Borgmästaregården

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
Borgmästaregården
Ingeborg Hammarskjölds förslag till plan för Borgmästaregården 3/8 1938. Lunds lantmäteri B 635.
Tegelvägen från syd.
Lervägen från syd.
Kalken 6, Borelius hus.
Kvarter Borgmästaren.
Stämpen 1.
Profilen 7-10, baksidan.
Spaden 5.
Spaden 6.
Murgruset 5-8.
Fönster.
Taket som blåste borg, kv Tumstocken 2. Foto Waldemar Wahlöö 1944.
Taket som blåste borg, kv Tumstocken 2. Foto Waldemar Wahlöö 1944.
Tegelvägen från norr.

I den östligaste delen av Rådmansvången, i vinkeln mellan Industrivägen (Åkerlund & Rausings väg) och Ringvägen, ligger Borgmästaregården. Stadsdelen bebyggdes 1939-49 och utgör en fortsättning av det sociala byggande som staden inledde med Solgårdarna 1935 och "Negerbyn" 1937. (Se Östra småstugeområdet - "Negerbyn" - Östhaga)

Ett första förslag till styckningsplan för Borgmästaregården upprättades i augusti 1938 av Ingeborg Hammarskjöld, den kommunala bostadskommitténs arkitekt och chef för kommunens småstugebyrå. Förslaget påminner mycket om planen för "Negerbyn". Vinkelrätt mot Industrivägen lades ett antal långsmala kvarter, åtskilda av tio smala gator som mynnade i Industrivägen och Ringvägen. Därmed hamnade bebyggelsen i en jämn södersluttning. För att få så stora solbelysta tomter som möjligt placerades husen i tomternas nordöstra hörn. Husraderna låg också inbördes förskjutna för att inte skymma varandra. Närmast Industrivägen avsattes plats för ett antal radhus.

Den styckningsplan, som sedan med mindre modifieringar kom att följas, signerades dock av Fred Forbat i mars 1939. En något annorlunda variant hade han presenterat i januari. Forbat var en i Tyskland verksam ungersk arkitekt som i mitten av trettiotalet hade flytt undan nazismen. Han hade ingått i den rörelse i vilken den tyska funktionalismen hade sitt ursprung och bl a ritat hus i Siedlung Siemensstadt i Berlin där lamellplanen fick sitt genombrott.

I den nya planen för Borgmästaregården styrdes inte längre områdets utformning av de befintliga vägarna. Istället lades två vägar, Kakelvägen och Parkvägen, ut på "diagonalen". Området mellan vägarna delades i långsmala kvarter för småhusbebyggelse av tre smala gator i nord-sydlig riktning. Kvarteret Borgmästaren norr om Kakelvägen uppläts för åtta trevånings lamellhus, även de i nord-sydlig riktning. Vartannat lamellhus fick på sydgaveln en envånings butikslokal. Dessa placerades så att de ligger exakt i fonden på de nordsydliga gatorna och bildar därmed en avgränsning av området. På samma sätt avgränsar ett antal fyrfamiljshus längs Parkvägen området söderut. Nordändan av småstugekvarteren reserverades för radhus, omväxlande nordsydliga envåningsradhus längs med vägarna och öst-västliga tvåvåningsradhus som skär av kvarteren i norr. Dessa bildar tillsammans med lamellhusen på ett intrikat sätt ett antal rektangulära rum tvärs över Kakelvägen. Småhusens placering på tomterna går igen från Hammarskjölds plan. Smala gångvägar på tvären delar av de långa kvarteren.

Borgmästaregården var tänkt att fortsätta på andra sidan av Patrik Rosengrens park som begränsar området i väster. Planeringen utgör ett tidigt exempel på hur man låter parken övergå i grönstråk som slingrar sig in i bebyggelsen och övergår i bostadsplanteringar. Därmed åstadkommer man också avslutade bostadsområden som inte senare går att bygga ut.

När planen för Borgmästaregården behandlades hänvisade drätselkammaren till behovet av "ett bostadsområde i närheten av det nya industriområdet". På industriområdet hade 1938 Åkerlund & Rausing etablerat sig. Det är inte orimligt att bolagets arkitekter Nils Ahrbom och Helge Zimdahl påverkat konceptet med ett bostadsområde som avskiljs från industriområdet genom ett 100 meter brett grönbälte. Inom området erhöll också Svenska Lyxstrumpfabriken AB 1939 en tomt, men pga rådande kristider togs den uppförda fabriksbyggnaden inte i bruk, utan överläts 1941 till Malmö Yllefabriks AB.

Innehåll

Småstugebyrån

Efter Stockholmsutställningen 1930 hade de bostadssociala frågorna kommit i blickpunkten. Socialdemokraterna segrade i riksdagsvalet 1932 och införde 1935 statligt hyresstöd till lägenheter för mindre bemedlade barnrika familjer.

I Lund tillsattes 1935 en bostadskommitté som framför allt kom att ägna sig åt barnrikebostäder, men även skulle "leda in på sunda banor det enskilda initiativ, som vill skapa godafamiljebostäder." För uppförandet av barnrikehus, som vid denna tid utgjordes av småstugor, inrättades 1938 en småstugebyrå. Genom hembesök hos flerbarnsfamiljer karterade byrån behovet av barnrikehus och avgjorde även vem som skulle komma i åtnjutande av de subventionerade lägenheterna. Byrån bistod också privatpersoner som själv ville uppföra småstugor. Byråns första område blev "Negerbyn".

1939

Bebyggandet av Borgmästaregården inleddes 1939, och under det året blev byggnadsverksamheten omfattande. Merparten av husen uppfördes efter Ingeborg Hammarskjölds typritningar, men norr om Kakelvägen byggde HSB tre lamellhus ritade av Fred Forbat.

För barnrika familjer byggde staden 16 hyreslägenheter. Av kostnadsskäl skedde det inte längre i form av småhus, utan fyra radhus. Lägenheterna om två rum, kök samt matvrå, uppläts till 3-4-barnsfamiljer, medan de större lägenheterna om 4 rok reserverades för familjer med minst fem barn. För att få bo i husen måste man uppfylla vissa krav och 1943 fick två familjer flytta, den ena för att man inte längre var mindre bemedlad och den andra för att två barn hade blivit 16 år. Ytterligare tre radhuslängor uppfördes i privat regi, även de efter Hammarskjölds typritningar.

1939 påbörjades också uppförandet av 20 stycken småstugor i privat regi. För husen gällde att kontantinsatsen skulle vara minst 10%, medan staden hjälpte till med förmånliga lån till resten. Vilka som skulle få köpa tomt prövades av småstugebyrån som även bistod med gratis typritningar och byggnadskontroll. I köpekontrakten föreskrevs att godkända byggnadsritningar skulle följas och att ritningar till stängsel, grindar och planteringar skulle underställas byggnadsnämnden. I juni kompletterades köpekontrakten med en bestämmelse om att:

"Beskaffenheten av byggnadens fasader, avfärgning, takteglens färg, anbringande av flaggstänger, uppförande av fundament för sopbaljor, mattpiskare och andra ställningar är beroende av byggnadsnämndens godkännande."

I Borgmästaregården ville man undvika ett kategoriboende och som ett led i detta lade man längs västkanten ut en rad med större villatomter för friare bebyggande. Den förste att där uppföra en villa var byggnadsnämndens ordförande Aron Borelius.

Småhusen

Småhusen är, liksom övriga hus inom området, byggda i rött tegel och har flacka sadeltak med rött tegel. Husens placering är strängt funktionell. De ligger i tomtens nordöstra hörn med gaveln mot gatan. Att ge husen en södervänd långsida var viktigare än att vända entrén mot gatan. Enligt trädgårdsplanen utrustades varje tomt med ett vårdträd, grusgång fram till entrétrappan och ett litet staket som stöd för en uppväxande häck.

Husen uppfördes efter gemensamma typritningar, av de två varianter som fanns utnyttjades nästan enbart typ 1. För familjer med speciella önskemål gjorde Hammarskjöld mindre ändringar. Husen hade 3 rok, där ett av de större rummen kunde delas i två mindre. I källaren fanns badrum och ofta en spis som kunde avlasta de relativt små köken från långkok. Planen är i princip densamma som Hammarskjöld använde i "Negerbyn". Där hade dock flertalet invånare avskilt matvrån från vardagsrummet och införlivat den med köket, en ändring som Hammarskjöld nu vidtog från början.

Exteriört var förändringen dock stor. Istället för "Negerbyns" putsade hus med plana tak byggdes nu tegelhus med flacka sadeltak. Det är dock en mycket sparsmakad, precis tegelarkitektur, där gavlarna har fått en stor betydelse i stadsbilden. De har en asymmetrisk form och murytan bryts endast av ett fönster. Murverkan förstärks ytterligare av att väggen övergår direkt i taket utan någon förmedlande övergång. På sydsidan bildas en liten vinkel för altanen genom att ett rum har dragits något utanför husrektangeln. Detta förstärker också verkan av gavelpartierna.

Pressen var uppskattande. I en artikel där man tyckte att husen var nätta och trevliga, moderna men inte modernistiska, hette det också: "Man har äntligen gått ifrån de platta typerna - och staden är att gratulera." Den 25/9 1939 står det: "Den här gången är det en riktigt trevlig typ", samtidigt som det lite syrligt speciellt påpekas att även byggnadsnämndens ordförandes hus förses med "tegeltak och traditionsenligt takfall".

Radhusen

Ingeborg Hammarskjölds radhus är särpräglade då de inte, som sedvanligt är, består av ett rytmiskt upprepande av lika fasadelement. Istället har hon lagt lägenheterna spegelvända två och två, med köken mot varandra. Det var ett traditionellt sätt att bygga, som dessutom var sparsamt då två lägenheter delade på rördragningar och skorsten. Ytterligare variation har åstadkommits genom speciell utformning av gavellägenheterna.

Envåningsradhusen, som finns i två varianter med fyra respektive fem lägenheter, känns nära besläktade med småhusen. Till detta bidrar de asymmetriska gavlarna, de låga takfallen och den omsorgsfulla, sparsmakade tegelarkitekturen. På trädgårdssidan har sovrummen dragits ut något, vilket gör att varje lägenhet får en vinkel med en liten altan. I de längre radhusen har fyra av entréerna placerats parvis på gatufasaden, medan den femte återfinns på sydgaveln, som genom en förstoring av vardagsrummet dessutom getts en vinkel. Detta, och de kraftiga låga skorstenarna, gör att husen får ett lugnt, vilande utseende med en utpräglad horisontalitet. De i stadsbilden tydligt exponerade nordgavlarna artikuleras av utskjutande skorstensstockar. Av typen med fyra lägenheter uppfördes också sex stycken å stadens norra småstugeområde (stg 60) vid Vallmovägen.

Tvåvåningsradhusen har genom sina flacka, pappklädda pulpettak större likhet med Forbats lamellhus. Husen har en fri fönstersättning, men är symmetriskt uppbyggda med parvis spegelvända lägenheter. Genom att vardagsrummen på bottenvåningen skjuter ut något mot trädgården fås en altan på övervåningen. Som enda oregelbundenhet har längst i väster altanen flyttats över till gaveln.

I dyrtider

Andra världskrigets utbrott medförde ett snabbt avbrott i småstugebyggandet. Bostadskommittén konstaterade att såväl småstugorna som radhusen hade blivit för dyra för många barnrika, och lät därför 1940 ta fram en ny, billigare hustyp. Det blev ett fyrfamiljshus i två våningar. Det utsattes dock för skarp kritik då det även innehöll en etta, vilket inte ansågs lämpligt för barnrika. Stadsfullmäktige beslöt därför 1941 att i första hand uppföra ett antal radhus, varav ett i Borgmästaregården.

Efter det att husen modifierats så att de enbart innehöll 2:or, och efterfrågan kontrollerats, uppförde staden 1942 tre fyrfamiljshus längs med Parkvägen. Med sina flacka pappklädda pulpettak påminner husen om tvåvåningsradhusen. Också fyrfamiljshusen har på bottenvåningen utskjutande vardagsrum som bär övervåningens balkonger, och liksom på radhusen har den ena balkongen förlagts till gaveln och den andra till baksidan. Mot gatan har husen sex stora, regelbundet placerade fönster, medan entréerna förlades till gavlarna. Att husen försågs med två trapphus när man ville hålla kostnaderna nere, verkar idag förvånande. Det fjärde huset i raden uppfördes redan 1941 av Malmö Yllefabriker AB, och då enligt de ursprungliga ritningarna. Förmodligen tjänade det som personalbostäder åt den närbelägna fabriken.

Även kv Borgmästaren med lamellhusen byggdes färdigt under 1942. 1941 hade staden för att "under rådande kristider befrämja den enskilda byggnadsverksamheten" beslutat att på mycket förmånliga villkor sälja ett antal tomter. De skulle dock bebyggas inom ett år med minst ett fyrfamiljshus efter av drätselkammaren godkända ritningar. Som en följd av beslutet uppförde HSB ytterligare ett hus i kvarteret, medan de resterande tomterna köptes av Harry Karlsson. Liksom tidigare ritades husen inom kvarteret av Fred Forbat.

Taken som blåste bort

I en storm den 31 mars 1943 blåste taket av på det nybyggda huset Parkvägen 7. Sedan stadsarkitekt John Anchert intygat att det var en ren olyckshändelse nöjde sig staden med att betala reparationen. När även grannhusets tak blåste av den 3 maj 1944 blev det dock utredning. Det visade sig snart att taket inte hade förankrats enligt ritningarna och i en skiljedom utpekades byggnadsfirman Göransson & Nilsson som ansvarig. Då staden inte i tid och inte tillräckligt kraftfullt hade framfört sina anmärkningar och krav till firman fick dock staden stå för reparationskostnaderna.

Att byggnadsnämndens tjänstemän inte hade agerat särskilt kraftfullt mot firman var kanske inte så konstigt. Dess ägare var byggmästare Ernst Göransson, byggnadsnämndens vice ordförande och ordförande i drätselkammarens byggnadskommitté. Därmed intog han en överordnad ställning till de tjänstemän som skulle kontrollera hans arbete. I stadsfullmäktige uppmanade socialdemokraterna Göransson att avgå och framhöll att de gått hårt åt sina egna i de fall de missbrukat sin ställning. De borgerliga var mer överslätande och Göransson satt kvar till året därpå då han fyllde 65.

Sin epilog fick affären i en motion av journalisten Nils Holmberg, där alla fick sin släng av sleven. Där skrev han om "Vindpusten ute på väster", om "kulisser av gott omdöme och förutseende, som använts för att dölja samröret inom den kommunala byggnadsverksamheten" och om byggnadsnämndens förre ordförandes orimliga prestigevård. Formellt ville Holmberg att en kommitté skulle granska stadens affärer med Göransson, men syftet var nog mest polemiskt.

Området byggs klart

Åren närmast efter andra världskriget bebyggdes samtliga de 24 kvarvarande småhustomterna av olika privatpersoner. Några av husen ritades av Hammarskjöld, medan ritningarna till några andra signerades av andra arkitekter. Utom för "fribyggarkvarteren" i väster var det dock hela tiden Hammarskjölds typritningar som låg i botten. Flertalet av husen (13 stycken) signerades av Stävie Byggnads AB/Sven Persson. De övertog Hammarskjölds typritning, men gjorde en del förändringar. Gavlarna blev symmetriska och en karaktäristisk detalj är att väggarna uppåt avslutades med ett tegelskift på högkant.

Då staden vid tomtförsäljningarna fortsatte använda kontraktet från 1939 med alla dess föreskrifter garanterades dock områdets enhetlighet.

Litteratur

  • Sternudd 1991

Bevaringssynpunkter

Stadsplanen för Borgmästaregården utgör ett i Lund tidigt exempel på en funktionalistisk plan och uppvisar ett antal noggrant övervägda detaljer. Den har därigenom ett klart kulturhistoriskt värde.

  • Stadsplanens karaktär skall bevaras vilket fordrar att ett antal betydelsefulla drag bibehålles, såsom husens placering på tomterna, de smala smitvägarna genom kvarteren och platsbildningarna i ändarna på småstugekvarteren samt öppenheten omkring lamellhusen.

Den sparsmakade tegelarkitekturen med omsorgsfullt utförda detaljer uppvisar betydande kvalitéer. Den är intressant då den är tillkommen i en brytningstid då funktionalismen är på väg att lämna plats åt andra strömningar. Att området uppvisar ett antal olika hustyper ritade vid samma tillfälle av samma arkitekt ökar dess intresse. Bebyggelsens karaktär skall bevaras.

  • Om-, till- och eventuell nybebyggelse skall i skala, färg och materialval samt placering på tomterna anpassas till befintlig bebyggelse. Detta torde innebära att tillägg företrädesvis skall utföras i ett nyansrikt mörkrött tegel och att stora krav kommer att ställas på detaljutförandet. Tillskott i trä för förstukvistar och verandor gör i kontrast till tegelarkitekturen ofta ett skräpigt intryck.
  • Väsentligt är att bebyggelsens murverkan och smäckerhet bibehålles. Vindskidor och inplåtning av gavelkrönen innebär en kraftig förvanskning av den ursprungliga arkitekturen.
  • Tillbyggnader får inte ske i sådan omfattning att dessa tar överhanden och kommer att dominera området. Vid tillbyggnad av småstugorna kan det vara lämpligt att bibehålla gavelmotivet och den slutna muren mot gatan. Särskilt de norra, i stadsbilden kraftigt exponerade radhusen, bör i huvudsak fredas från ytterligare tillbyggnader.
  • Fönster bör vara täckmålade, vita och vid byte skall modeller väljas som är anpassade till befintligt fönsterhål. I samma radhuslänga skall alla fönsterna ha samma utförande.
  • Grönskan, häckarna och staketen utgör viktiga element i stadsbilden. Väsentligt är att carportar och garageuppfarter inte ges en alltför dominerande utformning.

Kvarter

Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda