Vattenverket
När stadens nya vattenverk, med vatten från Röglebäcken, invigdes 1874 uppe vid g:a vattentornet, så trodde man att stadens vattenbehov skulle vara täckt för överskådlig framtid. Kapaciteten räckte också i tjugofem år, men 1899 uppstod en akut vattenbrist och verket fick byggas ut. Det stod dock klart att Röglevattnet inte skulle räcka för stadens framtida behov, och därför inleddes 1899 borrningar efter artesiskt vatten, dvs vatten som kommer upp genom självtryck, vid Höje å. Borrningarna återupptogs 1903, och efter olika utredningar beslöt man 1905 att låta uppföra vattenverket i Källby. Det nya verket, som invigdes 1907, projekterades och ritades av J. Gust. Richert och Nils Westerberg på AB Vattenbyggnadsbyrån i Stockhohn. Vattenbyggnadsbyrån svarade senare också för en lång rad av utbyggnaderna. Vid projekteringen var det de tekniska installationerna som ägnades det huvudsakliga intresset, och det kan väl inte uteslutas att Richert och Westerberg anlitade någon arkitekt på Vattenbyggnadsbyrån eller typritningar för fasaderna. Byggnadsarbetena leddes av major Walo von Greyerz (även han från Vattenbyggnadsbyrån) som också utförde en lång rad detaljritningar till bl a snickeri- och granitarbeten.
Vattnet kom från ett biflöde till den underjordiska Alnarpsströmmen. Från 12 borrade brunnar samlades vattnet i en större pumpbrunn av järnringar. Därifrån pumpades det starkt järn- och manganhaltiga vattnet till ett filterhus, och sedan vidare upp till staden. Pumparna, som var uppställda i ett maskinhus, var dimensionerad för 25 sekundliter och drevs av en fotogenmotor, som man senare planerade att ersätta med en elektrisk motor. I järnfilteranläggningen leddes vattnet in i en 2,5 meter hög luftare där vattnet fick regna ned över ett järngaller, varifrån det rann genom ett 3,5 meter högt makadamfilter. Sedan pressades vattnet upp genom ett grusfilter, med allt finare kornstorlekar högre upp. Därifrån leddes vattnet till en renvattenbrun och vidare till reservoarpumpen. Filtret bestod av två lika hälfter så att man skulle kunna rengöra dem en i taget.
Källbyverket skulle dock inte förslå länge och 1911 stod man ånyo inför en akut vattenbrist. Brunnarnas kapacitet hade sjunkit, medan vattenförbrukningen ökade. Nya borrhål togs upp och för att stävja vattenslöseriet inleddes ett långvarig arbete för att införa vattenmätare i hushållen. Utbyggnaden gav dock bara ett tillfälligt uppskov och på olika håll igångsattes provborrningar. På en tomt vid Prästberga i Lomma kommun påträffades 1916-17 Alnarpsströmmens huvudfåra på 64 meters djup. Då stadens ekonomi var ansträngd tvekade man i det längsta, men den ringa nederbörden vintern 1920-21 tvingade fram en snabb igångsättning av byggnadsarbetena och 1922 stod Prästbergaverket klart.
Prästbergaverket består av en stor pumpstation, nedgrävd så att inte mycket mer än sadeltaket sticker upp över marken, samt en samlingsbrunn med en hög tornöverbyggnad. Överbyggnaden kröntes tidigare av en hög järnspira med en vindflöjel överst, och väckte genom sin utformning mycket uppmärksamhet. Från Prästberga leddes vattnet till Källbyverket, varifrån också Prästbergaverket fjärrmanövererades. Även den nödvändiga utökningen av järnfiltret i Källby dröjde man med i det längsta, fram till 1924.
Under årens lopp har nya tekniska krav föranlett ett antal förändringar av Källbyverket. 1944 träffades ett avtal med Malmö om leverans av vatten från Vombsjön till Källby. Under mark tillkom 1957 en stor, cylindrisk vattenreservoar om 1000 kbm. I ett separat hus uppfördes 1964 en mindre pumpstation. I samband med Bolmenprojektet tillkom 1987 en större tryckstegringstation efter ritningar av Hans Trygg, VBB. Den byggdes 1991 till med en reservkraftstation. Det året genomgick hela verket också en omfattande renovering och driften datoriserades. Borrorna i Källby och Prästberga är ännu i drift och står 1995 för ca 15-20% av Lunds vatten.
