Inledning till Utanför vallarna II
Med föreliggande band avslutas den inventering av Lund utanför vallarna som påbörjades 1988. Medan stadskärnan har beståtts inte mindre än tre inventeringar (publicerade i Lunds stadsbild 1952 och 1968 samt i bevaringsprogrammen 1980-85) har det varit betydligt sämre bevänt med områdena utanför stadskärnan. Ett trettiotal hus utom vallen togs upp i Lunds stadsbild 1968, och en del andra byggnader har getts en mer eller mindre ingående behandling i skilda sammanhang, men varje form av större, systematisk genomgång av bebyggelsen har saknats. Motsvarande situation råder när det gäller fotodokumentationen. Medan man i stadens arkiv kan följa merparten av stadskärnans tomter på foto ned i 1800-talet så är fotografier från områdena utanför stadskärnan sällsynta.
Utanför stadskärnan förekommer i flera fall bebyggelsekategorier som inte finns representerade innanför vallen. Ur bevaringssynpunkt är det angeläget att ett allsidigt urval av bebyggelsen fredas och då alltså även de kategorier som endast finns representerade utanför stadskärnan.
På en mycket väsentlig punkt avviker också bebyggelsen utanför vallarna från den i stadskärnan. Stadskärnan har kontinuerligt förtätats och gamla hus har successivt ersatts med nya. Resultatet har blivit en sammansatt bebyggelse med stora åldersmässiga variationer. Utanför vallarna är det vanligt att ett tidigare obebyggt område vid en viss tidpunkt planlagts eller tomtindelats och sedan exploaterats inom en mycket kort tidsrymd. Sådana åldershomogena områden där såväl plan som samtlig bebyggelse är från samma tid har ett högt bevarandevärde. Av naturliga skäl är det också inom ytterområdena som de sista 120 årens varierande stadsplaneideal lättast låter sig studeras.
Avgränsning i tid och rum
Den nu avslutade inventeringen är upplagd som en totalinventering av merparten av de områden inom den nuvarande stadskroppen som var bebyggda vid slutet av 1930-talet. Uteslutits har främst ett par 20-talsområden, den avrivna delen av Nilstorp samt Kyrkoledshusen. Det senare kommer att behandlas i samband med Värpinge. Detta innebär att samtliga de tre gamla bytomter som förr ingick i Lunds landsförsamling, men som nu har uppslukats av stadskroppen, ingår i inventeringen.
I 1968 års inventering var det yngsta huset som markerades från 1931, dvs då 37 år gammalt. Samma hus höll på att få bilda slutpunkt även för inventeringen som avslutades 1982, men i stället blev det ett hyreshus från 1939.
Kvalitéerna hos den tidiga funkisbebyggelsen är idag allmänt erkända. Samtidigt har en stor andel av denna kraftigt förvanskats genom okänsligt utförda tilläggsisoleringar, och ännu är förändringstrycket hårt, varför det känts angeläget att totalinventera den. Den yngre bebyggelsen har inte totalinventerats, i stället har ett par 40- och 50-talsområden med uppenbara kvalitéer valts ut. Ännu är meningarna så pass delade om flera av de arkitektoniskt mest framträdande 60-talsområdena att det har bedömts svårt att erhålla allmän acceptans av deras värde. Därför har inget område från detta decennium tagits med. Detta understryker behovet av att kontinuerligt följa upp bevaringsprogrammet.
Inom inventeringsområdena har all bebyggelse behandlats och värderats, dock har betydligt strängare urvalskriterier tillämpats för den yngre bebyggelsen. Den yngsta byggnaden som har markerats som kulturhistoriskt värdefull är Folkets park från 1975-76, med sina uppenbara kvalitéer.
Man bör vara medveten om att den yngre bebyggelsen inom stadskärnan och stora ytterområden inte har bedömts och därför i detaljplanesammanhang vara vaksam på huruvida där finns bebyggelse med sådana kvalitéer att den bör skyddas.
