Trädgårdar från mitten av 1900-talet
Byggandet av egnahem fortsätter under fyrtiotalet men utformningen av husen blir successivt allt mer enhetlig. I slutet av fyrtiotalet börjar en ny typ av villabebyggelse att uppföras väster om Valkärravägen som skiljer sig tydligt från egnahemsbebyggelsen. Dessa hus växer emellertid fram långsamt vilket ger en viss variation. Större enhetlighet åstadkoms i uppförandet av villabebyggelsen längs Ädelstensvägen som uppfördes på sextiotalet. Här får området en tydlig sammanhängande form, ett enhetligt växtval för häckar och ett centralt grönområde som samtliga villors tomter gränsar till. Det finns en tydlig sammanhållande idé på bekostnad av varje bostads individuella uttryck. Efter detta område följde uppförandet av ett angränsande område på 70-talet. Här har egnahemsområdets individuella utryck försvunnit men också 60-talsområdets idé om sammanlänkande strukturer. Parkstråket finns kvar men utgör inte på samma sätt en sammanhållande funktion. Tanken om ett enhetligt växtval har också valts bort. Grönstrukturen i 70-talsområdet är idag klart mer individualistisk än grönstrukturen i 60-talsområdet som är det mest enhetliga området i Stångby sett till denna aspekt.
Typiska karaktärsdrag
Trädgårdens form: Gatan Pärlemorvägen och en del av Valkärravägen har planerats med en tydligare enhetlig inplacering av bebyggelsen än egnahemsbebyggelsen vilket också påverkar trädgårdens roll och form. Det finns en viss variation i tomternas storlek men samtliga tomter får en mindre framsida och en större baksida. För de flesta av dessa hus blir den naturliga uppdelningen att ha en framsida med en tydlig prydnadsfunktion och en baksida med en med en tydligare nyttofunktion. Bilens ökade betydelse vid denna tid som en statussymbol gjorde att den fick en självklar framskjuten plats på var tomt och ökade framsidans betydelse. Uppdelningen i en framsida och en baksida ser vi som tidigare nämnts även inom egnahemsbebyggelsen men här får samtliga hus denna form vilket är ett tydligt ställningstagande som gör att husen i högre grad blir jämförbara med varandra. Enhetligheten ökar i sig betydelsen av framsidan som husets ansikte utåt. Flera av husen får en utformning av framsidan som är direkt kopplad till huset med till exempel ett staket med murade stolpar i samma tegel som huset.
Nyttoväxter: Betydelsen av att vara självhushållande minskar successivt under mitten av nittonhundratalet och därför får prydnadsväxterna en allt större plats. På trädgårdens baksida finns ofta samlingen av fruktträd kvar men även förekomsten av dessa minskar successivt.
Prydnadsväxter: Under mitten av nittonhundratalet förändras de estetiska idealen och användningen av vintergröna växter får ett större genomslag vilket är påfallande i samtliga områden som uppförts från fyrtiotalet och framåt. Många nya vintergröna växter kom fram under denna tid men kunskapen om hur växterna skulle utvecklas på sikt var ofta bristfällig. Det resulterade i att trädgårdarna efter några årtionden blev förvuxna vilket de senaste 20 åren lett till att dessa trädgårdars planteringar ofta görs om med en annan typ av växtval som kontrasterar mot dessa planteringar som ofta upplevdes som mörka och enahanda. Under 80- och 90-talet ökade 37 istället användningen av lövfällande växter och prydnadskörsbär och spirea blev på modet. I synnerhet i 70-talsområdet som saknar sammanhållande strukturer har många trädgårdars ursprungliga växtmaterial försvunnit. För samtliga områden som uppförts från 40-talet och framåt är avsaknaden av äldre växtmaterial påfallande. Det kan dels bero på att träd planterades i mindre utsträckning i dessa områden men troligast är att områdenas enhetliga och tätare bebyggelsestruktur har motverkat ett så dominant inslag som ett stort fullvuxet träd.
Material och konstruktioner: I det första området från mitten av nittonhundratalet finns en hel del detaljer kvar, till exempel staket och trappor, men i 60- och 70-talsområdet blir detaljerna färre. Det beror sannolikt främst på att den senare bebyggelsen gjordes mer rationellt utan samma omsorg om detaljlösningar. Tidstypiska material så som till exempel sjöstensplattor förekommer i hög utsträckning men börjar till viss del bytas ut mot material som är mer populära idag.
