Koloniområdena S:t Månslyckan och Haga
Väster 3:18-20, 3:22-23 och 7:1
Det första koloniområdet som anlades av Lunds stad var Öster I som invigdes 1905. (Se Koloniträdgårdarna Öster I och II där koloniområdenas bakgrund och historia behandlas.) Koloniområdet blev snart fulltecknat och då efterfrågan var fortsatt stor föreslogs det 1906 att ytterligare ett koloniområde skulle läggas ut, dock i en annan del av staden för att bli lätt tillgängligt "för andra samhällsmedlemmar än för dem, som bo i stadens östra del".
S:t Månslyckans koloniområde
I januari 1907 godkände stadsfullmäktige planen för Västra Koloniområdet som det då kallades. Området lades ut över ägolotterna nr 1 och 2 samt delar av nr 4 och ett hörn av nr 3 i S:t Månslyckan. Nr 1 hade av ålder tillhört staden medan de övriga jordarna köptes in 1905-06 för att möjliggöra en framdragning av Hardebergajärnvägen väster om stambanan fram till centralstationen. Det gamla järnvägsreservatet avspeglar sig ännu i fastighetsindelningen inom koloniområdet. Att koloniområdet förlades i direkt anslutning till Jutahusen med sin stora arbetarbefolkning var knappast en tillfällighet då det fanns en utpräglad social tanke bakom koloniområdena. Arbetarna skulle ges en avkoppling från de dåliga arbetsmiljöerna och genom arbetet med jorden "fostras" till goda medborgare. Drätselkammaren ansåg också att området var lämpligt för kolonilotter, då det annars skulle vara svårt att på fördelaktiga villkor utarrendera området på så kort tid som det antogs ta tills området togs i anspråk för järnvägen.
Planen för området, som kom att omfatta 85 kolonilotter om 120 kvm vardera, ritades av stadsträdgårdsmästare Joh. Ekberg. Det är en tämligen ordinär rutnätsplan som dock fick anpassas till områdets oregelbundna form. Längs kanterna anlades en skyddsplantering som var extra bred mot Rådmansgatan i väster som då fortsatte över järnvägen. Gångvägen längs med den sistnämnda hade på de punkter där den träffades av en tvärväg en rund platsbildning. Planen upptog även en lekplan i den nordvästra spetsen samt tre brunnar, WC och en plats för den ännu kvarvarande sexkantiga paviljongen och en flaggstång.
Haga
Senhösten 1931 beslutade man att som nödhjälpsarbete åt ofrivilligt arbetslösa lägga ut Borgmästaregårdens koloniområde som det då kallades. Området lades omedelbart väster om Rådmansgatan, inom Rådmansvången vilken sedan gammalt tillhörde staden. Bakgrunden var den fortsatt stora efterfrågan på kolonilotter under kristiden och att ett tjugotal kolonister samma år hade uppsagts från Prästelyckans koloniområde p g a Gasverkets utbyggnad. Den snarast barockartade planen hade samma år upprättats av dåvarande stadsträdgårdsmästare Oscar Ahlström. Området var uppbyggt kring en stor, fyrkantig gräsplan på vilken även fanns land med exempelsamlingar av rosor och andra buskar. Planen hade ett system av "koncentriska, rätvinkliga" gångar, och i mötet mellan olika gångar hade små runda platsbildningar sparats ut. Området omgavs med häckar och skyddsträd och omfattade 58 lotter. Användandet av lotterna var betydligt noggrannare reglerat än tidigare. Den yttre delen av varje lott skulle användas för lägre växter, grönsaker, blommor och dylikt, medan den inre delen skulle användas för högre växter, fruktträd och buskar. Kolonistugorna skulle förläggas till den inre delen och där lotterna låg rygg mot rygg var stugorna förskjutna mot det högra hörnet så att de inte skulle ligga rygg i rygg. Den ursprungliga planen har genomgått flera förändringar. 1937 utvidgades området västerut, ut till den nyanlagda ringvägen och mot nordväst, mellan ringvägen och dåvarande Klosterskolan. Mot öster utvidgades området 1947 då den sydliga delen av Rådmansgatan lades igen. Den nordvästra utvidgningen har senare till större delen tagits i anspråk för Polhemskolan, och när den nya verkstadshallen uppfördes 1975 nästan halverades det ursprungliga området.
Kolonistugorna
På de bägge koloniområdena finns en omfattande bebyggelse i form av kolonistugor av olika form och storlek präglade av tidens varierande ideal. Den största fantasifullheten och detaljrikedomen återfinns bland de äldsta kolonistugorna och bland dem finns även några med tälttak. Ett par av stugorna lär vara flyttade från Industri- och Hantverksutställningen i Lund 1907. Även i en del av de lite yngre stugorna kan man finna utslag av romantisk utsmyckningsglädje. Så småningom började staden dock lägga estetiska synpunkter på kolonistugornas utformning och på 1920-talet upprättade stadsarkitekten J Anchert ett antal typritningar till olika kolonistugor. På 1930-talet upprättade Ingeborg Hammarskjöld en ny omgång mera funkisinspirerade typritningar med flacka tak, indragna altaner och fönster endast på gavlarna. Genom att jämföra bebyggelsen på S:t Månslyckan och Haga kan man få en god uppfattning om kolonistugornas utveckling. På Haga är ofta sadeltaken flackare, fönsterna enklare och detaljrikedomen något mindre. Genomgående på bägge områdena är taken pappklädda och väggarna oftast klädda med stående eller liggande panel, antingen locklistpanel eller slät panel.
Bevaringssynpunkter
Flera av såväl kolonistugorna som trädgårdsanläggningarna har ett icke föraktligt kulturhistoriskt värde liksom miljön i sin helhet.
- Kolonistugornas detaljrikedom med element som småspröjsade fönster och mönstersågade detaljer bör bibehållas.
- Flera trädgårdsanläggningar har en ålderdomlig karaktär med t ex låga buxbomshäckar. Önskvätt är att dessa kan bibehållas. Det intensiva utnyttjandet av marken är karaktäristiskt och större sammanhängande gräsytor bör undvikas.
- Nya kolonistugor bör uppföras av hyvlad träpanel och täckmålas. Olika typer av skivmaterial liksom tryckimpregnerat eller oljat virke är olämpligt. Knuttimrade stugor och utrangerade manskapsbodar bör undvikas. Taken bör utformas som sadeltak och täckas med papp. Storleken på kolonistugorna bör begränsas och placeringen på lotten anpassas till omgivningen.
- Även staket och gångar utgör viktiga inslag i miljön. Gångarna bör vara grusade eller singlade medan asfalt ej kan accepteras. En karaktäristisk detalj är de "portaler" i form av klätterställningar i metall för klängrosor som pryder flera av kolonilotternas entréer.
