Renhållningsverket

Från bevaringsprogram
Version från den 4 juni 2013 kl. 08.21 av Bevaringsprogrammet (diskussion | bidrag)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Möllevången 2:1
Skjutsstallarna - renhallningsverket.png
Foto Alfred Hagblom 1930/stadsarkivet.
Information
NamnRenhållningsverket
AdressKung Oscars väg 4
Foto/stadsarkivet.

Våren 1892 föreslog med prof Hjalmar Lindgren att staden skulle överta ansvaret för renhållningen, dvs bortforslingen av sopor och latrin. Ansvaret för det hade tidigare åvilat den enskilde fastighetsägaren, vilket inte hade lett till den bästa ordningen. Bakgrunden till förslaget, som antogs samma år, var de hotande koleraepidemierna. De första åren hyrdes lokaler på den Sjögrenska tomten (Kulturens nuv. allmogehall). Avfallet lagrades mellan skjutsstallarna och järnvägen där även en pudrettlada uppfördes. Pudrett är en blandning av latrin och torvmull som efter behandling såldes som gödsel.

Efter beslut 1895 övertog renhållningsverket skjutsinrättningens gamla byggnader och en ny skjutsgård byggdes längre ut vid vägen mot Kobjer. De gamla lokalerna byggdes successivt om för renhållningsverkets behov. Personalrum inreddes i stallet och kontor i en del av logen. Vagnsportarna blev garage. En förbränningsugn med en femton meter hög skorsten byggdes 1916 och den fick driva en ångpanna för kokning av hushållsavfall till svinmat. Dessutom uppfördes diverse byggnader som t ex en sopharpa.

I takt med att området kring renhållningsverket bebyggdes med bostäder ökade klagomålen på "elak lukt och massor av flugor". Nya lokaler uppfördes därför åt renhållningsverket 1926 vid stadens dåvarande nordvästra gräns. Kontor och en del garage etc blev dock kvar i de gamla husen. I stadsfullmäktiges minnesskrift från 1937 skrev man: "Det torde vara en tidsfråga på kort sikt när dessa byggnader får lämna plats åt annan bebyggelse". Först i mitten av 1970-talet flyttades dock renhållningsverkets kontor och ännu finns en del personalutrymmen kvar där.[nutidsuppdateras]

Litteratur

  • Foisack 1967