Galgevången

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
Galgevången
Skönadals mölla sedd från söder. Tv träden kring Villa Sunna. Foto Fick/Kulturen.
Otto Lindblads väg. Ca 1940. Foto Kulturen.

Galle Wongen nämns för första gången 1672, och 1704 hade namnet fått formen Galgevången. På 1763 års karta stavas namnet med j och den stavningen förekommer sedan sporadiskt fram till 1800-talets mitt för att därefter bli den dominerande. Förmodligen var det associationen till ordet galge som man ville undvika. På dagens officiella kartor varierar stavningen. Någon galge lär aldrig har funnits på Galgevången. Troligare är Espmans uppgift från 1784 att området fått sitt namn efter en man vid namn Tyfve Galle "som i förra tider varit egare af den mästa jorden derstädes".

Den äldsta avbildningen av Galgevången har vi i 1704 års karta. I norr begränsades området av en markväg mot Östra Torn, nuvarande Tunavägen, och i väster av en annan markväg, nuvarande Olshögsvägen. I öster gränsade vången till Östra Torns marker och Vipelyckan, medan ett stråk av fäladsmark utmed Dalbyvägen begränsade den i söder. En väg längs om rådets mittaxel motsvaras idag av Östervångsvägen. Förutom ett par stråk längs med de bäckar som genomkorsade området var huvuddelen av marken uppodlad. I Galgevången ingick också Spetelövslyckan, det område som under medeltiden varit upplåtet åt ett hospital för spetälska, se historiken för kvarteret S:t Jörgen. Galgevången var uppdelat i 36 lotter som 1704 hade 26 olika ägare. Något större samlat markinnehav fanns inte, utan de som innehade fler lotter hade dem utspridda. Markägarna var sammanslutna i ett vångalag och i en ännu bevarad skråordning meddelas det att vångabröderna den 16 oktober 1760 varit församlade för att "å nyo förfärdiga och stadfästa det Skrå, som Anno 1676 den 21 Aprilis af då warande samtelige Wånge-Bröder" antagits för att "ej någon Oordning, twist, oenighet uppkomma må". I skråordningen regleras framförallt lottägarnas skyldighet att svara för det gemensamma stängslet kring Galgevången, och inom vilka delar av året som man fick hålla betesdjur på området. Brott mot skråordningen bestraffades med böter som erlades i öl eller pengar. Nytillkomna markägare skulle också erlägga ingångsöl. Om någon vid vångabrödernas gemensamma samling "då Fri Öhl är upplagt" skulle "förordsaka Klander eller träta, dela Örfilar eller skjällord" skulle han strax lägga upp "så mycket Öhl som úti samma samling på stolen låg." Skråordningen fastställdes av magistraten "med det enda anmärkning, at som wites-böterne äro útsatta i Öhl så bör detta, såsom ledande til ett oskickeligt uppförande, så ändras, at Böterne förwandlas uti Penningar, hwaraf Jorde-Bröderne efter behag lemnar någon del til Stadens fattiga".

Under 1800-talet köptes lotterna norr om Östervångsvägen upp av ägarna till Olshög och Tuna och införlivades med deras egendomar. Bebyggelsen inom de delarna av Galgevången behandlas under "Professorsstaden". Förutom den södra delen av Galgevången tas här även upp det stråk av stadens fäladsmark som var beläget mellan Galgevången och Dalbyvägen. Ända in på 1900-talet var lotterna söder om Östervångsvägen uppdelade på skilda ägare. Lotterna bebyggdes efterhand som ägarna av olika skäl, ofta i samband med arvsskiften, upphörde att bruka jorden. Detta gör att området idag sönderfaller i flera olika delområden, motsvarande de gamla lotterna, med olika bebyggelsetyper. Det är lätt att återfinna strukturerna i 1704 års karta på en modern karta. Troligen avspeglar kartan 1704 betydligt äldre förhållanden, vilket skulle medföra att det är ett medeltida landskap som är skönjbart i dagens stadsbild.

Området bebyggs

Vid mitten av 1800-talet började en del av brukarna bebygga sina lotter. Först var mjölnaren Mårten Olsson som på 1840-talet uppförde gård och väderkvarn på lott nr 7 som därefter kom att kallas Skönadal, nu bl a motsvarande kv Gleerup vid Tornavägen.

Lotten nr 3 hade 1862 köpts av timmermansgesäll Ola Nilsson som därefter, vid nuvarande Celsiusgatan, uppförde ett hus som förutom en bostad inrymde en ekonomidel. När Kongl. Domänstyrelsen 1891 sålde Spetelövslyckan köptes den av en lantbrukare som där uppförde en trelängad gård. Kring sekelskiftet började odlingen på flera av lotterna mera ta karaktären av handelsträdgårdar. I hörnet av Celsiusgatan och Linnégatan uppförde trädgårdsmästare Olof Olsson Lind i början av 1900-talet ett påkostat bostadshus och resten av lotten fylldes så småningom med växthus. Då hade det redan sedan länge funnits ett annat trädgårdsmästeri, senare kallat det Lindqvistska, på en separat liten lycka nere vid Dalbyvägen i nuvarande kv Dövstumskolan.

Den första renodlade bostadsbebyggelsen inom Galgevången tillkom 1902, vid den markväg som senare kom att bli Östervångsvägen, då klädmäklare Johan Sandberg lät stycka av två små tomter. På tomterna uppförde två arbetare var sitt identiskt litet hyreshus. Resten av lotten styckades upp på tre tomter som såldes 1906-08. Den ena tomten (kv Stobæus 3 m fl) köptes av en lantbrukare som uppförde ett boningshus, med utpräglad agrar karaktär, och en större ekonomibyggnad. På de bägge andra tomterna byggdes renodlade bostadshus. När Östervångsvägen väl börjat bebyggas så följde ägarna till grannlotterna efter. I kv Linné avstyckades på 1910-talet ett antal byggnadstomter och även ägaren till Olshögsegendomen lät lägga ut ett antal tomter norr om Östervångsvägen. Den äldre bebyggelsen längs Östervångsvägen är i huvudsak av en något "enklare" karaktär, och det syns väl att den är uppförd utanför stadsplanelagt område där byggnadsstadgans krav inte gällde. Trots att det finns stora variationer mellan de olika byggnaderna har bebyggelsen en enhetlig tidskaraktär och utgör en särpräglad miljö som är väl värd att skydda.

Stadens myndigheter såg med ogillande på den oreglerade bebyggelse som växte upp precis utanför staden. När en ny plan 1917 skulle upprättas för Olshögsområdet så utvidgades den därför att även omfatta de fyra kvarteren i triangeln söder om Östervångsvägen. I stort överensstämmer planen med dagens förhållanden. För att anpassa Pedellgatan till gjorda avstyckningar hade den getts ett knä mittför Polhemsgatans mynning. Pedellgatan var dock tänkt att bli en huvudgata nerifrån Lunds Östra station och rätades därför, trots markägarnas protester, i nästa planförslag från 1923, vilket har medfört att bostadshuset kv Celsius 4 ligger omotiverat långt indraget från gatan. Den långa process som följde innan stadsplanen för Olshög och intilliggande områden kunde antas har skildrats i historiken för Professorsstaden.

På 1920-talet uppfördes det några enstaka villor i de ovan nämnda kvarteren, men från detta decennium är det framförallt en väl sammanhållen rad av röda tegelvillor i kv Dövstumskolan som är värda att uppmärksamma. Tomterna som styckades av från Lindqvists trädgårdsrnästeri bebyggdes 1921-24 och villorna avviker i flera fall genom sina påkostade detaljer från det vid denna tiden sedvanliga villabyggandet.

