Bebyggelsens framväxt

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
Staden utanför vallarna. Kartan redovisar i princip när tomterna bebyggdes för första gången. För de områden som inte ingår i "Lund utanför vallarna Del I och II" bygger kartan endast på en översiktlig genomgång. P g a av brist på material har Nilstorp och Smedjebacken, med sina 20-talsvillor, inte tagits med.

Länge höll sig stadens bebyggelse innanför de medeltida vallarna. Vid 1700-talets slut fanns blott en dryg handfull byggnader utanför vallarna, bl a ett antal väderkvarnar med åbyggnader och ett tegelbruk. Under 1800-talet kom dock flera av de större jordegendomarna att förses med gårdsbyggnader. Till de tidigare hörde Olshög (sent 1700-tal), Spoletorp (1808) och Kobergsvången 5-6 (trol. 1830-tal).

På platsen för den gamla vallen och vallgraven tillkom under 1820- och 30-talet två långsträckta husklungor inom nuvarande kv Norrtull och Botaniska trädgården. Det var en utpräglad småfolksbebyggelse, och säkert var det den billiga tomtmarken som styrde lokaliseringen. En motsvarande husräcka uppstod samtidigt i anslutning till det s k Båtsmanshuset vid Trollebergsvägen (nu Polhelmskolans tomt). Även vid Jutamöllan, något längre in på Trollebergsvägen, uppstod på 1840-talet en sammanhängande småfolksbebyggelse. Sedan gammalt fanns det också ett antal husmanshus, lydande under S:t Peters Klosters säteri, utmed Fjelievägen väster om Klosterkyrkan.

Samhällsförändringarna under senare delen av 1800-talet medförde att man behövde plats för ett antal utrymmeskrävande offentliga institutioner, som förlades utanför stadskärnan. Den första av dessa var Botaniska trädgården 1859, följt av ett Folkskoleseminarium inom nuvarande lasarettsområdet 1864. Framför allt var det dock olika vårdinstitutioner som kom att uppföras. Förutom marktillgången styrdes deras lokalisering av en önskan om att ge bebyggelsen en grönskande och attraktiv omgivning. Nämnas kan Dövstumskolan 1869, Möllevångshemmet 1878 och S:t Lars 1879.

När "Tuna slott" uppfördes som änkesäte för biskopinnan Thomander 1866 så var det Lunds första villa. Den följdes av Quennerstedtska villan 1875. Vid den tiden fanns det också ett begynnande intresse för att komma ut på landet, bort från "den osunda staden". Landet behövde dock inte ligga särskilt långt bort. Så uppfördes fabrikör Carl Holmbergs lantställe Carlsro ca 1878 vid nuvarande Fasanvägen, blott 700 meter från vinterbostaden vid Bantorget, och familjen Gleerup byggde Villa Sunna vid Dalbyvägen 1880. På 1870-talet kom också flera befintliga lantgårdar att utnyttjas som sommarställen. Fabrikör Carl Bernlund byggde om en uthuslänga på sin gård vid Spolegatan, och direktör L M Westrups "Fridhem" låg på Smörlyckan. Professor C J Hill och regementsläkare L E Fick använde bägge sina utarrenderade gårdar på Kobjer som sommarnöjen.

Lunds befolknings mängd hade under ett antal hundra år hållit sig tämligen konstant, men omkring 1830-40 inleddes en befolkningstillväxt, som sedan med smärre avbrott har hållit i sig. I Lund, liksom i andra svenska städer, berodde den kraftiga befolkningsökningen under 1800-talets andra hälft på en omfattande inflyttning från landsbygden i samband med industrialiseringen. Det ledde till en förtätning av den glest bebyggda stadskärnan, men sedan Nöden byggts ut 1874-77 var tillgången på billig tomtmark för enklare bebyggelse begränsad. Bland den första "arbetarebebyggelsen" utanför stadskärnan var en rad med tvåvåningshus från 1867-68 i Hyphoffslyckan i gränsen mot Helgonabacken. En motsvarande rad uppfördes 1877 väster om järnvägen (nu postterminalens tomt). Även i Ehrenbergska lyckan "öster om Nöden" påbörjades 1874 en utstyckning till byggnadstomter, och i Möllevången vid Kävlingevägen tillkom 1880-86 ett antal mera lantligt präglade envåningslängor.

Ett första försök att få till stånd en mera ståndsmässig bebyggelse utanför stadskärnan gjordes 1873 när Carl Bernlund anhöll om att en del av Spoletorp (norr om Clemenstorget) skulle intas inom stadsplanelagt område. Staden tvekade då man fruktade kostnader för gator, ledningar och renhållning. Planen fastställdes först 1880, lagom till 80-talets lågkonjuktur, och det dröjde till 1889 innan områdets första bostadshus uppfördes. Först på 1900-talet fick området en mera sammanhängande bebyggelse.

Även Gottfrid Warholm hade ambitioner när han 1883 anhöll om att få sin mark i Hyphoffslyckan utstyckad till en "villastad". Även här gick det trögt med tomtförsäljningen, och ett par tomter uppläts för hyreshus. Kring sekelskiftet kom dock villabyggandet igång och området kom att bli början till Professorsstaden.

Under åren 1898-1905 lät också ett antal mindre jordägare stycka upp sina lotter i byggnadstomter. De bebyggdes ofta mycket snabbt med enklare hus i en lågmäld tegelarkitektur och ligger nu som öar av äldre bebyggelse i nyare stadsdelar. Nämnas kan Lilla Råby 1898-1902, Jutahusen 1899-1903, Kobjer 1900-03, Sliparebacken 1899-1900, Sliparelyckan 1901-06, ett par lotter i Papegojelyckan 1899-1904 samt Smörlyckan 1903-05. Trots att områdena är tillkomna under likartade förutsättningar har husen inom de olika områdena oftast sin alldeles speciella karaktär.

Även två större jordegendomar, Olshög på öster och S:t Peters Klosters säteri på väster, ombildades 1905 respektive 1907 till fastighetsbolag. Det dröjde dock in på 10-talet innan de bägge bolagen på allvar kom igång med tomtförsäljningen.

Första världskrigets utbrott 1914 ledde till en drastiskt minskad byggnadsverksamhet. Ännu 1916 uppfördes en del villor, men därefter var det slut med det privata byggandet. I det läget ansåg sig staden för första gången föranlåten att direkt engagera sig i bostadsproduktionen. Ett egnahemsområde lades ut på väster, typritningar togs fram för eventuellt hugade spekulanter, och staden uppförde även ett mindre antal hus för uthyrning/försäljning. Byggandet under resten av 10-talet kom dock att domineras av olika skolor och vårdinrättningar och då fr a lasarettet.

Ca 1920 började lågkonjukturen efter 1:a världskriget att mattas av, och staden övergav sitt direkta engagemang i bostadsbyggandet. I stället skulle den privata företagsamheten stimuleras genom förmånliga egnahemslån och utläggande av villatomter längs Siriusgatan (1920) och väster om Kävlingevägen (1922). Även inom de privatägda områdena tog tomtavstyckningarna åter fart och 20-talet kom att bli villabyggandets decennium framför andra. Under slutet av 20-talet uppfördes också ett antal större flelfamiljshus av olika bostads(rätts)föreningar.

Vid ingången av 30-talet hade stadskärnan blivit i stort sett fullbebyggd och merparten av stadens expansion fick med nödvändighet förläggas utanför vallarna. Bostadsförsörjningen kom under denna tid också att betraktas som en kommunal angelägenhet, och stadens engagemang i alla led av byggprocessen ökade därmed kraftigt.

Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda