Arkivet 3
| Arkivet 3 | |
 Mårtenslund | |
| Information | |
|---|---|
| Namn | Mårtenslund |
| Adress | Dalbyvägen 6, Brunnsgatan 11-13 |
| Koordinater | 55°42′01″N 13°12′14″E / 55.7003°N 13.2040°E |
| Lunds intrakarta | Länk |
| ” | I många år har Lunds samhälle försummat sin plikt mot de fattiga genom att bjuda dem en fristad, som var en skuggsida för staden och som rätteligen borde i sina väsentliga delar av sundhetsnämnden utdömts såsom vådlig för människornas hälsa och liv. Genom den stolta byggnad, som nu efter stora uppoffringar på tisdag invigs till ett hem för ålderstigna, sjuka och nödställda har samhället gengäldat mycket och åstadkommit ett storverk, som - det hoppas vi - måtte i långa tider bli till gagn och välsignelse för lidande och betryckta på samma gång det skall lända staden till verklig heder. | „ |
| — Folkets Tidning 19/10 1907 | ||
Mårtenslund hette ursprungligen "Lunds Stads Fattigvårdsinrättning" , senare mildrat till "Försörjningshemmet". På fattigvårdsinrättningen togs inte bara gamla och orkeslösa in utan även sinnessjuka och andra som inte kunde klara sin egen försörjning, såsom t ex ensamstående mödrar. För samtliga intagna gällde efter förmåga arbetsplikt. Fattigvårdsstyrelsen kunde också vägra skriva ut intagna som fått arbete med hänvisning till att de inte arbetat av tidigare emottaget understöd eller kostnaderna för utackorderat barn.
Byggandet av Mårtenslund föregicks av ett drygt femtonårigt utredningsarbete, elva år efter invigningen var anläggningen hopplöst föråldrad. Stadsfullmäktige hade 1892 tillsatt en kommitté som skulle lämna förslag till fattigvårdens "ändamålsenliga ordnande". Huvuduppgiften var nog att försöka åstadkomma besparingar, men man skulle även undersöka om "fattigvårdsinrättningen lämpligen kunde utom staden förläggas". I sitt utlåtande 1897 dömde kommittén ut den gamla fattigvårdsinrättningen i kv Själabodarna vid Själbogatan och 1899 gjorde stadsfullmäktige sammaledes. Vid planeringen av den nya inrättningen enades man snabbt om att alla avdelningarna skulle samlas i ett hus då det var betydligt billigare än att enligt det s k paviljongsystemet ge varje avdelning ett eget hus. Den färdiga anläggningen kom dock att bli ett mellanting mellan de bägge typerna. Det stora bråket mellan stadens förvaltningar kom att gälla placeringen, men till slut vann fattigvårdsdirektionen gehör för sin åsikt att den skulle ligga så nära staden som möjligt. Detta för att man ville slippa bygga en speciell kokinrättning för de i staden boende understödstagarna som hade rätt till fri mat, men man ville inte heller att de hjon som hade att sköta renhållningen på stadens torg skulle få för långt att gå. Ett förslag att bygga nytt på den gamla inrättningens plats avvisades då alla vårdsalarna skulle få fönster mot gatan vilket skulle göra det svårt att hindra de intagna från att ha "otillåten förbindelse med allmänheten".
Under arbetets gång upprättade stadsarkitekten A B Jakobsson ett par förslag i en medeltidsinfluerad tegelarkitektur. Ett betydligt mer påkostat förslag stod Malmös stadsarkitekt Salomon Sörensen för. Det slutliga förslaget upprättades dock av Jakobsson 1905 och samma år påbörjades bygget för att stå klart 1907.
Ute vid Dalbyvägen uppfördes en portvaktsstuga med två bostadslägenheter, vilket är det enda av husen som är bevarat. Till portvaktens uppgifter hörde att noggrant kontrollera de intagnas permissionssedlar, och att visitera dem vid återkomsten.
Huvudbyggnaden i rött maskinslaget tegel var i två våningar med hög källare och delvis inredd vind. Planen var T-formad. Fasaderna dekorerades enbart av ett par tegellister, men sin karaktär fick byggnaden genom fönstergrupperingen, vinkelställda gavelpartier och det något utdragna taket med många valmade gavelspetsar. Taksilhuetten livades av trapphustorn och vindflöjlar. "Stapeln på T:t" vette ut mot Dalbyvägen och upptogs på bottenvåningen av administrationslokaler och kök, på övervåningen av personalrum och sysslomannens tjänstebostad. Huvudlängan var uppdelad i en östlig del för män och en västlig för kvinnor. Vid gavlarna på bottenvåningen, isolerade från de övriga salarna, låg rum för lungsotssjuka män respektive kvinnor. Till dem hörde små solningsverandor i trä. Förutom gavelrummen vette alla sjuksalarna mot söder medan korridorerna i norr även fick tjäna som dagrum. På bottenvåningen upptogs mittpartiet av en matsal som av en skärmvägg delades i en mans- och en kvinnoavdelning. På övervåningen motsvarades den av en bönesal som faktiskt var gemensam för både män och kvinnor. Mansavdelningen var uppdelad i salar för sjuka, ålderstigna och arbetsföra män. De större salarna var beräknade för 9-10 personer. Kvinnoavdelningen hade en motsvarande indelning men där fanns även ett par rum för mödrar med barn. På vinden fanns sex rum för ålderstigna makar samt personalbostäder. I källaren under mansavdelningen fanns ett par arbetssalar, medan tvättinrättningen låg under kvinnoavdelningen. Där fanns även ett bageri.
Under byggtiden vek sig kolonnen som bar upp taket i matsalen och de bägge ovanförliggande bjälklagen rasade ner i källaren. Arkitekten som trots byggmästarens förfrågningar hade hävdat att kolonnen skulle hålla betalade merkostnaden ur egen ficka.
Söder om huvudbyggnaden, och förenad med denna av en 18 meter lång trägång, låg sinnessjukavdelningen. Det var en U-formad envåningsbyggnad vars småspröjsade fönster var järnförstärkta. Även den var uppdelad i en mans- och en kvinnoavdelning med vardera två större sovrum och tre enkelrum (celler). I källaren fanns arbetssalar och på vinden en del personalbostäder. Av medicinalstyrelsen betecknades avdelningen som en mönsteranstalt.
Hela inrättningen var planerad för 204 intagna varav 34 på sinnessjukavdelningen och till anläggningen hörde fyra promenadgårdar omgivna av höga staket. Staketen fick beröm då de: "fördelaktigt kontrastera mot de plank, som på andra håll vanligen omgav dylika institutioner, och som vittnade om att man gärna ville gömma de arma människorna, som vistades innanför".
Öster om sinnessjukavdelningen låg en envånings ekonomibyggnad med fyra frontespiser. Den inrymde bl a rum för kalkslagning, stall och höskulle. På övervåningen fanns personalbostäder.
Om Mårtenslund snarast varit före sin tid då det byggdes blev det snart föråldrat då 1918 års fattigvårdslag ställde krav på separata hem för äldre och inte heller accepterade de stora samlingssalarna. Senast 1931 skulle kommunerna ha uppfyllt kraven, men Lund lyckades dra ut på tiden till 1936 då det nya ålderdomshemmet Källbo invigdes. I Mårtenslund planerade man att inrymma en sinnessjukavdelning, ett vårdhem för psykiskt sjuka samt en avdelning för kroniskt sjuka. Ärendet hade utretts sedan 1932 men nya förslag kom ständigt upp och utredandet fortsatte till 1946 då huset byggdes om till sjukhem för kroniskt sjuka. Samtidigt ändrades namnet till Mårtenslund för att undvika associationer till fattigvården.
På platsen för den gamla sinnessjukavdelningen uppfördes 1964-65 en ny köksbyggnad efter ritningar av Hans Westman. Kommunen var huvudman för sjukhemmet, men verksamheten bekostades till stora delar av landstingsbidrag. Efter att landstinget uppfört ett eget rehabiliterings- och långvårdscentrum (Norra sjukhuset) lades Mårtenslund ned i november 1976. Under en övergångstid hade bl a äldreomsorgen lokaler i huset men 1983 revs den gamla huvudbyggnaden. På dess plats påbörjade kommunen året därefter byggandet av ett nytt servicehem med helinackordering för äldre efter ritningar av Kjell Aage Nilsson. Bygget skedde i motvind då de centrala myndigheterna vid den tiden ansåg att man enbart skulle bygga ut hemvården. Nya Mårtenslund, invigt 1986, blev dock livligt uppskattat och kom i viss mån att fungera som trendbrytare även på riksplanet.
Litteratur
- Persson 1967
- Stenkula 1983
