Från Södertull till Norrtull

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
Från Södertull till Norrtull
Mötet mellan Stora Södergatan och Stortorget. Torgets fortsättning i Kyrkogatan går att skönja väster om gamla rådhuset, ritat av C.G. Brunius 1841 och rivet på 1910-talet för att ge plats åt den nuvarande röda tegelbyggnaden, uppförd som bank. Byggnadsbeståndet har förändrats sedan bilden togs på 1890-talet medan torgets medeltida trekantsform äger bestånd. Foto ur Byggnadsnämndens arkiv.

Historik och karaktäristik

Gatustråket Stora Södergatan—Kyrkogatan—Bredgatan utgör den huvudaxel kring vilken Lund växt fram. Gatans mjuka svängar och den varierande bebyggelsen skänker omväxling åt gaturummet samtidigt som betraktaren ständigt anar ett mer vidsträckt perspektiv med domkyrkan som visuell höjdpunkt. Inslaget av planteringar och Lundagårds träd ger åt området kring kyrkan dess speciella karaktär.

I hela sin sträckning med en längd av upp emot en och en halv kilometer anger gatuleden stadens medeltida utbredning från söder till norr. De vid gatans slut, respektive början belägna stadstullarna reglerade förr, liksom de vid stadsvallen i väster och öster, stadens och omlandets handel genom tullavgifter. 1810 avskaffades systemet med landtull och därmed förlorade tullarna sin funktion som gräns mellan stad och landsbygd.

Genom monumentala byggnader — domkyrkan, Universitet — och platsbildningar — Stortorget, Lundagård — manifesteras gatans betydelse av andligt, administrativt och kommersiellt centrum under århundraden. Stora Södergatan med dess mynning och utvidgning i det triangulära Stortorget speglar till form och utsträckning detta områdes karaktär av handelsplatstorggata. Såväl torget som gatan upptogs under medeltid och in i modern tid av bodar, varifrån försäljningen sköttes. Fram till 1700-talets början fanns ingen direkt förbindelse mellan Stortorget och Bredgatan utan domkyrkoområdet fick passeras via Gråbrödersgatorna. 1702 utlades Kyrkogatan genom att ett genombrott gjordes i det med domkyrkans kyrkogård sammanhörande kvarteret. Tomterna kring huvudgatan har i all tid befunnits attraktiva och den i det närmaste obrutna byggnadslinjen från Svanegatans mynning och norrut synes ha tradition sedan medeltiden. Först vid tiden för sekelskiftet 1900 har ett äldre byggnadsmönster frångåtts, och den låga en- eller tvåvånings stadsgårdsbebyggelsen har bitvis ersatts av högre och mer imposanta byggnadskomplex.

Av Lunds fåtal kvarstående profanbyggnader från medeltid och renässans är tre belagna invid denna gatuled, de två husen i Görvelska gården och Karl XII:s-huset, samtliga i tegel. 1700- och 1800-talens byggnadsbestånd representeras exempelvis av de välbevarade köpmansgårdarna vid Kyrkogatan och Bredgatan medan t ex Borgska huset, St Södergatan 8 c och trevåningshuset vid Kyrkogatan 15 kännetecknar klassicismens påkostade borgarhus. Området närmast väster om domkyrkan utmärks av sekelskiftets representativt gestaltade bankpalats för vars utformning dåtidens främsta arkitekter hämtat inspiration i de för tiden rådande historicerande stilidealen.

De senaste decennierna har inneburit en delvis kraftig exploatering i huvudsak inom de södra delarna där flervånings hyres- och affärshus rests. Genom anpassning i skala och placering har det under sistlidna årtiondet gjorts ansträngningar att söka inlemma nybyggnader i det befintliga äldre byggnadsbeståndet.

Bevaringssynpunkter

Leden Stora Södergatan — Kyrkogatan — Bredgatan är kulturhistoriskt värdefull utifrån flera aspekter och gatans betydelse i såväl stadsbilden som ett historiskt sammanhang har tidigt uppmärksammats och betonats från både lokalt och centralt håll. Krav har från skilda håll under årens lopp ställts på bebyggelsen. I gången tid anpassades kraven till rådande tradition, i vår tid har emellertid anspråken stundtals medfört ett förbiseende av de miljövärden som gatusträckningen besitter. Stadsplaner från 1930—40-talen har tillåtit en omvandling av i huvudsak Södergatan genom gatubreddning och hög exploatering av tomtmarken. Vidare har, för au åstadkomma ett enligt modernt synsätt rationellt byggande, genomförts sammanläggning av smärre fastigheter till större varvid en tomtstruktur av medeltida ursprung hotats att utraderas.

I syfte att bevara gatustråkets historiska identitet kan följande målsättning formuleras:

  • Inga ytterligare breddningar eller indragningar av gatulinjen får ske. Ej heller får en indragning av byggnadslinjen företagas.
  • Tendensen mot allt större byggnadsenheter bör hejdas.
  • Resterna av det ålderdomliga tomtmönstret bör bevaras och komma till uttryck i gatubilden genom en varierad fasadlinje. Kompletterande nybebyggelse på avrivna tomter liksom eventuell ombyggnad måste i skala, fasadutformning, takvinkel, färgsättning samt material anpassas till äldre befintlig.
  • Gatstensbeläggningen på gator, gångbanor och öppna platser bibehålles. Vid eventuell omläggning av idag asfalterad gatumark är det önskvärt att återgå till äldre gatstensbeläggning.
  • Skyltar och reklamanordningar bör till form, färg och utförande underordna sig byggnadens fasad samt gatumiljön.
Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda