Stadsbildens framväxt/Stadsplanering i Lund 1600-1980. Idéer och verklighet/Vikten av en värdig omramning
Inte i något av de nu nämnda förslagen lät man domkyrkan utgöra centrum i en monumental plats eller bilda utgångspunkt för ett axelsystem. Detta var annars inte ovanligt i tidens stadsplaner. Men när man inte längre formulerade visioner av ett helt nytt Lund, när man började nalkas problemen utifrån en föreliggande verklighet, då fick kyrkan spela med. Lund skulle i mitten av 1700-talet bli föremål för regularisering men då inte i form av nya gator och byggnadskvarter utan i gångar och parterrer. Jag avser här uppordningen av universitetets centrala markinnehav.
I Lund fanns tidigare ett stycke "ordning" — vid Karl XII-huset, i en stor privat trädgårdsanläggning, som upptog så gott som hela kvarteret. Vad ingen stadsplanerare lyckats med hade här i mindre skala förverkligats, en park med snörräta gångar och välansade blomsterkvarter. På ömse sidor om en mittaxel fanns dessutom ett par dammar. Karl XII skall själv ha låtit snygga upp denna trädgård, i vilken liguster- och buxbomshäckarna /stodo/ i långa och prydliga rader. Hvita liljor, lavendel och vinruta doftade och frodades i rabatterna" (odat. tidn. klipp, sign. A Q/A. Quennerstedt?/).
Karl XII-huset var en av stadens få grundmurade renässansbyggnader. Den tidstypiska trädgården var alltså ett passande komplement till det ståtliga huset och sannolikt en sensationell kontrast till stadens täppor och lyckor. Vad var nu naturligare än att det nybadade universitetet skulle skapa ordning runt Kungshuset, som uppförts i den gamla f d ärkebiskopliga trädgården. 1688 hade nämligen akademien genom kungligt brev mottagit denna byggnad och dess omgivningar.
Med universitetet hade staden fått en ny tyngdpunkt vid sidan om de två hävdvunna, präster- och borgerskapets. I rådhuset hade borgerskapet sitt säte, vid Stora torget; så kom kyrkan och något högre upp nu också akademien. Som rum i staden, fysiskt och symboliskt, utgör denna triangel ett mycket markant inslag, förstärkt och ytterligare betonat genom senare tillskott som Krafts torg, Tegnérplatsen och Akademiska föreningen.
Det skulle dröja ett par sekel innan universitetet tog tydlig arkitektonisk gestalt i form av en ny huvudbyggnad — Kungshuset fick i två hundra år tjäna som centrum för verksamheterna. Vikten av en värdig omramning insåg man emellertid tidigt, men vägen dit kantades av ekonomiska och organisatoriska problem.
I sin egenskap av chef för överintendentsämbetet, landets högsta arkitektpost, erhöll Carl Hårleman uppdraget att ge Lund en universitetsmiljö värd namnet. Han var redan väl förtrogen med en liknande uppgift i Uppsala, som vid denna tidpunkt, 1700-talets mitt, befann sig i en intensiv utbyggnadsfas.
Hårleman var emellertid inte den förste, som grep sig an området. Alldeles i början av 1700-talet hade man ansträngt sig att städa upp detsamma i avsikt att inrätta en botanisk trädgård norr om Kungahuset. Mångfalden och rikedomen av örter, buskar och träd var stor i den gamla ärkebiskopsträdgården men förfallet större. Den nyutnämnde professorn i medicin, J J Döbelius, var vid den här tidpunkten den ansvarige. Om detta skriver förre akademiträdgårdsmästaren Axel Törje (1959): "Alla gamla och sjukliga eller helt döda träd togos bort, likaså alla hyllebuskar. // Några stora almar, som skuggade över kvarteren, togos också bort. Dammarna rensades och karp inplanterades i den ena."
Arbetet gick emellertid långsamt, och turerna var i fortsättningen många. Det var inte heller behovet av en botanisk trädgård, som kom att utgöra det egentliga startskottet utan ett ridhus, och det var här Hårleman första gången kom in i bilden. Med tillgång till ridhus samt exercitie- och stallmästare skulle studenterna inte lika lätt frestas att fara till ett utländskt universitet. Den risken var annars stor med tanke på stadens närhet till kontinenten och akademiens ringa utrustning. Grannländernas ungdom borde i stället lockas hit att "sina penningar här i landet förtära". Men det första en främling ser är den yttre ramen, alltså bör denna också ges ett tilltalande utseende. Det var Carl Gyllenborg, akademiens dåvarande kansler, som 1731 resonerade så, synpunkter som 1742 skulle få starkt stöd hos Hårleman, i samband med dennes yttrande över ridhusförslaget (Törje a.a.).