Öster om Skönadalsbäcken hade staden förvärvat ett par lotter och det stora samlade markinnehavet medförde att man inte behövde ta så stor hänsyn till gamla ägogränser utan i högre grad kunde utforma stadsplanen enligt tidens ideal. Otto Lindblads väg gavs en lite svängd sträckning. Byggnadernas placering på tomterna reglerades noga och samtliga villor i de bägge kvarteren har samma lite sneda placering i förhållande till gatan och byggnadslinjerna tar upp gatans svängning. Större delen av det västra kvarteret och de tre första tomterna i det östra bebyggdes under slutet av 30-talet. Det är en enhetlig bebyggelse präglad av funktionalismen: vitputsade tvåvåningskuber med plana eller flacka tak. I flera fall har man arbetat medvetet med volymerna och en fri fönstersättning där slutna murytor kontrasteras mot större fönsterpartier. Efter 1939 avstannade byggandet i de bägge kvarteren. Ett par av 30-talshusen uppfördes med tegelfasader och ett par andra har tyvärr senare teglats in. När byggandet kom igång under slutet av 40-talet och 50-talet var det teglet som gällde. Även om 50-talshusen har en omisskännlig tidsprägel har man genom att följa den ursprungliga planens intentioner vad gäller volym och placering uppnått en god anpassning. Bebyggelsen längs Otto Lindblads väg utgör idag en helgjuten miljö och flera av såväl de äldre som yngre byggnaderna uppvisar betydande kvalitéer.

Trädgårdsmästeriet norr om Linnégatan, omfattande de södra halvorna av kv Celsius och Polhem, avvecklades under 1940-talet. Marken delades mellan två byggmästare som bebyggde sina respektive områden med enhetliga tvåvåningshus. Ur boendesynpunkt har miljön med de små flerbostadshusen inlagda i grönskande trädgårdar betydande kvalitéer. Av en helt annan karaktär är den i stort sett samtidigt tillkomna Linnéstaden på den forna Spetelövslyckan. Initiativet till områdets bebyggande hade tagits av byggmästare Harry Karlsson och som förebild tjänade Friluftsstaden i Malmö. Det utgör ett tidigt exempel på en grupphusbebyggelse och den medvetna grupperingen av radhuslängorna kontrasterar mot den mera schablonartade utläggningen av tvåvåningslängorna norr om Linnégatan. Linnéstadens arkitekt var Hans Westman som ritat såväl utkastet till stadsplanen som merparten av husen. Bebyggelsens värde ligger också framförallt i den samlade helhetsmiljön. I historiken för kv S:t Jörgen skildras områdets tillkomst mera i detalj.

Dalbyvägen löper genom ett stråk av staden tillhörig fäladsmark. På fäladsmarken upplät staden vid skilda tillfällen tomtmark för olika sociala och allmännyttiga ändamål, till vilka även kolonilotterna får räknas. Detta har medfört att Dalbyvägen har fått en lummig karaktär som präglas av byggnader i park.

Bevaringssynpunkter

Beroende på historiska förhållanden sönderfaller området i flera mindre delområden med skilda karaktärer och förutsättningar.

  • Om- och tillbyggnader skall i skala, färg och materialval anpassas till den befintliga byggnaden. Ytterligare fasadinklädnader bör ej accepteras, och om så ändå sker måste stora krav ställas på detaljutformningen och bibehållandet av karaktäristiska detaljer som t ex balkonger.
  • Eventuell nybebyggelse måste utformas utifrån de olika delområdenas förutsättningar och på ett sådant sätt att de inte inkräktar på de kulturhistoriska och miljömässiga värdena.
  • Vid eventuella tillbyggnader vid Otto Lindblads väg eller inom Linnéstaden måste stor hänsyn tas till den ursprungliga stadsplaneiden. Som Linnestadens arkitekt Hans Westman har framhållit består radhuslängans arkitektoniska värde i ett regelbundet upprepande av lika fasadelement. Detta medför att utformningen av det enskilda radhuset måste underordnas helhetsmiljön.
  • Grönskan utgör ett väsentligt inslag i stadsbilden. Speciellt gäller det förgårdarna och Sankt Jörgens park.
  • Två byggnader vid Dalbyvägen, Dövstumskolan och Villa Sunna, intar en särställning inom stadens byggnadsbestånd och fodrar en speciell varsamhet. Dalbyvägens grönska med allén och de stora parkartade trädgårdsanläggningarna utgör ett omistligt inslag i stadsbilden.
Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda