Inledning till Dalby

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök

Innehåll

Ett historiskt perspektiv

År 1060 avsöndrades ur Roskilde stift två nya stift med säte i Lund respektive Dalby. Det senare omfattade då delar av Skåne samt Blekinge och Bornholm. År 1066 uppgick Dalby stift i Lunds stift.

Från denna beskrivning av Dalbys betydelse långt tillbaka i tiden följer beskrivning av delar av Dalbys bebyggelse. Syftet är att dokumentera nuvarande utseende på en del av Dalby by med dess drygt hundraåriga bebyggelsesamlingar som särskilt under 1890-talet växte och då järnvägen etablerades i Dalby.

Knutpunkt för skånska järnvägar sedan medeltiden - Trekanten

Den s k Trekanten i centrala samhället utgör medelpunkt i en radialplan, då vägarna utifrån och in i Dalby alla leder till och igenom denna plats radiellt; de skär cirkeln och fortsätter mot ett annat håll. Det är Lundavägen från väst, som fortsätter österut och leder till Torna-Hällestad. Det är Malmövägen från sydväst, som fortsätter österut mot Veberöd och Ystad, Simrishamn. Det är den nord-sydliga vägen från och till Genarp som norrut leder till Gårdstånga och Hurva, som sedan långt tillbaka har varit en viktig knutpunkt för mellersta och norra Skåne. Till denna leder också vägen från den lilla platsen utanför kyrkan och kungsgården förbi affären med anor från 1860-talet och där Lundavägen ansluter. Kartan från 1787 benämner denna som ”vägen till Hurfva”, vilket indikerar vad som vid tiden var viktiga riktmärken. Idag är detta Sandbyvägen.

Avgränsningar - transportsträckor i byn

De flesta av de undersökta husen har smalare stigar emellan sig, vilket tidigare var brukligt i småsamhällena. Där husen ligger tätt har tidigare funnits transportsträckor som vi ofta inte ser idag. Gångar mellan husen fungerade också som s k fägator, då djuren flyttades ut ur byn på bete. För bara några årtionden tillbaka var tomterna öppna, staket och avgränsningar är en sen företeelse.

Vid infarten från väster, där också prästgården ligger, utbreder sig sluttningen med den högt värderade utsikten och för kulturmiljövården en känt viktig yta att bespara från nybyggnad. Andra utblicksställen finns vid Dalby som är väl så viktiga ur kultur- och miljösynpunkt. Åt öster breder gamla hagmarker och enefälader ut sig. Synpunkter mot omfattande utbyggnad av östra Dalby har funnits tidigare. Under 1970-talet anfördes att området hör till de få delar av Romeleåsen som är oförändrade sedan 1600-talet eftersom de sedan århundraden nyttjats till betesmarker. Denna markanvändning minskar nu snabbt i takt med antalet betande djur, istället görs andra prioriteringar i hävdandet av markerna.

En mycket kortfattad jämförelse mellan denna gamla bybebyggelse och vår egen tids planerade bostadsområden visar att bebyggelsen här växte ut längs farleder och kommunikationsstråk. I dagens trafikseparerade områden skapas en mer sluten form, ofta innehållande enbart boendefunktionen. För betraktaren kan ur upplevelsesynpunkt en mer innehållsrik värld tyckas finnas bakom de gamla fasaderna, och vägarna leder vidare någon annanstans. De moderna områdena byggs som avgränsade fält ofta med en ringväg som stänger området mot yttervärlden, som ofta är angränsande bostadsområde. För den resande kan flera värden upplevas i en by där husen är placerade intill vägen.

Utveckling av stenindustrin

Vid nuvarande Pinnmöllevägen och koloniträdgårdar låg Dalby stenkross, granitindustri sedan 1933. Tidigare utgjorde platsen en äldre gårdsbebyggelse, Dalby 91:1 (äg. Nils Knutsson). Stenhuggeri fanns dock även vid Trekanten i kvarteret Vagnmakaren vid sekelskiftet 1800-1900. Det flyttade till Veberödsvägen under 1940-50-tal.

Längs gamla Veberödsvägen hade redan 1892 startats en stenkross. Från 1898 bröts där sten som, mycket tack vare den nybyggda järnvägen Malmö-Tomelilla, kom att bli till den industri som ännu idag är verksam. Teknikutveckling i metoder och utrustning under 1940-tal och några årtionden därefter effektiviserade denna industri. Då utvecklades betongmaterialet Siporex vars tillverkning hade flera hundra anställda. Tillsammans med stenindustrin under 1950- och -60-talen kom detta att trycka på expansionen av Dalby. Från att ha varit ett lokalsamhälle med intern tjänsteproduktion blev Dalby ett modernt industrisamhälle med kontakt- och försäljningsnät utåt.

Expansion under perioden 1950-1960

Utbyggnaden av bostäder var en direkt följd av industrins utveckling. Bebyggelsen i sluttningen norr om Östra Mölla, Nyvång, skapades för att åstadkomma eftertraktade bostäder för anställda vid de nämnda industrierna. Radhusen med hyreslägenheter längs Vallmovägen uppfördes av den kommunala stiftelsen Dalbybostäder. Därtill kommer ett stort antal privatägd villabebyggelse i samma område. Flertalet är byggda till en del med betongmaterialet Siporex.

Något om markförhållanden

Att gå in på skeenden angående markköp kan leda långt och kanske utanför denna kulturhistoriska inventering. Det kan dock påpekas att de gamla ägoförhållandena för en by av Dalbys storlek har varit av avgörande betydelse längre tillbaka för utvecklingen av markutnyttjande och placering av bebyggelse. Byns invånare var ju tidigt delägare i byn och marken omkring nyttjades gemensamt för djurens bete. Gårdens skattekraft angavs i mantal; en benämning som senare också kom att avse ett hemmans eller en gårds andel i byn.

Sagt om skiftenas inverkan på tidiga bybildningar

Med de olika skiftena; enskiftet, storskiftet, och tidigare solskiftet som härrör sig från ännu tidigare period, infördes bestämmelser huruvida ett hemman eller en gård alls fick delas och avsöndras. Denna gamla benämning finns kvar i fastighetsuppgifter idag och motsvarar ungefär vad man kallar avstyckning av tomter numera. Avgörande då var till stor del skatteunderlaget för den aktuella gården och strävan att inte splittra befintliga gårdar rådde länge. Den stora befolkningstillväxten och andra betydande samhällsomvandlingar under 1800-talet anses ha bidragit till att det sista laga skiftet verkligen genomfördes från 1820-talet och framåt. Det var också nu som byarna sprängdes. Gårdar flyttades ut från bybebyggelsen för att ägorna skulle samlas till enheter. ”Med byn försvann vår äldsta kulturform, äldre än staten, kyrkan och lagarna” (Åberg).

Vid enskiftet i Dalby by fick dock de gatuhus, som således låg invid gata eller väg, behålla sin placering.

Om bebyggelsens framväxt och byns betydelse

Det är oklart hur gammal bybildningen i Sverige är, men åtminstone sedan 600-talet e.Kr. anses att bebyggelsesamlingar och viss gemensam struktur har funnits. Då började åkrar plöjas och byar växa fram. De äldsta byarna har ofta namn efter stormän som man då tror har grundat en by med sin egen gård varefter bebyggelsen utökats successivt. De goda jordarna bör ha gjort att Dalby by uppstod och växte, man antar att byarna blev fler i trakter där närhet till god jord fanns.

Ut över landet låg åkrarna först glest i landskapet men med byns växande, åtföljande hemmansklyvningar och tillflyttningar togs ny jord upp. Närhet till lövskog anses också vara en förutsättning för bebyggelsen; lövtäkt till djuren förvandlade skog till äng. Ända fram till 1700-talets slut hörde lövängen nära samman med bysamhällets odlingstraditioner. ”Den gamla byn med sina säregna traditioner, sin trevnad och sin gemenskapskänsla försvann under 1800-talet, då de stora jordskiftena förödande gick fram över den svenska landsbygden.” (Åberg).

Det skedde dock inte alls genomgripande. Det är emellertid resultatet av detta som till stor del ligger till grund för dagens förhållanden då det gäller uppdelning och nyttjande av mark i landsortsamhällena.

Materialet och källorna

Då det gäller fastställande av årtal för fastigheternas tillblivelse eller snarare byggnadernas tillkomst hämtas uppgifter i arkivmaterial hos några olika myndigheter. Tingsrätternas arkiv har material som gäller lagfarter, inteckningar mm i fastigheter. Efter datorisering är detta material delvis insorterat under inskrivningsmyndigheterna i landet. För Skånes del är verksamheten numera förlagd till Hässleholm. Vad gäller motsvarande material beträffande Dalby är det nu flyttat av centraliseringsskäl till Härnösand.

I Lund finns Landsarkivet som hanterar södra Sveriges stora arkivmaterial. Därifrån kan också uppgifter angående Dalby sökas i de vanligast förekommande källorna, d v s mantalslängder, bouppteckningar, domböcker mm. Uppdelning på stad och landsbygd finns sedan de större arkivmyndigheternas tillkomst på 1600-talet. Dalby har räknats till landsbygd, sedermera Lunds. Dessvärre har i Dalby liksom i många andra orter i äldre tid bränder förekommit och ödelagt bebyggelsen. T ex har en brand i början av 1900-talet förstört flera byggnader på båda sidor Tingsgatan. Kyrkoböcker, där en stor del av eftersökt material har funnits, torde ha förvarats där. Enligt uppgift från Landsarkivet har material från åren 1805 fram till ca 1890 tillintetgjorts i brand.

Andra uppgifter om ägoförhållanden i byn som kan vara av intresse då det gäller Dalbys tidigare historia kan finnas i danska arkiv.

Slott och större gårdsenheter har egna arkivsamlingar. Dalby kungsgård innehar arkiv med uppgifter om byggnader där, om verksamhet och anställda på gården. Detta material finns nu på Landsarkivet.

Riksarkivet har numera en hel del material åtkomligt via dator. Översiktligt är detta också en källa. Dock är ännu ej det ursprungliga kartmaterialet datoriserat.

Uppgifter är således hämtade via kartor, ritningar, skrifter, några intervjuer, Lantmäteriets fastighetsdata FDS och Stadsbyggnadskontorets arkiv. Då det gäller äldre fastighetsböcker och lagfarter har Landsarkivet i Lund och Tingsrätten i Härnösand tillfrågats.

Dalby i stadsplanerings- och gestaltningsperspektiv

Då det gäller orten Dalby sett med gestaltningsmässiga perspektiv finns idag intentioner som kan studeras i material angående aktuella stadsplaner. Dalby ingår i planeringen för hela södra Sverige då det gäller infrastruktur och nätverk mellan Danmark och Sverige och därifrån i ännu vidare ringar av kontakter.

Vad angår Dalby i arkitekturhistoriskt material kan för fortsatta studier intentioner belysas från andra källor. Visst material skulle kunna utläsas i tidigare arkitekters verksamhet och eventuellt sociala ambitioner för staden Lund.

Begränsningar på grund av historisk uppdelning mellan land och stad

Svenska myndigheters uppdelning på stads- och landsbygd som funnits sedan århundraden ger i detta fall vissa begränsningar. Då Dalby har hört till landsbygden saknas vissa källor som vanligen finns i arkiven angående stadsbebyggelsen såsom en byggnads ålder och vem som byggt den.

Upplevd identitet

Den sociala sammanhållningen som skapar en vi-känsla i en ort, hemmahörighet, lokal identitet är ju något man strävar efter att med god arkitektur och planering bygga in i nya bostadsområden. Kritiken mot större stadsdelar, särskilt miljonprogrammets bostadsområden där många bostäder byggts samtidigt, handlar om detta. Man kan påstå att denna av planerare ofta eftersökta känsla på många sätt finns i Dalby.

Den stora tidsrymd som byn omspänner har skapat en mängd olika arenor där olika intressen bevakats. Se som exempel ett stort utbud av föreningar, kurser i släktforskning och lokalhistoria som återkommer årligen. Skapandet av intresseföreningar i samlad protest finns också såsom mot ”flygbuller”, vilket resulterat i bildandet av byalag.

Tydligt är att flera generationer bor kvar i byn, trots närheten till större städer och andra mindre samhällen. Hos en yngre generation finns idag en uttalad önskan om att dels kunna bo kvar och dels att skapa underlag för sammanhållande aktiviteter. Vanligare mönster är att ungdomar flyttar till större orter för studier och arbete. En snar utbyggnad av samhället lär visa om nybyggda bostäder främst går till tidigare dalbybor eller till nyinflyttare. En sammanhållning visas också i bevakningen av en begränsad utbyggnad.

Skrivet om Dalby

En hel del material i form av lokalhistoria finns om Dalby. Det finns också vetenskapliga arbeten om Dalby kyrka och kungsgård. Sammanslutningen S:t Nicolai Gille har utgivit en serie Meddelanden om varierande ämnen rörande Dalby, främst om skeenden i äldre tid. Arkeologiska fynd och sedvänjor i äldre tid har beskrivits. Gillet står också för boken ”Dalby- en bilderbok från 1900-talet”, där fotografier sammanställts vilket visar ett lokalt intresse på flera plan.

Flera akademiska arbeten finns, dels om kungsgården dels om naturförhållanden såsom om Dalby hage.

Förändring av helhetsbilden de senaste decennierna?

Många av de äldre husen tycks ha gått i arv eller överlåtits inom släkter vilket kan ha gjort att relativt litet har förändrats. Inflyttarnas värderingar angående boendet stämmer nog också med gängse tradition av småskalighet i Dalby.

Omkring 1980 var ett flertal putsade hus då hållna i grå nyanser. Idag synes vitt vara den rådande färgen vid ommålning. Även har äldre tegelfasader fått puts och målats, oftast i vitt. Även en ljust gul kulör är förekommande såsom på centrumbyggnaden som vid inventeringstillfället ommålas i denna färg. Här är den något mer dämpad, närmare ockra. Förra fasadrenoveringen på denna byggnad från 1970-tal utfördes i mitten av -90-talet, då den ursprungliga fasaden i rött tegel putsades och målades terrakottaröd. Denna färg i sin tur återkommer i Rökepipan, området från tiden bestående av parhus och marklägenheter i östra Dalby.

Från 1980 då den förra inventeringen skrevs och till idag har några byggnader rivits på grund av nybebyggelse, breddning av väg eller av andra skäl. T ex fanns då en statarbostad vid infarten till samhället söder om Lundavägen vid Kungsgårdens infart. Där har istället tillkommit en mindre enplansvilla. Hus som varit i sämre skick har också blivit underhållna och renoverade.

Då det gäller själva bykärnan har funnits diskussioner då det gällt framtiden för specifika hus. Det har hävdats att helhetsbilden förloras om man ändrar detaljer. De byggnader som har haft ett funktionellt samband måste bevaras för att helhetsbilden skall kunna förstås.

Framträdande exteriört är det äldre teglet i flera av de inventerade byggnaderna. Det lokaltillverkade dalbyteglet som har en ljust gul kulör, men kan också vara skiftande i svart. Huruvida detta beror på tidens luftföroreningar eller om teglet har haft den färgskiftningen från början har inte utrönats. Det tegel som förekommer mest är dels rött, troligen från Veberöd, utöver det gula. Tegelbruket var lokaliserat till en plats invid nuvarande stationsområde, mellan stationshus och mejeri. Av både kulturhistoriska och estetiska skäl är det därmed viktigt att dessa hus bevaras och det vackert skiftande dalbyteglet vårdas.

Under tidigare årtionden har hus som haft tegelfasad putsats av olika skäl. Det kan ha varit åtgärder beträffande renovering eller isolering som påtvingat putsningen men effekten kan även ha varit statushöjande.

Ur kulturhistorisk synpunkt är det således från och med nu viktigt att eftersträva ett bevarande av de äldre tegelfasader som finns kvar.

Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda