Stadsbildens framväxt/Råd och anvisningar för bebyggelse i Lunds stadskärna/Interiörer
Byggnadslagsstiftningen ger i bevarandefrågor föga stöd när det gäller interiörer. Endast när en byggnads inre är lagligt skyddat forekommer egentlig kontroll. Annars är det egentligen bara bärningssystem, eldstäder och rökgångar, samt planlösningarna vid mera omfattande ombyggnader, som granskas.
Idag förstörs mycket stora miljömässiga värden inomhus, oftast på grund av bestämmelser, låneregler och okunnighet.
Det erfordras både stor fantasi och erfarenhet av den arkitekt, byggherre respektive hantverkare som arbetar med ombyggnad och restaurering, t o m betydligt större erfarenhet än vid nybyggnad.
Att tillvarata en befintlig planlösning och inte bara enstaka detaljer kräver mer än byggtekniskt kunnande. Det behövs även stor kännedom om människors sätt att leva och glädjas, där inte allt "optimalt" följer normernas bokstav.
I första hand bör vi vara aktsamma om entréer och trapphus. Hur man nalkas sin bostad är av största betydelse. De gamla fina stengolven går kanske att laga. Reservdelar finns ofta i de hus som trots allt måste rivas. Trappräcken och ledstänger som fungerat i 80-90 år bör man i de flesta fall kunna behålla trots byggnormens anvisningar. Takens och väggarnas listverk har större betydelse för rumsuppfattningen än man tror. De märks kanske inte förrän de ar borta. Skadad stuckatur kan lagas och ny finns att köpa. Boasering, träbeklädnad, på väggar går att laga och riktiga golvsocklar finns som standard. Man kan inte skylla ett dåligt resultat på att hantverkskunnandet försvunnit. Mycket mer än man tror finns kvar.
Viljan att göra ett gott arbete har inte försvunnit. Hantverkarna måste emellertid ges tid och chans att göra ett fint arbete.
Handikapptillgänglighet kan ofta vara svårt och ibland omöjligt att uppnå vid ombyggnader. Hissen är svår att placera och yttertrappan kan vara omöjlig att forcera.
Här kan endast ges rådet att den första och lättaste lösningen inte alltid är den bästa. Bestämmelserna är inte kategoriska i de här fallen. Stadsarkitektkontorets granskning av tillgängligheten anpassas till den lokala situationen i Lunds stadskärna.
Golvmaterialen växlar från tid till annan. Stengolven har redan nämnts. Naturstensplattor kan man skaffa nya för att ersatta skadade. Keramiska plattor är besvärligare, speciellt mönstrade plattor. Vid lagningar gäller samma regler som vid putsning och murning. Samma läggningsbruk som det ursprungliga måste användas. Detta bestod ofta av ett hydrauliskt kalkbruk.
Kring sekelskiftet blev det vanligt att lägga svarta, grå eller röda sintrade plattor. Dessa ger många gånger ett smutsigt intryck. Ofta är det tillräckligt att noggrannt skura med brunsåpa, för att färgernas lyster skall komma tillbaka.
Vid samma tid började också de s k cementmosaikgolven bli vanliga. Dessa är slitstarka och kunde läggas i vackra mönster. Naturligtvis bör de inte betraktas som mindre värdefulla än andra stengolv utan behandlas med samma varsamhet.
Trä har genom århundradena varit det förhärskande golvmaterialet. Ursprungligen lades trä som plankgolv ibland utan spontning där brädorna har en smal och en bred ände. Dessa trägolv är värda ett bättre öde än att beläggas med plastmattor. Är det möjligt bör de behållas. Genom rätt behandling med kalkning, avborstning och såpskurning är plankgolven ganska lättskötta. Under sista hälften av 1800-talet blev de hyvlade och spontade brädorna vanliga. Beroende på kvaliteten kunde de behållas som skurgolv. Brädgolven täckmålades eller fernissades också. Man bör emellertid vara försiktig med täta målningsskikt, då de förhindrar fuktvandring och kan förorsaka röta. Inte alla trägolv var emellertid avsedda att synas.
Vid sekelskiftet kom linoleummattor i allmänt bruk. De var ofta lättskötta och av bra kvalitet. Linoleum har återigen kommit till heders. Eftersom linoleummattor inte är helt diffusionstäta, är dessa bättre att använda än plastmattor vid ombyggnadsarbeten.
Mer exklusiva miljöer har ofta ekparkettgolv. Dessa kan vara av skiftande utseende och i äldre byggnader nästan alltid av massiv stav. Parkettgolven måste bonas. Mindre skötsel fordras om de permanentbehandlas med lack. Innan man gör detta, bör man fundera på om inte lystern och skönheten hos ett bonat golv är värda lite extra arbete. I gammal ekparkett förekommer ofta knarr, vilket är svårt att avhjälpa. Det enklaste är att vänja sig vid det. Betrakta knarrandet som en del av husets karaktär.
Innertaken tillsammans med dörr- och fönstersnickerier gav rummen i våra äldre hus deras karaktär. Stuckaturer fanns nästan i alla rum, om inget annat så en enkel hålkäl. Gipsade och limfärgsmålade tak får lätt sprickor och man förleds lätt att spika upp gipsplattor eller vävklistra taken ur underhållssynpunkt. Om möjligt undvik vävning. Limfärgen ger en mycket vacker och mjuk lyster, som är svår att åstadkomma med moderna färger. Måste man likväl vävklistra taken, bör detta inte ske med vanlig grovmaskig väv, utan med en fiberduksliknande väv, som ger en slät yta utan spackling.
Snickeridelaljerna är ofta helt avgörande om man vill behålla ett rums ursprungliga karaktär. Spegeldörrarna ger ett växlande skuggspel och även om dörrarna kanske är lite skeva, bör de inte bytas ut mot moderna. Även ursprungliga beslag, profilerade foder och golvsocklar bör bibehållas.
Fönstersmygarna är en annan del, som betyder mycket för rummets utseende liksom fönsterspröjsarnas utformning. Det är nästan omöjligt att åstadkomma samma smäckra profiler med dagens snabbvuxna mjuka virke.
Oftare än man tror, håller de gamla snickerierna sådan kvalitet, att det lönar sig att behålla dem. Det finns flera metoder att förse fönster med en extra båge ur isoleringssynpunkt. Kanske är det gamla innerfönstret bra. Med borttagbara innerfönster får man en behaglig skillnad mellan sommar- och vinterhalvår inomhus.
Det finns många saker att påpeka om interiörer. Självklart skall man vara rädd om de kakelugnar som finns. De kan ge ett skönt värmetillskott och en behaglig ventilation. Har man boaserade väggar, skall man fundera ett par gånger innan man river bort dem även om de kanske i första ögonblicket ger intryck av förfall. Gamla köksinredningar tas till nästan hundra procent bort vid ombyggnader. Ett modernt kök är ett legitimt krav och dessutom ett normkrav. Kvaliteten på de skåp man river ut är ofta skyhögt bättre än på de man sätter in. Kanske kan man låta skåpen vara kvar i det gamla serveringsrummet. Man kan kanske flytta dem till en lämpligare plats eller i varje fall behålla överskåpen.
Installationer av el och vvs är svåra och viktiga delar av bevarande- och ombyggnadsarbetet. En byggnad måste ha en riktig funktion, om den skall kunna bevaras på ett levande sätt. Det går inte att avstå från en hygglig standard på hygienutrymmen, kök och uppvärmning. Våra äldsta byggnader har aldrig varit avsedda att rymma de installationer, som behövs. Från sekelskiftet och framåt finns system, som ofta är helt förbrukade och måste bytas.
Enligt dagens normer måste större byggnader vid omfattande ombyggnad förses med mekanisk frånluftsventilation. Det erfordras mycket stor erfarenhet och fantasi, om man inte skall förstöra oersättliga värden med rör och kablar. Det måste alltid bli individuella lösningar. Man måste prova olika möjligheter och det skall påpekas att arkitektens samordning är mycket viktig för miljön, viktigare vid ombyggnad än vid nybyggnad. Till och med elkablar måste ju ofta bli synliga och den närmaste vägen är kanske inte den vackraste. Värmerör måste ur energisynpunkt isoleras. En inklädnad med prefabricerade schakt av isolermaterial kan vara en lösning. Dessa kan sedan målas eller tapetseras som väggen.