När Hårleman på ort och ställe gjorde sig bekant med situationen, insåg han vad som ytterligare fordrades. När han t ex upptäckte att den botaniska trädgården, i det skick den nu var, låg alldeles invid akademihuset, ville han, utöver ett nytt förslag till ridhus, även ta itu med denna, för som han sade: "[det är för] Akademiens prydnad så mycket mera nödigt att samma trädgard blifwer så anlagd, att han, ijämte det at han kan giöra skiäl för en god Hortus botanicus tillika hafwer ett anständigt utseende" (Törje a.a.).
Det område Hårleman grep sig an hade sin klara avgränsning — i öster Sandgatan, i norr Vallgatan, i väster den gamla ekonomigatan Ljusesträtet samt längre ned den Munckska tomten och Lilla torg. I söder slutligen låg den till domkyrkan anslutande kyrkogården. Det uppsatta målet var klart — en park, en botanisk trädgård med tillhörande byggnader och en stallmästaregård med ridhus. Hänsynen som måste tas var få — Kungshuset, eller Lundagårdshuset, som det omväxlande kallas, och Paradisgatan — en önskeuppgift med andra ord. I denna organiskt framvuxna stad, där viljeyttrlngarna hittills begränsat sig till det enskilda huset, kunde Hårleman i samverkan med universitetets organ gå in med en klart styrande band och gestalta i stort.
Såg Hårleman för sitt inre öga den effektfullaa kontrasten mellan Lundagårds täta lövverk och domkyrkans gråa stenmur? Som fond till parkanläggningen är katedralen oöverträffad. Kyrkan bildade också utgångspunkt för en huvudaxel, som löpte genom Lundagårdshuset rakt upp mot Vallgatan, endast avbruten av ett orangeri och Stallmästaregårdens byggnader.
Man skulle kunna tolka orangeriets brutna grundplan som en anpassning till Paradisgatans diagonala sträckning. Men det visar sig att Hårleman i huvudsak följde mönstret för motsvarande anläggning i Uppsala. Där var situationen nämligen densamma som i Lund. Den av Olof Rudbäck d ä grundade Botaniska trädgården befann sig "i ett högst sorgligt tillstånd", som Åke Stavenow skriver (1927). I Uppsala tog Linné initiativet till trädgårdens iståndsättande, och Hårleman gjorde ritningar till såväl denna som orangeriet. I Lund kom emellertid Paradisgatan Hårlemans arkitektoniska idé med snedställda flyglar halvvägs till mötes. Sambandet mellan Kungshuset och den nya byggnaden underströks av den extra betoning Hårleman gav mittaxeln i den botaniska trädgården: mot sidokvarterens enkla geometriska mönster ställdes en konstfullt arrangerad parterr med alléer på ömse sidor om den spegeldamm, som behärskade rummet.
I Lundagård var förhållandet ett annat. Skalmässigt var de olika gångstråken, som vid de strategiska punkterna mynnade i diminutiva halvrondeller, likvärdiga. Här tycks rörelsemönstret ha varit utslagsgivande vid planeringen — man rör sig mot Lundagårdshuset eller mot domen, man går ut i staden eller kommer in från den. Vi skall nämligen inte glömma att universitetet vid denna tid markerade sin särskilda roll genom att omge sig med murar. Hårleman valde dessutom att sätta upp en mur mellan Lundagård och botaniska trädgården, möjligen en anvisning om två olika funktioner; i det ena fallet studier och undervisning, i det andra promenader och samvaro.
Kort kan vi konstatera att Hårleman lät anläggningen bilda tre delar, var och en med sitt eget innehåll och karaktär, men där den gemensamma nämnaren var ett arrangemang, som ytterst svarade mot tidens krav på symmetri och ordning; växtligheten tick stå för variationen.
Av 1700-talets verklighet återstår i dag framför allt Lundagård. Den gamla botaniska trädgården har ersatts med universitetsplatsen, där något enstaka träd vittnar om det förflutna. Paradislyckan, som aldrig helt kom att följa Hårlemans intentioner, blev redan i början av 1800-talet hemvist för sjukvården.
Hur kom då Hårlemans insats att uppfattas? Helt ostraffad kommer inte en stockholmare till Lund och anger tonen, inte om hans vedersakare heter C G Brunius, den stridbare grekprofessorn, självlärd arkitekt och restaurator. "Öfverskådom nu uti ett sammanhang, om denne inflytelserike konstnär förmått rätt uppfatta allt detta i hela sin vidd" lyder inledningen till den kritik han avger i sin kända skrift om domkyrkan (1854). "Denne man hade således fria händer att skapa en storartad universitetsanläggning. Men olyckligtvis hade Hårleman inga upplyftande konstidéer. //Då en storartad anläggning måste vid en universitetsinrättning tagas i anspråk, kan med skäl påstås, att borggården bort få en mera passande plantering och omhägnad, att trädgården och Paradislyckan bort göra ett sammanhängande helt, att orangeribyggnaden bort läggas högre upp och att Stallmästaregården bort derbakom afstängas jemte Vallgatan." Den skoningslösa kritiken drabbar helhet och delar lika. Den vidsträckta anläggningen är "sönderstyckad genom småaktiga planer och dessa regelbundna dels snörräta dels kretsformiga alléer gångar och qvarter röja föga begrepp om en högre trädgårdskonst", En enda sak "förtjenar snarare beröm än klander" — att Hårleman valte den franska före den engelska trädgårdskonsten.
"Sönderstyckad genom småaktiga planer." Detta var Brunius' sätt att beskriva, vad som också kunde karaktäriseras som ett försök från Hårlemans sida att ta hänsyn till befintliga förhållanden. Där denne arbetat med viss försiktighet som måttstock hade Brunius i stället velat tillgripa barockens synsätt och skapa ett djupperspektiv, från Kungshuset upp till Norra Vallgatan.
Som den hängivne medeltidsentusiast Brunius var, är det intressant att se att han inte bara förespråkade den franska trädgårdskonsten utan också brast i känsla för det ålderdomliga gatunätet. Har träder i stället klassicisten Brunius fram, som om Sandgatan också fällt orden, att den var "den rätaste och vackraste i staden". Detta stämmer väl med ett annat uttalande, den gången om 1600-talets regulariseringsförsök: "Då man betraktar den plan, hvilken då uppgjordes för rätning af Lunds gator, måste man högligen beklaga, att verkställighet af detta ganska nyttiga företag uteblifvit" (a.a.). Men åter till Brunius' egen tid. För att uppnå sitt mål kunde han ha tänkt sig att utradera såväl den "fula Paradisgatan" som Vallgatan. "Om [Hårleman] besinnat, att Paradisgatan var föga behöflig, enär Norra Vallgatan lemnade beqväm genomfart för den del af staden, som ligger öster derom, men att deremot en tvärgata bort mellan kyrkogården och borggården öppnas från Bredgatan till Sandgatan för att få en högst behöflig genomfart för stadens mest bebyggda delar, så hade en fullkomlig helhet i den stora anläggningen kunnat med all belåtenhet tillvägabringas."
En gata genom Lundagård! Tanken svindlar. Vad hade då blivit av den lund som Brunius' vän, dansken Christian Molbech, några år tidigare, närmare bestämt 1812, beskrivit så här: "//en vänlig lund. // en skuggrik lund, som är en skon prydnad för staden och en angenäm promenad för Akademiska Samhällets Medborgare. // och då nejderna omkring fullkomligen sakna alla natur-skönheter, och man måste resa halfannan mil för att komma till en skog, sa har Lunnegård derigenom ett dubbelt värde för stadens invånare" (1815).
Tanken att hit förlägga en gata hade Brunius emellertid lyckats förankra. Såväl 1862 som 1867 mottog drätselkammaren skrivelser i ärendet från domkapitlet, skrivelsen 1867 med följande lydelse: "Då domkyrkorådet är betänkt pa att anordna en planering å platsen norr om domkyrkan och det torde vara af intresse för staden att få en gata derstädes anlagd från öster till wester, så får domkyrkorådet härmed erbjuda staden plats för en dylik gata med wilkor, att staden densamma anlägger och framgent underhåller." Drätselkammaren behandlade ärendet ingående och beräknade gatans bredd till 40 fot inklusive gångbanor. Den borde vidare makadamiseras och inte stenläggas för att motverka störande buller i kyrkans grannskap. Men hur angelägen gatan än vore ville staden inte bestrida mer än en mindre del av anläggningskostnaderna, en synpunkt i strid med Domkyrkorådets.
Hade inte en av kammarens ledamöter, t f Consistorii Notarien Herr Westdahl, haft "en från pluraliteten afvikande mening" skulle kanske gatan i dag varit ett faktum. På ett övertygande sätt angrep Westdahl svagheterna i projektet, såväl ur trafikteknisk som ekonomisk synpunkt, men också — och det är viktigt — ur miljömässig: "De öppna platser i stadens centralpunkt, som nu äro en prydnad för staden // skola lida stors förfång, om en gata drages midt igenom dem. // [Det] lärer icke kunna bestridas, att en dylik körbana, eller rättare sagdt landsväg, skulle blifwa ett, alltid obehagligt och under vissa årstider olidligt, grannskap till Lundagård å ena sidan och de föreslagna promenaderna å den andra."
Så gick denna Brunius' plan om intet. Och hans idé om "en storartad universitetsanläggning" krossades fullständigt, när lasarettet flyttade in i Paradislyckan. Hans reaktion var också stark. Men i dag är situationen en annan. Med universitetet i de gamla sjukhusbyggnaderna har cirkeln slutits. Brunins' dröm om "ett sammanhängande helt" har förverkligats, må så vara med Paradisgatan i behåll. Och som en rumslig abstraktion kan vi förnimma Hårlemans gamla "Generalplan utaf Lundz Academie och des tillhörigheter". Men verkligheten blev Helgo Zetterwalls, som också bröt den nord-sydliga axeln, när han med universitetets nya huvudbyggnad som fond skaffade en plats med öst-västlig orientering och gav hela anläggningen en ny tyngdpunkt.
