Lunds Stads Badhus och Simhall
| Innerstaden 3:32 | |
 Badhuset 1938 från stadsparken innan idrottshallen byggts. Th förbindelsegången med entré. Därefter omklädningsdel med solterass på taket. Det stora fönstret sitter i gaveln på herrarnas tvagningsrum. Längst tv själva simhallen med trappan till läktaren. Foto G Hultzén 1938/Kulturen. | |
| Information | |
|---|---|
| Namn | Lunds Stads Badhus och Simhall |
| Adress | Högevallsgatan |
| Byggnadsår | 1937-38, rivet 1978 |
| Byggherre | Lunds stad |
| Arkitekt | Tor Andersson/Hans Westman |
| ” | Själv minns jag vilken bitter besvikelse mitt första besök i Lunds badhus innebar. | „ |
| — Tage Erlander 1933 | ||
| ” | Hon stod i en hall, som en begåvad arkitekt skapat i ett lyckligt ögonblick. (...) Det var rymd, luft, ljus! (...) Och solen! Den hade man ju fångat inne i hallen (...). Och Stadsparkens träd, med sina svällande knoppar, hade vandrat ända fram till randen av bassängen. | „ |
| — Broschyr: Lund Stads Badhus 1939 | ||
Det som utlöste Tage Erlanders besvikelse i citatet ovan var avsaknaden av simbassäng. Frågan om ett nytt badhus hade aktualiserats när badhusstyrelsen 1931 begärde ett större reparationsanslag. Samtidigt försökte studentkåren att med lotterimedel få tillstånd en egen idrottsanläggning med simhall. När detta misslyckats, och behovet därmed kunde bedömas, tillsatte staden 1933 en badhuskommitté. Äran därav har Tage Erlander i sina memoarer tillskrivit sig och stadsingenjören Magnus Wennström.
Kommittén började med att utreda en tillbyggnad av det gamla badet, och stadsarkitekt J Anchert och stads ingenjör Magnus Wennström fick i uppgift att ta fram var sitt förslag. Wennström tog hjälp av arkitekten Tor Andersson.
I september 1934 var förslagen klara. Det var Tor Anderssons förslag som vann gillande och redan nu tycks det blivande badhuset i allt väsentligt ha funnit sin grundform. I beskrivningen talar Andersson om att Simhallsbadet borde närma sig strandbadets mindre högtidliga, lediga och öppna karaktär. Lättillgänglighet och överskådlighet eftersträvades, vilket skulle minimera personalbehovet. Det gamla badhuset var "under murgrönan ett stycke god arkitektur" som borde kunna bibehållas. Dit förlades karbad, turkiska bad och tjänstebostäder. Tvärs genom huset togs en bred passage upp som ledde fram till simhallens bägge nybyggda omklädningsrum, som kopplade samman den gamla byggnaden med den nya hallen.
Sammanfogningen fick mycket beröm, men det fanns nog ändå en skepticism mot att blanda gammalt och nytt. Bevarandetanken dog definitivt 1935 då man beslutade att försöka kombinera badhuset med en idrottshall som skulle läggas på platsen för det gamla badhuset. Badhusförslaget omarbetades, vilket dock i princip endast innebar att de funktioner som var tänkta i det gamla badhuset nu placerades i en andra våning ovanpå omklädningsrummen.
Planerna godkändes av stadsfullmäktige i mars 1936 och det uppdrogs åt Tor Andersson att utföra fullständiga ritningar och arbetsbeskrivningar. Det verkar dock ha funnits tvivel om att han skulle klara av arbetet och i kontraktet ålades han att anställa en arkitekt till hjälp. I ett brev 2/7 1936 säger Tor Andersson att han ännu inte har behov av någon annan hjälp än en konstruktör: "Det blir först då skissarbetet är över." I slutet av oktober anställdes så Hans Westman och han verkar snabbt ha fått ett stort inflytande över arbetet och detaljutformningen.
I januari 1937 upptäckte SDS:s lundaredaktör Waldemar Wahlöö att badhuskommittén tänkte placera idrottshallen tvärs över den medeltida stadsvallen och han gick genast till stort angrepp. Byggnadskommittén ansåg att det var den fördelaktigaste dispositionen av området och tyckte att något fick man offra för "den stora anläggningen som nutidens Lundabor längtar efter och kräver." Kommitténs ordförande Torsten André (s) tyckte att det bara var en vallstump som ingen lundabo går på nuförtiden. Då vallen var ett lagligt skyddat fornminne blev den dock räddad.
Badhusbygget påbörjades 1937, det gamla badhuset hölls dock öppet ända till den 22/6 1938. Vid rivningen översteg materialvärdet rivningskostnaderna. Vid pressvisningen inför invigningen 27 november 1938 hade den ena av badhusarkitekterna (Hans Westman) «små uppvisningar, som lämpligen kunde sättas under rubriken "Kraft och skönhet".»
Entrén låg i förbindelsegången mellan badhuset och den blivande idrottshallen. Där låg biljettkiosken, en liten träbur med mjukt rundade hörn, och bredvid den en trappa som gick upp till entréhallen. Rakt fram låg linneutlämningen och bakom den, som en mittaxel genom hela omklädningsavdelningen, personalutrymmena med möjlighet att genom glasrutor hålla uppsikt över omklädningsrummen. På ömse sidor om linneutlämningen låg dörrarna till omklädningsrummen med herrarnas till vänster. Omklädningsrummen stod under övertryck för att förhindra "badhuslukt" och hade omklädningshytter i "gabonmahogny", bänkar för skolklasser och en inlämningsgarderob vid stort besöksantal.
Tvagningsrummen hade ett stort glasparti i ena gaveln samt kakelklädda väggar och duschbås. I mitten stod en lång rostfri tvättbänk med baljor. Längst in låg bastun, på damsidan även en torrbastu som skulle "skona lockarna". I simhallen var hela sydväggen glasad, och med sina 400 kvm lär den ha varit Sveriges största glasparti. Den hade dubbla glas i "karminröda" järnstativ och i mellanrummet fanns stegar på travers för fönsterputsningen. På sommaren öppnades glasväggen upp emot Gröningen, vid dörrarna höll fotbassänger hallen ren. I början fanns även planer på en utomhusbassäng. Läktaren hade plats för 500 personer och tog sin början direkt vid bassängkanten för att i normalfallet kunna utnyttjas av de badande. Det översta planet förenade också simhallen med badhusets övervåning. Taket var klätt med norrlandsfur och lamporna gav ett blandljus från kvicksilverlampor och vanligt ljus, vilket skulle få hyn att se vackrare ut. Stora duschar i taket kunde åstadkomma ett sommarregn. Två trappor ledde ut till solningsterrasserna på omklädningsrummens tak.
I våtutrymmena var golven lagda med tjeckisk, sockerbitsstor, mosaik som skulle vara halkfri. Färgen över kakelbeklädnaden innehöll kautschuk för att inte angripas av väta och fönster och dörrar var av teak "och således underhållsfria". I golv och väggar fanns inbyggda värmeslingor.
I entréhallen ledde en trappa upp till den övre foajén som även utgjorde café med "stilfulla stålmöbler". Där fanns karbadsavdelning och det turkiska badet med massagebord, vilhytter, en 15 grader varm bassäng och rum för het-, varm- och ångluft. Där låg också frisörsalongerna och en tjänstebostad om 2 rok. Två korridorer ledde fram till läktaren, men vid evenemang utgjordes huvudentrén av en utvändig trappa. Utvändigt hade fasaderna en ljus puts, enligt en beskrivning 1936 en s k "porfyritputs".
Badhuset var på sin tid nydanande och illustrerade ända in på 50-talet ett modernt badhus i Svensk Uppslagsbok. I en reklambroschyr 1939, ur vilken det inledande citatet är hämtat, skildras huset som ett "upplevelsebad". I motsats till det äldre badet var det inte längre tvättmöjligheterna som var huvudsaken, även om många bostäder ännu saknade badrum, utan hygien i en vidare mening: luft-sol-ljus-motion.
Bowlingbanorna i källaren hade tidigare prutats bort, men 1939 beslutade man inreda fyra sådana. Efterhand togs alltfler av badhusets finesser ur bruk. Solningsterrasserna byggdes 1959 över med ett flackt tak och fasaderna kläddes så småningom in med vitgrå eternitplattor. 1963 byggdes huset till med en undervisningsbassäng ritad av Hans Westman.
