Stadsbildens framväxt/Stadsplanering i Lund 1600-1980. Idéer och verklighet/Idealen förändras
Tiden har ofta sprungit ifrån uppgjorda planer. Stadens tillväxtkraft är svår att förutse, och inte sällan har de planlagda områdena varit av den storleksordningen, att de inte kunnat förverkligas inom rimlig tid. Så var dock inte fallet med Jakobssons plan norr om Clemenstorget. Blygsam till omfånget kom den i stort att bebyggas enligt intentionerna, och denna hyreshus- och institutionsenklav står i dag som ett gott monument över en fas i Lunds stadsbyggnadshistoria.
Men tiden har också en annan inverkan — idealen förändras. Strax efter sekelskiftet skulle det strikta rutnätets flerhundraåriga planmonopol brytas. Sverige nåddes av nya signaler från kontinenten, framför allt från Tyskland. Teoretiker och praktiker förde nu fram idéer, som vittnade om en helt annan estetisk uppfattning. Förebilden var medeltidsstadens pittoreska mönster.
Detta nytänkande rakade sammanfalla med såväl insikten om vissa brister i den gällande stadgan avseende den juridiska tillämpningen som ett behov av en mera systematisk planläggning av städernas ytterområden. Bokstavligen utom räckhåll för vederbörande myndigheters kontroll växte nämligen oplanerade husöar upp på enskild mark, s k odaljord, och detta skulle på sikt innebära organisatoriska problem. Sådana exempel i Lund var Kyrkoledshusen, Sliparelyckan och Smörlyckan. Stad efter stad initierade och fastställde därför planer under 10-talets första år. Dessa gjordes verkligen för att "växa i" och har sällan mer än i brottstycken förverkligats. Lunds nya stadsplan gick detta öde till mötes.
Initiativet till densamma togs 1906, och 1913 överlämnades den till fullmäktige, men den kom aldrig att fastställas. Lade första världskriget lock på visionerna? Här finns tyvärr inget utrymme för en beskrivning av det rikt omväxlande stadslandskap dess upphovsman, stadsingenjören i Malmö, major Anders Nilsson — "en av de ivrigaste introduktörerna av de 'moderna' stadsplaneprinciperna i landet" (Svedberg, 1973) — ville ge åt staden utanför vallarna. Det får räcka med en antydan om den del av planen, som direkt berörde stadskärnan, nämligen trakten kring järnvägstationen. Nilsson valde resolut att placera hela spårområdet strax väster om Klosterkyrkan. Detta hade en minontet inom magistraten förfäktat redan på 1850-talet, då järnvägen anlades; så också Jakobsson i den stadsplan från 1907, som bl a innefattade Jutahusen och idrottsplatsen. Nilsson återställde nu den gamla stadskärnans obrutna linje men med en annorlunda stadsbild som resultat. I fonden av en stor öppen plats låg stationshuset och som en pendang i öster en monumental byggnad, sannolikt en kyrka, ungefär där Knut den stores gata ligger. En annan tyngdpunkt var givetvis klosterkyrkan i ny omgivning.
Detta radikala förslag till förändring inom stationsområdet kom inte att sakna andra förespråkare. 1916 hade Jakobsson lämnat sin post och efterträtts av stadsingenjören K E Romson. Redan 1919 presenterade denne ett nytt förslag, vilket i stort följde Nilssons men med den skillnaden att stationshuset nu flyttats upp mot Clemenstorget, i höjd med godsmagasinet.
Jakobsson hade iklätt sig den dubbla rollen av stadsingenjör och stadsarkitekt. Nu var tiden mogen för en uppdelning på två personer. Den nye stadsarkitekten blev den endast 28 år gamle Axel Elon Julén. För Romson blev Lund en parantes. Redan 1924 lämnade han Lund för Uppsala, och Julén avled efter blott två års tjänst. Den senares tydligaste testamente är de känsligt utförda radhusen på Hantverksgatan. Tillsammans gjorde Romson och Julén ett förslag till stadsplan för området nedan om Södra Esplanaden. Det är fråga om slutna, oregelbundet formade gårdar, omgivna av hus i tre våningar i de främre kvarteren och två längre in i området, ett tidigt och fint exempel på s k storgårdskvarter.
