Stadsbildens framväxt/Råd och anvisningar för bebyggelse i Lunds stadskärna/Färgsättning

Från bevaringsprogram
Version från den 15 april 2013 kl. 09.03 av Bevaringsprogrammet (diskussion | bidrag)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Tvåvåningshus på Biskopsgatan 14 från 1881 uppförd i italiensk nyrenässans med rusticerande gråvit puts i bottenvåningen.
Trevånings bostadshus på Lilla Fiskaregatan 4 i historicerande stil, alluderande italiensk högrenässans, uppfört 1888 med Salomon Sörensen som arkitekt.
Katedralskolans nyare del i nygotik från 1896 uppförd i rött maskinslaget tegel, ritad av A Hellerström.
Lilla Fiskaregatan 3. Byggnad från 1891 i helleniserande klassicism.
Byggnad i nationalromantisk stil från 1906 ritad av Folke Zetterwall.
Bostadshus på Östra Vallgatan 41, arkitekt Hänry Carlsson, uppfört 1929 i 20-talsklassicism.

Kulören är oerhört viktig för att en byggnad skall behålla sin tidskaraktär och fasaden sin avsedda artikulering. Därför bör man vid all ommålning noga ta reda på de ursprungliga nyanserna och inte bara följa dagens mode. Det ar kanske inte så viktigt att huset skall se nymålat ut, ofta kanske tvärtom.

Kortfattat följer har några kommentarer om olika tidsepokers färgsättningsideal. Generella regler bör behandlas med försiktighet och givetvis bör den allra största hänsyn tas till samspelet med omgivningen.

De få medeltidshusen som finns kvar har ofta tegelfasader men snickerierna bör behandlas med omsorg. Bruna och gröna jordfärger har dominerat genom århundradena.

Korsvirkeshusens nyanser och fasadideal har växlat. Stenhuset var ofta idealet och under vissa tider t ex 1700-talet putsades korsvirket över mot gatan och målades i nyanser påminnande om t ex gul sandsten eller tegel. Timran, om den var synlig, målades med trätjära (stenkolstjära är direkt olämpligt) ibland uppblandad med pigment t ex falu rödfärg men även kimrök förekom. Under empiretiden omkring 1800 blev kontrasten viktigare. Korsvirket blev fint att visa igen, ofta t ex svart timra och vita fält, men även grönt och rött korsvirke förekom.

För att tegelytan skulle få ett jämnare utseende hände det att man före murningen doppade stenen i kalkfärg med engelskt rött, eller helt enkelt kalkades hela fasaden. Spår av denna behandling syns idag i första hand i fogarna.

Genom århundranden har färgerna växlat inom ganska snäva ramar, nyanserna inom något större. Vi rör oss i Lund uteslutande bland stenhus. De grå och röda färgerna dominerade från medeltid och långt fram i nyare tid för att framåt 1700-talet berikas med gult. Det rosa biev också vanligt under 1700-talet. Under nyklassisismens år de sista årtiondena på 1700-talet och några in på 1800-talet kom den grå färgen på modet igen och oftast var fasaderna enfärgade. Från mitten av 1800-talet och fram på 70-80-talen var färgskalan ofta gul eller grå. Omfattningar färgades ofta mörkare grå. Tvåfärgningen kom sedan ur modet igen medan bruna nyanser tillkom.

Tvåfärgningen försvann troligen darför att fasaderna blev rikare med kvaderindelning och listverk, som i sig själva gav tillräckligt liv åt fasaderna genom skuggspelet, som uppstod. Här är en varning på sin plats. Markering av listverk med annan färgnyans för att framhäva vissa fasadelement är ett ytterst vanskligt förfarande. Det leder ofta endast till förvirring i fasaden med intryck av löshängande balkar och konsoler vilka inte bär någonting som följd. Ibland förekom dock att sockelvåningen fick en mörkare nyans. Vid denna tid kom också oljefärgen i bruk och då just på socklarna. Ornament gjordes ibland av cement och då dög ej kalkfärg utan oljefargen blev en nödvändighet. Snickerierna målades ofta bruna. Tegelbränningstekniken utvecklades under 1800-talet. Formtegel kom i bruk under 80-talet och blev med åren mera vanligt. Dessa fasader måste behandlas med speciell omsorg, då formteglet är så gott som oersättligt både på grund av kostnad och teknik. Färgerna på putsen blev ljusare och något mer växlande. Ofta försökte man efterlikna vit marmor, grå kalksten eller gul sandsten. Hade man möjlighet och råd använde man gärna de äkta materialen och då speciellt i de utsatta sockelpartierna. Fönstren fick större betydelse i fasadspelet men de bruna nyanserna var fortfarande värdigast. Det individuella huset blev också mer betonat på enhetlighetens bekostnad.

På 90-talet kom nya inslag i form av nationalromantik och jugend som utvecklades mer och mer och präglade de första decennierna av 1900-talet. Jugendarkitekturens fasader fick större sammanhängande murytor. Burspråk blev ett vanligt stilelement och fönstren fick en för byggnaden mycket genomtänkt utformning och spröjsning. Stiliserade ornament och smiden utplacerades med genomtänkt formkänsla. Tag inte bort spröjsar och förenkla inte snickerierna i denna arkitektur.

De ljusa färgerna dominerade och skulle ge lätthet. Under denna stilepok kom även ganska kraftigt gula färger i bruk liksom ljust röda och bruna i samspel med de gula. Socklarna betonades och fick en rustikare utformning och utfördes om möjligt i natursten. Även om dessa var putsade så försökte man åtminstone göra portomfattningar i natursten.

De så kallade ädelputserna kom i bruk på 10-talet och fick ljusa milda färger. Lämpliga pigment fanns endast i cirka fem olika nyanser. Detta måste man ha i minnet nar man valjer bland dagens 100-tals. Den dominerande snickerifärgen var fortfarande brunt men nyanserna växlade.

Jämsides med jugendarkitekturen växte den nationalromantiska epoken fram. Formspråket inspirerades i hög grad av vår medeltida borgarkitektur med framför allt norditalienska inslag och engelska ideal. Tegelarkitekturen utvecklades och förfinades även om putsen ofta kom till användning. Spröjsningen i fönstren är fortfarande vid denna tid ett mycket aktivt stilelement. De dova tegelfärgerna blev vanliga på putsen. Färgerna underordnades åter miljön och enhetligheten. Snickerierna målades vanligen vita.

De nationalromantiska strömningarna tonade ut i en förenkling med större rena fasadytor. Klassiskt finstämd ornamentik blev omtyckt. Husen blev åter individuella men hölls ihop av formspråket och en viss växelverkan i färgsättningen. Nya fasadfärger kom i bruk såsom vinrött och grönt. Färgerna användes med återhållsamhet och ljusheten dominerade i de flesta fall. De ofta utsökt välformade klassiska ornamentdetaljerna fick vanligen en vit eller ljusgrå nyans. Snickerierna var fortfarande i allmänhet vita. Först på 30-talet började man blanda cement i bruket och de gamla kalkfärgerna kunde inte användas.

Nya färgmaterial togs fram och med dem blev även kulörvalet mycket större. Dock var man fortfarande återhållsam och funktionalismen dominerades av vitt och beige.

Först de senaste årtiondena har kulörvalet blivit vildare. Det har tyvärr smittat av sig även på färgsättningen av äldre hus. Resultatet är förskräckande och förvirrande. Det vittnar om en bristande förståelse för tidigare generationers byggenskap.

Till sist skall här nämnas något om vad man bör tänka på vid färgsättning av byggnader i stadsmiljö.

Tag om möjligt reda på hur huset såg ut som nytt och vid vilken tid huset byggdes. Undersök vilket underlag som finns idag och även hur lagningar är gjorda.

Fundera en god stund på vilken roll byggnaden har för omgivningen. Utnyttja stadsarkitektkontorets personal och använd den service som ges. Personalen på Kulturen och Skånes Hembygdsförbund hjälper också gärna till.

Måla upp stora ordentliga färgprover, eftersom färgtonen förändras väsentligt med underlaget.