Klassificering
I strikt mening är all bebyggelse eller andra fysiska företeelser i stadsbilden kulturhistoriskt värdefulla, då de på ett eller annat sätt avspeglar sin tids tankar och värderingar. En sådan hållning skulle dock leda till orimliga konsekvenser, och all bebyggelseantikvarisk verksamhet bygger på förutsättningen att det kulturhistoriska värdet är en mätbar och kvantifierbar storhet.
I Lunds stadsbild 1968 indelades den markerade bebyggelsen enligt en 3-gradig skala, medan man i bevaringsprogrammen 1980-85 inskränkte sig till två kategorier (värdefull/icke värdefull). Förändringen motiverades bl a med att det ofta visat sig svårt att värna byggnader i de bägge "lägre" klasserna. De högst värderade husen bevarades i egenskap av unika solitärer medan den omkringliggande bebyggelsemiljön spolierades. Beslutet har visat sig tveeggat. Samtidigt som bredden i bevaringssträvandena har ökat finns det en tendens till att de unika byggnaderna "drunknar" i den stora massan och inte erhåller den extra uppmärksamhet de är värda. Idag framstår det som tämligen klart, inte minst mot bakgrund av de senaste förändringarna inom byggnadslagstiftningen, att en mera detaljerad klassificering av bebyggelsen hade ökat bevarings programmens användbarhet som arbetsredskap inom byggnadsnämndens verksamhetsfält.
Vid planeringen av inventeringsarbetet utanför vallarna stod det snabbt klart att det inte var en framkomlig väg att endast laborera med värdefull/icke värdefull bebyggelse. Det finns stora områden med uppenbara arkitektoniska kvalitéer och kulturhistoriska värden där dock ingen enskild byggnad i sig kan utpekas som särskilt värdefull. Detta gäller särskilt de lite yngre villa- och grupphusområdena. Därför har beteckningen miljöhus införts för byggnader som tillsammans med andra bygger upp en kulturhistoriskt värdefull miljö. Av definitionen följer att ett miljöhus aldrig kan ligga isolerat utan måste ingå i en grupp av markerade byggnader.
Det skall betonas att de olika markeringarna inte direkt kan omsättas i en gradering av bevaringsvärdet utan endast anger på vilken grund det enskilda huset ansetts värdefullt.
En bebyggelsemiljö består inte endast av hus utan där ingår även planteringar, staket och gaturummet med sina beläggningar och gatumöbler, varför även dessa försetts med beteckningar i enlighet med tidigare bevaringsprogram. Markeringen av en plantering eller ett gaturum innebär ett påpekande om platsens betydelse, men inte alltid att det är det nuvarande skicket som skall värnas. Den kan även utgöra en uppmaning om att återställa platsen i ett till miljön bättre anpassat skick.
Urvalskriterier
Det finns flera olika kriterier enligt vilka en byggnad kan bedömas som kulturhistoriskt värdefull. Det kan ske med hänvisning till dess konstnärliga eller arkitektoniska kvaliteer, dess anknytning till en historisk händelse eller företeelse eller även till en känd person. Den vanligaste motiveringen är dock att byggnaden väl belyser en gången tids boende- eller arbetsförhållanden eller sociala villkor. I det fallet bör dock ett visst fall av "sällsynthet" föreligga. Såväl en byggnads unikvärde som representativitet kan åberopas. Generellt kan sägas att alla byggnader från tiden före första världskriget med en hög grad av ursprunglighet idag är så pass sällsynta att de kan betecknas som kulturhistoriskt värdefulla.
Ett primärt syfte med bevaringsarbetet är att slå vakt om bebyggelse som belyser den historiska kontinuiteten och synliggör utvecklingen. Mot den bakgrunden kan även ett äldre boningshus i en modern stadsdel ha stor betydelse på det mycket lokala planet, trots att byggnaden helt har förlorat sitt sammanhang.
Väsentligt är att olika sorters bebyggelse från skilda epoker bevaras, att t.ex. den arkitektoniskt påkostade villabebyggelsen vid Finngatan kan kontrasteras mot den enklare arbetarbebyggelsen på Smörlyckan. Det är bredden och variationsrikedomen som ger staden dess profil.
I stadskärnan har bevarandet av ett tvärsnitt av den äldre bebyggelsen i hög grad misslyckats. Medan i stort sett samtliga stora hyreshus från sent 1800-tal- tidigt 1900-tal har bevarats så har andra bebyggelsekategorier, som t. ex. de äldsta fabrikskomplexen, raderats ut. Likaså är den fåtaliga kvarvarande småfolksbebyggelsen från tiden före 1850-talets snabba befolkningstillväxt ännu klart överrepresenterad i rivningsstatistiken.
I föreliggande arbete har värderingen föregåtts av en omfattande historisk analys, och byggnader som anknyter till äldre historiska förhållanden har ägnats speciellt intresse. Andra typer av hus som speciellt uppmärksammats är arkitekternas egna villor, där de har kunnat förverkliga sina intentioner utan hänsynstagande till en främmande beställare, liksom byggnader som annonserat trendbrott eller nya stilriktningar. I övrigt präglas markeringarna av en vilja att slå vakt om hela miljöer. Så har i stort sett identiska hus kunnat bedömas helt olika, beroende på om de ingår i en samtida miljö eller om de utgör kompletteringar i en äldre miljö.
Lagstiftningen
- PBL § 3:10
Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens särdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara.
- PBL § 3:12
Byggnader, som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär, får inte förvanskas.
- PBL § 3:13
Byggnaders yttre skall hållas i vårdat skick. Underhållet skall anpassas till byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär. Byggnader som avses i 12 § skall underhållas så att deras säratt bevaras.
Som framgår av ovan har bevarandeaspekterna till synes en mycket stark ställning i Plan- och Bygglagen (PBL). Detta understryks ytterligare i flera av propositionerna till PBL, så hette det t ex i prop 1993/94:178: "Som ett överordnat krav gäller därvid vid både tillbyggnad och annan ändring att åtgärderna skall utföras varsamt så att byggnadens särdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara." Det skall också betonas att kravet på interiör varsamhet kvarstår oförändrat i den PBL som började gälla 1/7 1995, trots att bygglovskravet för invändiga ombyggnader har avskaffats.
Problemet är dock att de kulturhistoriska aspekterna ofta står i strid med ett antal funktionskrav i samma lag, och då kanske framför allt kraven på tillgänglighet, energihushållning och brandsäkerhet. I PBL:s portalparagraf sägs också att såväl allmänna som enskilda intressen skall beaktas. I byggnadsverksförordningen § 15 anges att PBL 3:12 skall tillämpas i den omfattning som det inte är uppenbart oskäligt.
Avvägningen mellan PBL:s olika paragrafer ger en relativt bred tolkningsram, och det är lätt att de enkelt mätbara funktionskraven ges en större tyngd än de något mera diffusa varsamhetskraven. I Lund torde framför allt tillgänglighetskraven stå starkt, och det synes klart att varsamhetskraven inte alltid har tillämpats fullt ut.
Förutom de generella varsamhetsbestämmelsema har kommunema också möjlighet att ytterligare stärka skyddet för den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen genom att i detaljplaner och områdesbestämmelser införa rivningsförbud och skyddsbestämmelser (PBL 5:7 och 5:16). Av dessa möjligheter har hittills i Lunds kommun rivningsförbud kommit till användning i något enstaka fall, fr a i den senare tillbakadragna planen för gamla Seminariet.
Bevaringsprogrammet i den kommunala beslutsprocessen
Syftet med Lund utanfär vallarna Del I och II har varit att kartlägga och redovisa de kulturhistoriska intressena samt att avgränsa ett antal sådana värdefulla byggnader och bebyggelseområden som avses i PBL 3:12. Vid värderingen har hänsyn endast tagits till bebyggelsens kulturhistoriska värden. Det har inte ansetts önskvärt att här väga dessa mot andra intressen, utan en sådan prövning bör ske i ett detaljplane- eller ett bygglovsskede. Sedan är det naturligtvis så att värdena hos sådan bebyggelse där konflikter har varit förutsebara har nagelfarits noggrannare än hos övrig bebyggelse.
I anslutning till områdeshistorikema har ett antal bevaringssynpunkter formulerats. Dessa är politiskt förankrade, och det är bevaringskommitténs uppfattning att de skall följas upp i det fortsatta kommunala arbetet.
Erfarenhetsmässigt utgör bevaringsprogrammet ett tungt vägande beslutsunderlag i det kommunala arbetet. Bevarandesträvandena har också resulterat i nya detaljplaner för en del kvarter i stadskäman. Den nya detaljplanen för Linnéstaden och det pågående arbetet med ändring av planen för Professorsstaden motiveras också framför allt av en strävan att säkerställa bevaringsprogrammets intentioner.
Bevaringskommitténs uppfattning är att den normala utgångspunkten bör vara att bevaringsprogrammets ställningstaganden skall följas upp i det fortsatta planeringsarbetet och bygglovshanteringen. Hus som markerats som kulturhistoriskt värdefulla bör vid detaljplaneläggning ges ett direkt skydd, om starka skäl ej talar däremot. Hur beteckningen miljöhus skall följas upp får bedömas från fall till fall. I vissa mera varierade områden kan kanske enstaka rivningar accepteras, men det bör då medföra höga krav på ersättningsbebyggelsens anpassning till området. I andra mera homogena områden, framför allt sådana med kort tillkomsttid, kan samtliga byggnader vara av sådan betydelse för miljön att markeringen som miljöhus bör följas upp med q-markering.
På sikt bör samtliga här inventerade områden förses med skydds- och/eller varsamhetsbestämmelser i enlighet med PBL. Detta kan även ske som tillägg till befintlig detaljplan eller i form av områdesbestämmelser.
Bevaringsprogrammet är dock inte bara en angelägenhet för byggnadsnämnden. Minst lika viktigt är hur kommunen väljer att agera i sin roll av fastighetsägare. Om kommunen inte själv lever upp till intentionerna i bevaringsprogrammet, kan detta krav knappast heller ställas på andra fastighetsägare. Det är också rimligt att kommunen vid frivilliga, civilrättsliga överenskommelser, såsom t ex fastighetsförsäljningar och exploateringsavtal, ställer mer långtgående krav än vad man gör vid myndighetsutövningen.
Då den bebyggda miljön inte enbart består av hus, utan även av gator och parker är det väsentligt att hänsyn tas till de kulturhistoriska värdena även vid utformningen av dessa.
Källor
För bebyggelse som uppfördes inom Lunds stad med tillhörande jordar finns normalt brandförsäkringsbrev bevarade i Skånska Brands arkiv, och från 1875 nybyggnadsritningar på byggnadsnämnden. Undantaget utgörs framför allt av bondgårdar och annan mera spridd bebyggelse på Lunds jordar. Industrier och annan bebyggelse än bostadshus försäkrades också ofta i andra bolag än Skånska Brand. Då staten liksom landstinget länge inte behövde byggnadslov saknas äldre ritningar till deras byggnader i byggnadsnämndens arkiv. Att idag återfinna ritningarna till det offentliga byggandet kan därför vara mycket svårt. För de delar av inventeringsområdet som tillhörde Lunds landsförsamling är materialsituationen radikalt annorlunda. Husen försäkrades normalt inte i Skånska Brand, som var avsett för stadsbebyggelse, utan i andra mindre bolag som t ex Brand- och Lifförsäkringsbolaget Skåne. Dessa bolag har gått upp i andra och försäkringsbreven har för närvarande inte kunnat återfinnas. För dessa områden krävdes före inkorporering med Lunds stad inte heller byggnadslov, varför nybyggnadsritningar normalt saknas. När andra typer av källor har saknats har därför kartmaterial och lagfartshandlingar utnyttjats för datering. I lagfartshandlingarna återfinns uppgifter om ägare och äldre fastighetsbeteckningar. Av köpehandlingarna framgår oftast om fastigheten har varit bebyggd eller inte och om speciella villkor har varit förknippade med köpet. Emellanåt kan där även finnas tämligen utförliga beskrivningar av bebyggelsen. Kraftiga höjningar av inteckningsbeloppen kan också avslöja när en byggnad uppförts. Andra typer av källmaterial som kan avslöja uppgifter om bebyggelsen är husförhörslängder och bouppteckningar. Av tidsskäl har de här dock endast använts i mycket begränsad omfattning.
Lund är en akademisk stad med många personer som har haft lätt att fatta pennan, och Lundalitteraturen är omfattande - på gränsen till oöverskådlig. De flesta allmännyttiga eller sociala institutioner har vid något tillfälle begåvats med sin historik. Det största problemet har ofta varit att finna dessa småskrifter som utkommit i små upplagor. Det icke akademiska Lunds historia har visat sig vara betydligt sämre belyst, och många är de industrier och hantverksföretag vars historia ännu är oskriven. God hjälp att hitta rätt i Lundalitteraturen kan man få på stadsbibliotekets Lundasamling som har en omfattande, väl excerperad, samling.
Det har inte varit möjligt att tynga texten med en komplett notapparat, men efter varje avsnitt har angetts om något särskilt verk utnyttjats i speciellt hög grad. Utförligare källhänvisningar finns i det inventeringsmaterial som kommer att placeras på Kulturen.
Många uppgifter har hämtats ur f stadsantikvarien Ragnar Blomqvists skrifter och då framför allt ur hans standardverk om Lunds historia, men även ur de bägge av honom författade inventeringsrapporterna 1952 och 1968. Även Ingemar Ingers bägge skrifter om ortnamn i Lund har kommit flitigt till bruk. Förutom namnens historia finns där många spridda topografiska uppgifter. Uppgifter om utomplansbebyggelse har också hämtats ur två katalogverk från 40-talet: Svenska gods och gårdar och Svensk bebyggelse.
Bevaringskommitténs sammansättning
Följande förtroendemän och tjänstemän har deltagit i bevaringskommitténs arbete sedan 1988.
- För byggnadsnämnden: Christine Jönsson, m (1988-, ordförande 1988 och 1992-94); Ebba Lyttkens, fp (1988); Birger Rehn, s (1988); Knut Bengtsson, s (1988); Larry Andow, s (1989-94, ordförande 1989-91); Anna-Stina Cornö, fp (1989-91); Thomas Schlyter, v (1989-, 1996- ordförande); Folke Larsson, c (1992-94); Gunnar Jönsson, s (1995, ordförande), Ulf Nilsson, fp (1995-) och Ann-Marie Nilsson, s (1996-).
- För fastighetsnämnden: Sten Norin, s (1988-90); Lars A Johansson, s (1988-91); Hans Albin Larsson, c (1988-91); Annika Annerby Jansson, m (1988); Gustav Hofvander, s (1990-); Bertil Turesson, m (1992-94); Margareta Oredsson, fp (1992-94); Mårten Duner, v (1995-), Åke Isacsson, m (1995) och Louise Rehn Winsborg, m (1996-).
- Från stadsarkitektkontoret har deltagit stadsbyggnadsdirektör Bertil Hjort (-1989); stadsarkitekt Agneta Staaf; stadsplanechef Björn Gunnarsson 1990-95; arkitekt Bengt Aronsson 1996 samt antikvarie Otto Ryding.
- Stadsantikvarie Claes Wahlöö har hela tiden tagit aktiv del i kommitténs arbete. Även fastighetschef Rune Linder har tillhört kommittén.
