Östra småstugeområdet - "Negerbyn" - Östhaga

Från Bevaringsprogram
Hoppa till: navigering, sök
Östra småstugeområdet - "Negerbyn" - Östhaga
Foto mellan 1938 och 1943/Kulturen.
Ingeborg Hammarskjölds typritning 1937.
Äldre foto stadsarkivet.
Barnrikehusen från 1944, kv Fritjof 1-2.
Kv Nils Holgersson 2-4.

"Ur det virrvarr av planer och syften varav nuet består och varur framtiden skapas håller i dessa dagar inom svensk politik en stor uppgift på att kristalliseras ut. Det är bostadsfrågan och den står redan för stora delar av vårt folk som den närmaste tidens stora arbetsuppgift, som skall skapa arbete åt de arbetslösa och hem åt det växande släktet."

Så inleddes den motion som resulterade i att Lunds Bostadskommitté tillsattes 1935. Bakgrunden var bl a en mycket uppmärksammad undersökning om bostadssituationen i Lund som 2:dre stadsläkaren lite självsvåldigt hade utfört på eget initiativ. I spåren efter Stockholmsutställningen 1930 hade också svårigheterna att till rimliga kostnader åstadkomma acceptabla bostäder åt de sämst ställda uppmärksammats och därför hade 1935 statliga bidrag för främjande av bostadsförsörjningen för mindre bemedlade, barnrika införts. De kompletterades 1937 med motsvarande bidrag för mindre bemedlade familjer i egna hem.

Det var barnrikefamiljerna som Lunds Bostadskommitté kom att syssla med och 1937 uppfördes Solgårdarna ute på väster. Som en följd av de nya bidragen började man också planera för ett småstugeområde. Det förlades en bit ut på slätten i vinkeln mellan dåvarande Sandbyvägen och Dalbyvägen i en sydsluttning. Planen utformades av stadsingenjör Magnus Wennström tillsammans med arkitekt Ingeborg Hammarskjöld, som 1937 hade utsetts till bostadskommitténs sekreterare. Trädgårdarna förlades åt söder och husraderna låg inbördes något förskjutna så att husen inte skulle skugga varandra. Området omgavs med en bred skyddsplantering. Där uppfördes 1938 tjugonio identiska, vitputsade hus med platta tak efter en typritning av Ingeborg Hammarskjöld och husen omgavs med likadana häckar. De tre första husen (kv Mäster Olof 1-3) hade uppförts helt och hållet i siporex som demonstrationshus av Internationella Siporex AB.

I sitt "förslag till småstuga" hade Ingeborg Hammarskjöld utgått från att alla husen skulle uppföras i siporex och därför anpassat bl a fönsterstorlekarna till siporexelementens standardbredd på 60 cm. Efter en prisjämförelse beslutades det dock att resten av husen skulle byggas i tegel. Liksom exteriören så utformades interiören i enlighet med funktionalismens idéer och i en intervju har arkitekten utvecklat tankarna bakom planen:

"Jag ville få bort dem från den där tråkiga köksmiljön, med tvätt och matos och trängsel och istället disponera utrymmet så att de fick ett stort rum att vara i, så att köket bara skulle användas att laga mat i. Min mening var att det lilla sovrummet skulle vara sängkammare och det stora barnkammare. Jag gjorde två små fönster i det rummet för att det när barnen blev större skulle kunna delas i två. Jag ledde in dem genom källaren, där badrummet fanns precis vid ytterdörren, där kunde de då hänga av sig ytterkläderna och ställa smutsiga skor, så att de kom upp i innetofflor."

I praktiken visade del sig dock ofta all familjerna skilde av matvrån från vardagsrummet och införlivade den med köket, medan vardagsrummet blev det sällan nyttjade finrum som funktionalismen ville avskaffa. Tolv av husen i områdets centrala del (kv Nils Holgersson 1-6, 9; kv Åsa 1-2, 5-6 samt kv Gåskarlen 2) uppfördes av staden som barnrikehus och hyrdes ut, medan resten av husen byggdes av enskilda, utvalda familjer. En småstugebyrå med Ingeborg Hammarskjöld som föreståndare inrättades och förutom att ansvara för uppförandet av stadens hus skulle den kostnadsfritt bistå enskilda tomtköpare inom området med ritningar, byggnadskontroll m m. Byggherren måste själv betala 10% kontant medan staden hjälpte till att förmedla lån till resten. De som på detta sätt uppförde sina egna hus var framförallt arbetare och olika byggnadshantverkare, men en stor kategori utgjordes av vårdare på Vipeholm.

De platta taken väckte mycket uppmärksamhet och bidrog till den långa raden av öknamn: margarinlådor, stadens garage, kaninahuddor, det sista kanske framförallt syftande på barnrikehusen. Det namn som slog var dock Negerbyn. Bemötandet i pressen var till en början mest positivt. I ett reportage från takresningsgillet skriver Skd: "Inredningen av villorna är synnerligen modern på alla punkter. Köken äro rent av exklusivt inredda med alla bekvämligheter, emaljeradegasspisar, rostfria diskbänkar etc." I avslutningen hette det dock: "den kritiske hade lätt kunnat komma med en anmärkning: Var funnos de nyresta takstolarna, som givit [gillet] namnet?". En del högerdamer som varit och tittat på demonstrationshusen lär dock ha tyckt att de var för lyxiga, badrum t ex var väl onödigt, för de människor som skulle bo där. I stadsfullmäktige kritiserades dock småstugorna av en ledamot som ej ansåg de motsvarade de "enklaste estetiska krav".

Beroende på dyrtider och att andra projekt kom emellan dröjde det innan området blev färdigbebyggt. Efter ett initiativ 1943 av ett antal vårdare på Vipeholm beslutades det dock att upplåta ytterligare ett antal tomter åt egnahembyggare. De sju tomterna (kv Lycko Per 2 - kv Ingeborg 3) kom att ligga på en rad utmed Lycko Pers väg och där uppförde sex vårdare och en smed varsitt hus. De identiska husen var putsade och hade ritats av Nils Christiansson. Staden accepterade nu att de försågs med sadeltak, dock inte så höga att vinden kunde inredas. Samma år beslutade staden också att uppföra ytterligare sex barnrikeshus längs Fritjofs väg, dvs på de tomter som bedömdes vara mest svårsålda. Husen hade ritats av Ingeborg Hammarskjöld och för att minska kostnaderna uppfördes de i trä. Även de försågs med flacka sadeltak. De sex sista tomterna inom området, längst ut vid Lycko Pers väg, såldes 1945-46 till egnahemsbyggare, som även de uppförde panelklädda hus med flacka sadeltak. Det på kv Ingeborg 5 var ett typhus från AB Statens Skogsindustrier medan övriga hade ritats av HSB:s egnahemsavdelning.

Det hade inte gått många år efter det att husen med de platta taken hade uppförts innan fastighetsägarna uttryckte önskemål om att få lägga på sadeltak. För att behålla områdets enhetlighet var staden dock endast beredd att acceptera flacka tak, som inte medgav inredning av vinden, och inget hände. 1947 upptäcktes det dock att drygt hälften av barnrikehusen med platta tak hade rötskador. Trots att det blev betydligt dyrare än att reparera taken valde man då att lägga på sadeltak på alla barnrikehusen, bland annat med hänsyn till de andra fastighetsägarnas önskemål och att man ville ha ett enhetligt utseende på området. För att få bättre ekonomi på ombyggnaden gjordes sadeltaken nu så höga att vindarna kunde inredas. Även sju av de privata husen hade skador på taken och med hänvisning till att staden stått för ritningarna fick de bidrag till sadeltaken. De andra fastighetsägarna följde efter och 1948-49 försågs i stort sett alla husen med nya tak, även de som det inte var något fel på. En fastighetsägare dröjde till 1953 och ett ensamt hus fick behålla sitt plana tak ända till 1981. Att de plana taken inte varit populära framgår av en artikel i SDS 19/5 1948: "Småstugeområdet (...) var länge en dålig reklam för Lund, det var sannerligen ingen skönhetssyn de platta stugorna på åkerjorden bjödo vare sig resenärer eller lundensare, (...) De tillkommo i den i Lund grasserande värsta funkisens tid, då det platta var själva finessen. (...) Genom de nya taken få husen ett helt annat och trevligare utseende."

Efter det att taken bytts började namnet Negerbyn komma ur bruk och i stället fick området på 50-talet den halvofficiella benämningen Östhaga efter en nedlagd handelsträdgård vid Dalbyvägen. Under årens lopp har åtskilliga av husen byggts om och till i flera etapper och en del har klätts med fasadtegel. Under slutet av 70-talet började Lund så smått sälja av de f d barnrikehusen, men ännu är de flesta i kommunens ägo.

Litteratur

  • Andersson 1977

Bevaringssynpunkter

De omfattande förändringarna har medfört att områdets värde ur kulturhistorisk synpunkt är begränsat. Önskvärt vore dock att de byggnader som hittills fått behålla sin ursprungliga fasadutformning även fortsättningsvis fick göra det.

Landsvägen mot S Sandby har nu getts en ny sträckning, men en bit av den gamla finns bevarad i form av Hjalmar Gullbergs väg. Genom trädrader och gatstensbeläggning på delen närmast staden är vägens gamla karaktär av landsväg tydligt förnimbar. Det är väsentligt att denna utformning bibehålls.

Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda