgiften och upprättade ett planförslag som även omfattade Prästelyckan, vilken då ingick i S:t Peters Klosters församling. Framför allt var det planläggningen av den obebyggda marken i Prästelyckan som intresserade byggnadsnämnder, och man hyste hopp om dess snara inkorporering med staden. När det visade sig att så inte var fallet tappade man intresset för planen i sin helhet. Det ansågs olämpligt att planlägga mark som inte låg i direkt anslutning till tidigare stadsplanelagt område. Dessutom fanns det tillräckligt med byggbara tomter inne i stadskärnan och nybebyggelsen i Jutahusen artade sig så väl att den inte behövde regleras i någon plan. I bakgrunden fanns nog också en oro för att staden skulle drabbas av kostnader för huvudledningar, gatubelysning och polisbevakning. Motionen avslogs 1902 av stadsfullmäktige.

Under tiden stadsplanearbetet pågick hade ytterligare en fastighetsägare börjat stycka upp sitt markinnehav till byggnadstomter. S:t Månslyckan 3 omedelbart söder om Jutamöllans marker (nu motsvarande kv Väderkvarnen och Kvarnvingen) hade 1888 köpts av husägaren J F Eskilsson. Åren 1901-02 styckade han av sex tomter utmed blivande Rådmansgatan och Möllegatan, men när de nyblivna fastighetsägarna 1903 anhöll om att stadens vattenledningsnät även skulle utsträckas till deras fastigheter fick de nej med hänvisning till att området inte var stadsplanelagt. Förmodligen var det detta som tills vidare satte stopp för Eskilssons fortsatta tomtförsäljningar.

Stinkande lukt och flugor

Bland fastighetsägarna inom Jutahusens nybyggda delar uppstod det snart klagomål på de sanitära förhållandena inom de äldre delarna, och 1905 begärde man i en skrivelse till drätselkontoret att det öppna kloakdike som gick över stadens mark i gränsen till Rådmansvången, och som mottog spillvattnet från Båtsmanshusen inom nuvarande kv Uppfinnaren, skulle ersättas med kloakrör.

"Därför att af denna grop särskildt under sommaren uppstår en osund och stinkande luckt. Samma missförhållande uppstår äfven af den sophög som Lunds stads renhållningsvärck har upplagt på stadens rådmansjordar, hvarför vi vördsamt anhåller om att nemnda hög nu innan sommaren tillstundas, blir flyttad eller borttagen. Ty af neda sophög och åfvannemda gropar uppstår under en mängd flugor som kunna bidraga till smittsamma sjukdommars spridande och kan medföra andra för helsan skadliga emnen".

Dessutom ville man ha fyra nya gatlyktor. Sophögen flyttades, men staden nöjde sig med att uppmana sin arrendator att rensa avloppsdiket, och ville man ha gatlyktor fick man betala dem själv.

På drätselkammarens sammanträde tog dock disponent Böckman chansen och föreslog återigen att området skulle stadsplaneläggas. Denna gång fick han gehör för sin åsikt och 1906 kunde stadsfullmäktige anta ett nyupprättat planförslag.

Förutom Jutahusområdet omfattade planen Idrottsplatsen och kv Kilen norr om Trollebergsvägen, samt Prennelyckan söder om Södra Esplanaden. För Jutahusen innebar planen mest en bekräftelse av befintliga förhållanden. Man tänkte sig dock att Kanikgatan skulle förlängas upp genom Prästelyckan, fram till Trollebergsvägen, vilket skulle medföra en viss utökning österut av framför allt kv Sparken. Även Jutahusgatan skulle förlängas österut, genom Prästelyckan. Det stora ingreppet var dock att ett järnvägsspår, på bägge sidor omgivet av gator, i en båge skulle dras igenom området. Tanken var att Hardebergajärnvägen längre söderut skulle korsa stambanan och därefter på stambanans västra sida dras upp till Lunds C. Spåret blev aldrig av men ännu minner fastighetsindelningen inom S:t Månslyckans koloniområde och kv Kvarnvingens snett avskurna kvartershörn om planerna. Efter det att stadsplanen antagits och fastighetsägarna fått rätt att ansluta sig till det kommunala vattnet kom åter byggnadsverksamheten i gång inom S:t Månslyckan. 1906-08 bebyggdes sju tomter och därmed var området i stort sett färdigbebyggt.

Bebyggelse och byggherrar

När det första huset (kv Bollen 10) vid de nyanlagda gatorna inom Jutamöllans marker uppfördes 1899 placerades det friliggande på tomten och fick fasader i gult tegel. Till utseendet påminner det om hus som samtidigt uppfördes i Lilla Råby. Därefter fick bebyggelsen en betydligt mera stadsmässig karaktär. Husen placerades med den ena eller bägge gavlarna i tomtgräns så att sammanhängande husrader uppstod. Det mera påkostade röda, maskinslagna teglet blev allenarådande i gatufasaderna. Det sista huset (kv Foten 8) som uppfördes 1903-04 putsades dock. Trots att bebyggelsen låg utanför planlagt område följdes byggnadsstadgans krav om att alla hörnhus skulle förses med snett avskurna kvartershörn.

Bebyggelsen bestod av 1 1/2-planshus, med fyra små lägenheter, eller lite större tvåvåningshus. De flesta husen uppfördes av olika byggnadshantverkare men bland byggherrarna fanns även ett mindre antal arbetare från andra yrkeskategorier, främst metallarbetare. Närheten till Carl Holmbergs/Armaturfabriken och Lunds Mekaniska verkstad gjorde att metallarbetarna utgjorde ett betydande inslag i befolkningen. De var också drivande vid uppförandet av Tolvmannahuset i kv Sparken 1902, enligt uppgift Lunds första bostadsförening.

Bebyggelsen inom S:t Månslyckan 3 (kv Väderkvarnen och Kvarnvingen) fick till en början en snarlik utformning. Längs Mölle- och Rådmansgatan byggdes 1901-02 sex 1 1/2-planshus i rött maskinslaget tegel. Fem av husen uppfördes av olika arbetare och placerades friliggande på tomterna, medan ett lite större hörnhus, uppfört av en murare, placerades med ena gaveln i tomtgränsen. Som nämnts blev det därefter ett avbrott i byggandet då staden vägrade ansluta de nya husen till vattenledningsnätet, men efter det att hindret undanröjts bebyggdes 1906-08 merparten av de resterande tomterna. Nu var det dock två- och trevåningshus som gällde och de fick en delvis ny karaktär med flitigare användning av puts och mönstermurning i fasaderna. Som byggherrar stod nu också endast byggnadshantverkare. Det känns också som om bebyggelsen har lite mera av spekulationsbyggen över sig. Det förekom oftare att byggherrarna var inblandade i flera olika byggen, och medan byggherrarna tidigare vanligtvis kom att äga sina hus under många år så blev det nu något vanligare att husen såldes kort efter färdigställandet.

Husen från perioden 1899-1905 har en mycket enhetlig karaktär med fasader i rött maskinslaget tegel. På flera av husen förekommer också ett antal karakteristiska detaljer. Det är bl a de "pagodformade" takkuporna och en speciell variant av gesims. Flera av husen har också fasader som enbart har murats av tegelstenar med kortsidan utåt. Att den säregna murningstekniken betraktats som speciellt fin framgår av att den i flera fall endast utnyttjats i gatufasaden. Husens enhetliga utseende ställer också frågan vem som styrde bebyggelsens utformning. Var det den forna markägaren, eller bedrev stadsarkitekten påtryckningar? Var det helt enkelt så att byggherrarna inspirerades av grannen eller anlitade de samma arkitekt/byggmästare?

Jutahusen en arbetarestadsdel

Jutahusen var en renodlad arbetarstadsdel. När stadsdelen 1910 var färdigbyggd bodde där 1234 personer, dvs motsvarande 6% av stadens hela befolkning! Över 80% av invånarna var nyinflyttade till Lund och en lika stor andel av männen utgjordes av industri- eller byggnadsarbetare.

Familjerna var stora och lägenheterna små. Vanligtvis bestod de av ett eller två rum och kök eller kokvrå, endast någon enstaka lägenhet var större, och hade man två rum hyrde man ofta ut det ena. Torrdass och ibland gemensamhetsdusch fanns på gårdarna. I var och varannan källare fanns det en butik eller verksamhetslokal. Även om det var trångt och ibland fattigt fanns där inte den misär som var så vanlig i äldre arbetarstadsdelar. Husen var nya och välbyggda. De höga källarna höll lägenheterna torra och de sanitära förhållandena var ordnade med avloppsledningar. Som kontrast berättade en gammal Jutahusbo om den äldre husraden i kv Uppfinnaren:

"..de kastade ut allt de hade utanför i rännstenen som de kallade det. Så bodde folk på den tiden. Och Möllarevägen gick ju neråt, och där fanns grisaburar, och råttor var där i all oändlighet."

Många av arbetarna var yrkesutbildade och betraktade sig själva som lite förmer. Det berättas också om hur personer från Nöden ansåg dem för "högfärdiga rackare".

Den stora barnmängden inom området bidrog säkert till att Klosterskolan (nu Polhemskolan) 1910-12 uppfördes omedelbart väster därom. Inte heller var det någon tillfällighet att Lunds stads andra koloniområde 1907 lades ut söder om Jutahusen. Odlingarna på kolonilotten blev för många Jutahusbor ett välkommet tillskott till hushållet.

Mot moderna tider

Till det yttre är Jutahusen sig tämligen likt. Två resttomter i kv Väderkvarnen bebyggdes på 1930-talet och 1990 en i kv Kvarnvingen. Vid Trollebergsvägen, i kv Bollen, uppfördes 1988 ett större bostadshus över tre tomter.

Familjerna som flyttade in när husen var nya var unga och barnrika. När barnen vuxit upp minskade hushållsstorlekarna och 1930 låg invånareantalet på knappt 800 personer. Kring 1950 började de ursprungliga invånarna i allt högre grad försvinna. Lägenheterna ansågs då för små för familjer och in flyttade istället ensamstående. År 1970 var invånareantalet nere i 381 personer. Dålig standard med medföljande låga hyror gjorde att 1/3 utgjordes av studenter och ungdomar mellan 20 och 29 år. På 1970-talet började man totalrenovera flera av de större hyreshusen och ofta slogs lägenheterna samman till större. Ofta betraktas de dock ännu som för små för barnfamiljer. Vid samma tid blev det dock allt vanligare att de små fyrafamiljshusen byggdes om till enfamiljsbostäder. Idag är i stort sett alla hus i Jutahusen ombyggda med varierande grad av varsamhet/hårdhänthet.

Litteratur

  • Almerud 1984
  • Blomqvist 1961

Bevaringssynpunkter

Jutahusen består idag av två delområden. Utmed Trollebergsvägen ligger en enhetlig rad med fyra envåningshus. Byggnaderna som är ifrån 1882 är de enda som återstår av den äldre bebyggelsen inom området. Dessutom utgör de det enda bevarade sammanhängande stråket av äldre bebyggelse utmed Trollebergsvägen och som sådant markerar det vägens betydelse som Lunds gamla infartsgata. Husen har därför ett betydande miljövärde.

Bostadsområdet söder därom är tillkommet under en begränsad period 1899-1909 och har en väl sammanhållen karaktär. Samtliga byggnader är i behåll och antalet senare kompletteringar är begränsat. Flertalet av byggnaderna uppvisar ett gott hantverk och i en del fall en betydande detaljrikedom. Området utgör ett intressant exempel på en "bättre" arbetarstadsdel och trots att många hus utsatts för mindre lyckade detaljförändringar som t ex fönsterbyten får området som helhet anses ha ett betydande kulturhistoriskt värde.

  • Om-, till- och eventuella nybyggnader skall i skala, färg- och materialval samt placering anpassas till den äldre bebyggelsen. Utvändig tilläggsisolering kan ej accepteras.
  • Fönster- och dörrsnickerier är viktiga element i arkitekturen. De ursprungliga bör bevaras och hållas täckmålade, vid eventuellt byte skall nya utföras lika de ursprungliga.

Speciellt för Jutahusbebyggelsen 1899-1909 gäller:

  • Sadeltaken var tidigare genomgående täckta med papp. En lätt takkonstruktion bör bibehållas, plåt utgör ett bra alternativ medan betongpannor är oacceptabla.
  • Fönsterna utgjordes ursprungligen av ospröjsade 4-luftsfönster. Idag är merparten utbytta, ofta till fönster med betydligt grövre dimensioner. De kvarvarande äldre bör bibehållas och vid förnyat utbyte av de yngre bör man återgå till den ursprungliga modellen. Fönsterna skall vara täckmålade, företrädesvis gröna eller eventuellt i gulockra eller bruna nyanser.
  • För området karaktäristiska detaljer såsom de "pagodformade" takkuporna, plåtskärmtaken med smideskonsoler över entréerna och äldre adressnummerskyltar bör bibehållas.
  • Dörröppningarna mot gatan utgör ett väsentligt inslag i såväl arkitekturen som gaturummet. Igensättning av fler dörrar kan ej accepteras. Äldre yttertrappor skall bibehållas eller vid behov ersättas av nya lika de ursprungliga.

Koloniområdena i söder har ett betydande miljövärde. Synpunkter på dessa ges på Koloniområdena S:t Månslyckan och Haga

  • Befintlig gatstensbeläggning inom norra delen av Jutahusen bör bibehållas och kompletteras på gatorna inom den södra delen.
  • För att sluta Möllegatans gaturum bör Svaneskolans skolgård avgränsas med ett spjälstaket och/eller häck. Svanevägens allé skall bibehållas och kompletteras.
  • Trollebergsvägen, Lunds gamla infartsgata från väster, har idag reducerats till en trafikteknisk apparat där en mängd olika material och lösningar har fogats samman till en tämligen förvirrande helhet (cykelbanor, parkeringsfickor, refuger, asfalt, cementplattor, stor- och smågatsten samt kullersten). Gatan bör åter ges en enhetlig arkitektonisk gestaltning.
Utsikt från Armaturfabrikens tak omkring 1900. I förgrunden Gasverket, och därbortom Svanevägen och Jutamöllan. T h bebyggelsen utmed Trollebergsvägen och möllan i Papegojelyckan. Kulturen.
Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda